Bilderna som man ändå tog

Hade kamera tidigt. Köpte min första i början av 60-talet från Halèns postorder. Allt manuellt och kompletterade sedan med en extern ljusmätare. Sparade och köpte en Voigtländer 1964. Kostade ca 400 kr och det var ofantligt mycket pengar för en 14-åring. Tog naturligtvis en hel del bilder med den men inte  närheten av de jag borde ha tagit eller tom ville ta. Det är lätt att säga att man borde ha tagit fler när det ekonomiska utrymmet inte fanns. Både negativa och positiva kort var dyra. Köpte projektor ungefär 1967 då DIA bilden ändå var lite billigare. Men önskar att jag hade kunnat ta många fler... Men minns också föräldrarna som vägrade vara med och dela på kostnaden då jag tog för många "skit-bilder".

Men.. det är ju just dessa skitbilder som jag idag ändå uppskattar allra mest. Som tidsdokument och minneskrokar från mitt liv som jag tänkte berätta något från. Kanske tom väcka en tanke

Ärvde min moped från mamma. Minns att jag tyckte det var tuffare att ha fötterna lite nonchalant på plåten över motorn. Det kändes töntigt och lite omanligt att sitta med dem på tramporna... Sitta rakt och upprätt med ena foten framför och andra bakom. Som en kyrkovaktmästare. Nja... Hade även förlängt styret med täljda träbitar från stakkäppar. Ställbart munstycke naturligtvis, ingen insats i ljuddämparen, mycket tunn topplockspackning, mindre bak drev än original och lite annat med kolven... så den gick inte långsamt.  Helst skulle man ha både vinden och solen i ryggen. Med lite hemlängtan kunde man komma upp i både 50-60 km i timmen.

Jobbade som 16 åring i skogen. Fällde träd för både massa ved och timmer med bågsåg och yxa. Gick lite för långsamt och framför allt var det jobbigt att manuellt såga ned och kapa upp en stor tall eller gran. Dessutom skulle stockarna barkas. Så tog mopeden ovan och åkte och hyrde mig en motorsåg. Blev visad hur man startar den. Det var allt. Det andra fick visa sig efter hand. Mina föräldrar hade visserligen i en grön arbetsbok gett sitt medgivande om att jag hade deras tillåtelse att jobba. Men... motorsågar på den tiden var allt annat än riskfria att använda. Inget kastskydd bl a och kjedjan stannade inte när man släppte gasen. Hade själv aldrig givit någon av mina söner tillåtelse precis men det var annorlunda då. Med allt

Det jag tjänade ihop 1966 som 16 åring köpte jag en Puch Florida för. En 3-växlad moped skönhet från Österrike.  Det var inte då som att man bara kunde gå in i en affär och välja ut den man ville ha och som bara stod och väntade. Månader i leveranstider. Men köpte denna som egentligen var en bingovinst från förra helgens bingo vinst i Sörby - Värmland. Var mycket stolt. Testade även med original cylinder och en Dellorto förgasare med liggande trottel.... Gjorde lätt 70 km tim plus men den blev iögonfallande och gillade inte att bromsarna inte var i paritet med hastigheten.

Hade bytt styre och det påpekades några gånger av polisen. Hade även en tuff klämtuta på styret. Den fick jag dock plocka av i realtid med polisen bredvid. Jo, de jävlades med oss på pin tji men vi jävlades tillbaka när tillfälle gavs.

Bodde vid Forsudden i Munkfors. Skidspåret är mitt som går till min kompis Kjell-Ove. Året är 1964 och är en av mina allra första bilder med min nya fina Voigtländer kamera.

Pojkrummet 1967 och jag har tagit realexamen samma år och hade även varit på skolresa till Riccione i Italien. Druckit vin och Cuba libre. Ena benet in i vuxenvärlden på något sätt det året. Mellan 40-50 17-åringar som äter ute vid hotell altanen. Vi lite blyga oerfarna killar fascinerades mycket av att det fanns publik utanför på gatan varje gång vi kom ut. Oavsett om det var frukost eller middag. Minst 10-20 italienska killar på cykel eller motorcykel. Äldre än oss och de kunde inte se sig mätta på våra kvinnliga klasskamrater. Tjatter och flams utanför på gatan minst sagt.

I slutet av 60-talet skulle man röka. Det hörde till. Höll inte på med det speciellt länge men minns mycket väl hur jag slutade - orkade sluta.

Det är i alla fall så jag ser mitt fotograferande idag. Minnes krokar. Back to basic. Som stöd för alla minnen, tankar och känslor som fanns då man tog bilden. För att inte tala om alla associationer som varje minnesbild i sin tur genererar. De som jag har skrivit ned ovan är ju bara en bråkdel av de som far igenom mitt huvud när jag hamrar på tangentbordet. Förstår numer lite av varför jag fotar. Har gillat att fota. Det är ju en slags bild från mina egna tankar....

Önskar att man hade haft en mobiltelefon kamera på 50 eller 60-talet... Då hade de varit ännu fler. Minneskrokarna

Anstränger mig inte längre

Det är ett tag sedan jag tog en av mina promenad rundor med kameran i och omkring Trosa. Känns som om det har regnat under flera veckor. Idag tittade solen fram lite och grabbade snabbt tag i Nikon Z7:an. Spelar ingen roll. Känns som om det alltid sitter fel lins på. Hade velat fota med makrot. Men som sagt... anstränger mig inte längre så mycket för resp bild. Tar den bara. Har i alla fall köpt hem nytt 82 mm gråfilter kompletterat med olika "step down" ringar. Då blir det till att jobba lite i alla fall. Stativ och fjärrutlösare samt mer tid. Har naturligtvis haft flera under årens lopp men har aldrig varit riktigt nöjd med resultatet. Det nya (dyra) variabla var inte med idag. Det är främst till den andra kamerans objektiv.

Trosa är ett gammalt fiskesamhälle. En slags huvudpunkt för strömmingsfisket en gång. Fiskebåtarna utanför huset en bit uppströms längs Trosa ån. Pittoreskt och mycket av samhället har sparats och vårdats. Det finns något annat också som jag som inflyttad värmlänning kände direkt från de första dagarna. Något finns kvar här som för mig är mycket värt. Folk hälsar och pratar med varandra som jag minns från min ungdom. En man i ett litet sällskap ser min kamera och gör sig snabbt till fotomodell. Vi skrattar alla gott åt när jag låtsas fotar honom. Ett par med en basset hund ger mig associationer till en tecknad film. Varken matte eller husse minns den. Filmen Aristocats.... Den är från 1970 ser jag när slår upp det för att inte göra bort mig med stavningen. Känns som mycket länge sedan. Minns när och var jag såg den på bio mycket väl.  Även med vem.... Det är 53 år sedan. Helt otroligt. Basset hunden var väl den som gled från höstacken ned i en sidovagn. "Så varmt och mysigt det är här". Ja, inget är glömt av livet. Har insett det. Allt finns kvar. Precis allt. Trodde jag inte när jag var yngre men har förstått det nu

Visserligen tisdag och arbetsdag för vissa men mycket lite folk längs ån. En viss skillnad mot sommaren och alla sommargäster. När den är här tar man den för given. Restauranger, uteserveringar och kö till glassen. Den gled som vanligt ur handen lite omärkligt. Saknar den och det är som det brukar kännas. Lite vemodigt så här i november mörkret. Är ju bara någon månad sedan man satt ute på altanen och fikade. Nu... halvångest för att det pockar på och man snart behöver skifta däcken igen. Gör det själv numer. Bara för att jag vill visa mig själv att jag kan

Passerar vackra stora hus med fina lägen på min promenad runda. En del är riktiga palats. Undrar om ägarna till dessa också kommer att känna att huset är för stort när barnen flyttar. Skulle tro det. Så var det för mig i alla fall men.... har insett något annat nu efter några års lägenhetsboende. Mitt hobby rum. Där det snickrades och limmades. Där slangen till cykeln byttes. Verktygen upphängda i snygga rader. Hade ärvt en hel del maskiner och verktyg av min far. Hade allt.... MIGsvets, gassvets utan tuber visserligen. Bandsåg, hyvel och träsvarv. Bland annat. En riktig "man cave". Tänkte att den perioden var över och ville istället resa och uppleva men vad jag saknar mitt hobby rum. En del av min skapa, fixa och laga identitet fanns ju där. Kanske en del av det maskulina. Det analoga.

Ja, anstränger mig medvetet för att närma mig det analoga igen. Göra och skapa med händerna. Fota anser jag nog hör till den sidan även om jag behöver ta hand om bilderna digitalt i datorn. Tyvärr är jag bättre på att köpa och skaffa än att sedan förverkliga det jag planerade att göra. Men det kommer ändå sakta men säkert tillbaka. Ta bilderna i naturen med kamerorna är i alla fall - i högsta grad - analogt.

Tankar längs med... bilder

En promenad bara.... Kameran är med som den brukar vara. Har fotat nu i ungefär 60 år. Bilder på ingenting, bilder som genererar blöta knän ända till uthållighets fotografering vid något gömsle. Alla tänkbara motiv. Går och funderar lite på varför jag tar ännu en bild på fd fiskebåten i Trosa hamn. Men mitt fotande är ibland mer som tavelkrokar. Hänger upp det jag känner och "ser" längs vägen. Till mig själv. Ser... nja nog mer inser. När jag kommer hem och tömmer minneskortet och läser upp dem i programmet minns jag faktiskt det mesta av vad jag kände och tänkte längs bildvägen.

Det är mitten av oktober. Det är även höst i mitt liv. Inga problem och allt är bra. Men reflekterar och tänker tillbaka. På barndom och ungdom. Det gör jag ganska ofta. Märker att jag inte är ensam om det i min ålder. Skrev även efter anmodan ned mitt liv efter en linjär tidsskala. Kompletterade med några av de gamla bilder jag hade. Hade aldrig aldrig någonsin förstått eller insett att efter de kronologiska 100-tals sidorna i ordbehandlingsprogrammet skulle jag även komplettera med andra beskrivningar av mig själv och mitt liv. Till mig själv är bäst att lägga till men har sparat dem till mina barn att läsa efter att jag har stämplat ut. Om de vill. Under några år skulle fas-2 av arbetet visa sig vara bland det mest omtumlande jag har varit med om. Nu kunde jag ta in det. Läsa, läsa om och bearbeta. Förstå.

Herregud... läste, lyssnade och köpte egen litteratur. Många jaha och aha. Vilken resa det blev att förstå. Allt löstes upp och jag blev fri och lättare på något sätt. Extremt tacksam för det.

Pratar med en man i min ålder som väntar på någon som ska komma och hjälpa till med att dra upp hans plast båt inför vintern. Samma sak när jag hade båt. Vi delar våra erfarenheter varför det alltid sker så sent. För sent. Varför får man inte tummen ur förrän det blir senhöst. I hans fall är det ändå vackert väder. Det var det aldrig vad jag minns när jag själv bara måste göra det till helgen. Han berättar att han är glad för att han har en gammal motor till sin båt. Det är ingen som vill ha den. Den får vara ifred. Han frågar lite om min kamera. Pratar även lite om gamla bilder som han har. Många svart/vita från föräldrar och även från generationen innan. Inga namn, ingen plats angiven.  Som vanligt med andra ord. Samma misstag som vi alla gör.

"Två taktaren får vara ifred..." Ja, visst är det ett annat Sverige numer. Även i trygga och mysiga Trosa. Tänker lite på det efter ett "trevlig helg" från mannen på bryggan. Tänker på Post-Gösta som hade postväskan ballong-fylld med sedlar. Visade den för mig vid brevlådorna i Munkfors. Tidigt 60-tal. Var i 10-års åldern. Smit-full. Pensionen den 15:e samt lika mycket när barnbidragen skulle betalas ut längs hans cykelväg. Ja, det var ett annat land då. Men... så mycket man fick vara med om. Till och med får vara med om.

Vad fotar man - och varför?

Har varit i Grövelsjön. Lite otur med vädret men några vandringar blev det i alla fall. Står och väntar på att båten ska ta oss till norra änden av Grövelsjön. Till den norska sidan av sjön varifrån jag sedan ska gå över fjället tillbaka. Det är 15 passagerare samt en hund. Max antalet som båten får ta. Mitt emot sitter vad jag tror är ett äkta par som har med sig sina två vuxna barn samt deras respektive flick- och pojkvän. De fyller bänkraden framför. Dottern och mamman tar flera kort på varandra med fina naturen som bakgrund. Testar med olika ljusvinklar men alltid en person med i förgrunden. Prövar med fina solglasögonen på eller av. Håret lagt åt ena sidan eller andra... osv osv.

Jag själv har med mig min mellanformatare och ett enbensstativ. Vill inte bära tungt så endast ett objektiv är med. Det som på FF språk blir en 35:a. Sitter och väntar på att det ska bli motiv för ekipaget över huvud taget. Minns min tonårstid och 20-års ålder relaterat till bilder. Sparsamt fotande då det var förhållandevis dyrt. Min syster hade en Kodak Instamatic och tog ung samma typ av bilder som de mitt emot men färre naturligtvis. Hade sparat till en Voigtländer och var lite mer "seriös" med motivvalet. När jag bara för drygt 10 år sedan behövde göra mig av med 1000-tals diabilder så fanns det inte så speciellt många som jag ville spara. Bilderna på kompisar, kompisarnas föräldrar. Mina cyklar och mopeder. Släkt och föräldrars umgänge. Vägar och hus och annat som numer är borta eller har förändrats. De behöll jag naturligtvis. Men... det var ju bilderna som jag knappt då ville ta. Det var ju min systers typ av motiv som jag på ålderns höst konverterade till digitalt. Mina val av motiv med en platt norsk fjälltopp i fjärran, oskarpa bilder på fjärilar samt många makrobilder - slängde jag. Inget konstigt. Var mest intresserad av att testa gränserna för kameran och övrig utrustning samt dregla över en ringblixt. Samma som läkare och tandläkare använde.

Idag önskar jag att jag hade tagit många många fler bilder från min uppväxt. Farmor och farfar. Mormor och morfar. Bilarna. Affären där vi handlade. Dokumentära bilder som får en att minnas. Vad vi gjorde på fritiden. Kompisar och deras kompisar. Fritidsgården osv osv. De bilder som dottern på båtbänken mitt emot kanske verkar ta. Just nu tillsammans med sin mamma.

Tar bilder även själv med mobilen men den "riktiga" kameran som jag har tagit flest dokumentära bilder med eller rättare sagt har tyckt varit allra roligast att ta "Instamatic" bilder med sålde jag. För att jag hade för många när jag fick tillbaka Nikon Z ekipaget efter att min fru bara ville fota med mobilen. Saknar min Fujifilm X100V mycket. Ersättaren Nikon Z7 med skarpa Z35:an är ändå inte i samma fotoglädje klass. Märkligt då kamera och objektiv är minst lika bra.

Överhör samtalet på bänken framför. Går inte att undvika. Mamman har nu "bara" 2.500 bilder på sin telefon. Har rensat. Dottern har nästan 10.000 bilder. Hoppas bara att de förstår spara undan dem. De kommer att bli guld värda om 30-40 år. Jag själv förstod inte i samma ålder hur jag senare i livet skulle se på en bild jag tog som ung. Ställa sig upp, harkla sig och hålla en 5 minuter utläggning om hur viktigt det är att organisera, anteckna namnen och platsen går ju inte. Det skulle bli väldigt konstiga blickar på varandra samt under lugg på mig.

Fujifilm lär släppa en ny version av sin fina och eftertraktade X100V kamera nästa år. Man kan nog använda vilken kroppsdel som helst för att räkna ut att det blir en kamera som har sensor och egenskaper från H2 eller H2S. Ja, tror det blir en sådan. Den kameran som sedan alltid är med och som är rolig att använda. De andra jag har behåller jag men de får bli mer komplement....

Sista... tror det

Kommer om några veckor inte att vara plus medlem längre. Kollar och läser ändå naturligtvis i fortsättningen också men mer kursivt. Har väl mest med min egen fotostatus just nu att göra. Men Fotosidan är för mig å andra sidan inte vad den var under sin glansperiod för 10-15 år sedan och 5 år framåt. Saknar de som "bar den" och fick oss andra att känna oss delaktiga och inkluderade. Bloggsidan var och är nog den bästa delen enligt mig. Besserwisser attityderna verkar på något sätt vara minimerade just här. Tror jag i alla fall. Var aktiv på Facebook en period som en slags ersättare till Fotosidan när det planade ut. Är nästan aldrig där numer. Inte ens FB är vad det var en gång.

Har varit med i flera fotoklubbar men både jag och min fru har dragit oss ur. Har tyckt att det var så kul att fota tillsammans med andra. Inte ens där hör jag hemma längre. Sitta i halvmörkret och bedöma varandras bilder. Varför det? Egentligen. Ibland blir det lite väl genomskinligt vad det egentligen handlar om. Vissa som kräver att få känna sig viktiga och duktiga medan andra som enl mig är det på riktigt... knappt får en enda kommentar. Skyndar sig förbi. Märkligt... och jag tänker inte på mig själv. Har några fotovänner sedan många år som upplever samma sak. Ser framför mig bilden på den utslängda trasiga kontorsstolen efter vägen på ett kalhygge. S/V bild med överdriven kontrast där moroten som man har arrangerat på sätet är skarpt orange. Den sitter vi och berömmer och kommenterar i 10 minuter. Kanske var tom bilden en fejk bild gjord i Photoshop? Kändes just då,  om jag hade kunnat, som att lyfta upp ena skinkan och fisit ljudligt hade varit ett passande inlägg i kommentars flödet.

Men saknar främst perioden när den digitala systemkameran blev bra och riktigt bra. När själva fotot blev lite tvärs om mot innan för oss system kamera amatör innehavare. Bilden som tidigare mer hade varit ett komplement till händelsen,  släkt mötet, resan och upplevelsen helt plötsligt blev sedd som tvärs om. Fotot blev viktigast. Skarpa bilden på fågeln, insekten och blomman etc. När vi kunde göra en dyr och lång resa för att bara få några enstaka skarpa kort på en ovanlig fågel etc med oss hem.

Gick väl på filmtiden också.....? Eller. Var så stolt över min fina Pentax utrustning (K fattning). Tele, makro, ringblixt. Allt hade jag. När det satt så blev det riktigt bra. Det man mer eller mindre på den analoga tiden inte hade förutsett och tagit höjd för var att det räcker inte med några enstaka bilder. Man behöver blåsa av en hel rulle eller flera på samma motiv för att något kort skulle sitta. Det insåg man snart att det håller ju inte. På den tiden kostade en DIA bild 1 kr st. Det är länge sedan nu men 1kr per bild skulle man tom idag säga är alldeles för dyrt när man kommer hem med 100-tals bilder på samma motiv. Å ändå inget mot det var då. I praktiken var det sällan man hade råd att få till någon riktigt bra bild på en fågel etc.

För att inte prata om vad det betydde när autofocusén kom... eller redigeringsprogrammet för bilder tagna i raw

Det har blivit så annorlunda och även jag uppför mig annorlunda i relation till mina fina kameror. Min fru använder inte systemkameran längre. Den har jag "fått tillbaka". Tror fram för allt att det handlar om att just hon tycker det är tråkigt med redigeringen. Vill att bilden ska vara färdig när man har tryckt på knappen. Gäller inte mig.. än så länge.

Har fotat sedan tidigt tidigt 60-tal. Mitt största intresse då och nu. Lika kul men det är annorlunda på något sätt men vilken teknik resa det blev. Bilden tagen med Nikon kameran på midsommar blomman får symbolisera hur jag såg på fotot under min "storhetstid". Objektet var viktigast. Idag glider jag mer och mer över till att bilden är dokumentär igen. Blir rolig att se på även om 10 år.