Duger ekipaget?

Ville testa lite om mitt kamera ekipage för djur- och fågel fotografering är tillräckligt OK. Kameran är första generationen Nikon Z7 och objektivet en Nikon zoom 200-500 mm. Objektivet är av f-typ så det behövs en adapter till Nikon huset Z fattning naturligtvis. Telezoomen köptes och användes ursprungligen tillsammans med en D500 som jag ångrar lite att jag sålde. En synnerligen trevlig kombo som jag nog har tagit mina allra bästa bilder med. Telezoomen 200-500 är fortfarande ett mycket bra objektiv.

Solen skiner, det är omkring minus 5 och det är en hel del fåglar i Kvarndammen i Trosa strax bredvid där jag bor. En ung trut och ett häger par. Det finns förresten 2 häger par som flyger omkring längs ån ned mot hamnen och havet. De är dock aldrig på samma plats samtidigt.

Det är inte träffsäkra D500:an jag använder. Förstod inte fullt ut förrän senare hur bra den kameran egentligen ändå är. Nog om det... Det jag vill testa är om snabbhet och fokusering är tillräckligt OK för stillastående fågel. I bra och halvbra ljus. Använde enbensstativ med en enkel kulled. Kameran 400 ISO på samtliga bilder. Alla bilder tagna med zoomen i max läge, dvs 500 mm. Brus reducering gjord i DXO Photolab #6. "Lens scharpness i Photolab som görs automatiskt baserat på DXO optics module där telezoomen finns med och har använts. Har manuellt lagt på lite extra skärpa just på ögonen. Thats it.. som man säger i Värmland.

Vad tyckte jag då? Högupplösta Z7:an har ju en del fördelar och den uppför sig OK. Rör sig fåglarna för mycket eller ännu värre - flyger hinner den inte med. Får heller ingen hjälp med att hitta ögonen men funkar OK om de inte rör sig för mycket. Skärpan sitter bra om ljuset är bra. Allt detta vet jag sedan tidigare. Inget är nytt. Men skulle jag åka på en dyr fotoresa där just djur och fåglar är på menyn skulle jag nog tro att jag skulle bli besviken. Kameran är bra naturligtvis. Mycket bra men inte konstruerad för detta. Så djur och fågelfotografering från gömsle och bil är ganska OK men inte optimalt om de rör sig eller flyger. Dåligt ljus kan också vara ett problem. 

Har om sanningen ska fram väntat och väntat på en spegellös D500. En "Z900" typ. Men den verkar inte komma över huvud taget. Besvikelse för mig personligen. Vill hellre av olika skäl använda APS-C formatet.

Har ju en Fujifilm 100S och Z:a utrustningen känns som tårta på tårta för det jag numer fotar. Tar dock emot att sälja fina Nikon utrustningen för att delfinansiera och istället skaffa Fuji´s H2S och deras telezoom som jag har dreglat lite över. Det ekipaget skulle mer än duga bra för mig. Fick tillbaka "söndagskörda" Nikon prylarna bara försiktigt använt i vackert väder från min fru som inte längre vill fota med kamera. Hon har sedan något år sällat sig till skaran som bara använder en platt kamera med väldigt många andra funktioner på. Har en själv också....

Tål att fundera på men det kryper längre och längre mot just det. Antal år fram till att hela handflatan slår i kaklet är heller inte betryggande stort. Så vi får se i vårvinter.....

Myggfritt

Det är ca minus 15. Kallt för att vara i Trosa enl mina erfarenheter 4 år i samhället. Ingenting mot mellersta Värmland där jag hörde att bl a Sunne idag hade haft minus 27. Men... det känns inte speciellt kallt. Bara skönt.

Privatägda Tureholms slott syns långt borta. Brukar passera där på en av mina längre promenader. Inte idag. Försöker fånga vinter ljuset men det blir som vanligt. Aldrig lika bra som originalet med ögonen. Märker att min 45 mm till Fujin 100S är mycket skarp. Motsvarar 35 mm på en FF. Tror det är en brännvidd där bilderna blir skarpa oavsett fabrikat. Alla mina "35:or" har varit bra.

Tänker på min uppväxt när jag går här. Gör det ofta numer märker jag men vet också vad det beror på. Minns bl a pratet vi hade när vi var runt 15 år. Visste allt kring mopedoptimering. Munstycken, drev och annat som gjorde om mopeden till i praktiken en lätt motorcykel på 50 cc. Tog bort allt som var optimerat efter ett tag. Bromsar och ramens stabilitet var inte gjord för det vi fick upp den i.

Valsaren och 20 års åldern. Restaurang och café i Munkfors. Alla vi som var unga under slutet av 60-talet och i början av 70-talet samlades där. Speciellt på söndags eftermiddag med efterprat. Vi hade full koll på bilar och deras optimering. Hur man ex tog bort gnistsläckaren mitt under PV´n och ersatte ljuddämparen längst bak med en gnistsläckare med lite grövre rör än originalet. Målet var att få till "snark ljudet" när man släppte gasen på högt varv. Utan att trampa ned kopplingen. Bara motorbroms. Visste även hur man optimerade tändningspunkten med stroboskop lampan för att få till det speciella missljudet från tändningen. Missljudet på tomgång som man fick knotter på armarna av. När det var dags för besiktning fick man dock skifta tillbaka men det såg man inga problem med.

Nörderi på hög nivå. Skitig under naglarna. Dock ingen skärmmössa som det står Carterpiller på... men nästan. Vi lutar oss framåt och diskuterar och jämför. Lyssnar till kloka ord. Gemenskap och värme trots språkbruket mellan oss. Trodde då att livet alltid skulle vara så. Att vi alltid skulle vara vänner. Tiden när kompisar och vänner tom kunde bli arga eller i bästa fall bara sura för att man inte också kom och var med.

Hade krockat med min första PV. Inte så farligt som det låter. Den stod i alla fall skadad och uppställd för att skrotas. Men.. hade nyss köpt nya vinterdäck. Skaffade en annan begagnad PV som det dock var sommardäck på. Mitt i vintern... Var annorlunda då med kraven eller att man bara struntade i det. Minns inte. Efter att ha kanat hem med sommardäcken så åkte jag ned till min förra för att skifta däck mitt i natten. Snö och is men fixade det. Själv. Hade jag frågat min far hade han sagt nej... I realiteten som vanligt. Det får du klara av själv. Eller värre....

Ett - två tiden på natten åker Munkfors sk raggare förbi. En av bilarna, en fd ambulans från USA. Hela gänget på minst 5 bilar tvärvänder och han med ambulansen sätter på sirenen. Ställer sig framför på bred front. Alla med hellyset på. Ser hotfullt ut men är inte det. Vet det. Står där med händerna ovanför ögonen för att kolla vem det är jag pratar med. "Det är han som äger den". Sedan blev allt normalt. Vi pratar lite och de skrattar hjärtligt när jag berättade hur det var att köra bilen med slitna sommardäck från Ekshärad. Vi hörs... men de skyddade min egendom. De tog på sig ett slags ansvar för min bil. Hade inte velat vara i kläderna på den som hade försökt stjäla dem.

Idag sitter jag och läser en bok på krångel engelska..... Fint med mobilen bredvid. Lätt att söka och förstå vissa av de engelska orden. Är det annorlunda. Nej, egentligen inte. Bara ett annat intresse men saknar tiden då man var en del av något som man inte ens förstod vad det var. Inte ens idag förstår.  Saknar dock garaget väldigt mycket med verktygen på väggen...

Minnen från förr

Blött och halkigt. Näst intill såphalt där det finns is och tillplattad snö. Har broddar liggande i bilen och det var nog tur det. Hade även till den besökande sonen. Jobbigt att ramla med kameran i ena näven. Is är hårt. Gick ut en bit på isen. Fegar lite och går inte längre ut på isen än att jag bottnar ifall jag skulle gå igenom. Men det visade sig var ingen risk för det

Det kommer minnen från förr när jag idag går försiktigt på tå i strand kanten och tar några bilder. Blir ju lite lättare om man tassar på tå.
Har även dragit in luft och håller andan. Hjälper också till.....

Det är slutet av 60-talet. Mina kompisar spelar lite bandy på blank is vid sjön Skärgen mellan Munkfors och Sunnemo i Värmland. Är lite lockad av att istället kana omkring på isen med bilen. Full fart med min Volvo PV och ofta med dörren först i färdriktningen. Långt ut på vattnet. Ser att det blir sprickor i isen och hör även att isen bågnar och sätter sig under bilen. Svajar och gungar lite. Ser en spricka komma farande i realtid mitt under bilen och försvinna framför fortare än vad jag åker. Blir väldigt försiktig helt plötsligt. Sätter mig för säkerhets skull allra ytterst på sätet och med ett hårt tag i ratten lyfter jag på rumpan lite för att minska trycket på isen.... Vet nu inte om det var någon risk över huvud taget. Is beter sig ju just så. Det kan finnas luft mellan vattnet och isen. Problemet var och kanske fortfarande är att går man igenom isen med bilen gäller inte försäkringen.... 

Växte upp i Värmländska Munkfors och uppströms vattenfallet och kraftstationen blev älven på våren täckt med timmer. Någon km uppströms var Klarälven täckt med massaved och timmer stockar som skulle flottas ned till sågverket på Skoghall samt även till massafabriken. Det lockade oerhört mycket att gå på "timmer golvet" över älven. Hände mer än en gång att vi i alla fall försökte. Man blev alltid lite blöt om fötterna då stockarna inte i praktiken ligger så fint och ordnat bredvid varandra som det ser ut på håll. Det är också ganska strömt just där och ramlar man ned för djupt i vattnet är det inte säkert att man kan komma upp igen på samma ställe. Stockarna kommer också att ligga som ett homogent sammanpressat tak över. Idag kan jag tänka så men då... nja, man var mer eller mindre odödlig i 10-15 års åldern.

Det är så fotandet funkar för mig numer. Tänker och minns och när jag senare hemma kollar på mina bilder kommer jag ihåg tankarna jag hade när jag tog bilden. Mina bilder har därför på något sätt ändrat karaktär. Nja, det stämmer väl inte. Det är väl jag själv som ser lite annorlunda numer på mitt fotande.

Abstinens

SMHI hade lovat att det skulle bli solsken idag. Hade laddat för att kunna ta bilder på is och rimfrost eftersom det är minus i Trosa. Nja, det blev ytterligare en grå och mörk november dag även idag. Men ena kameran hade gjorts i ordning med makrot och ringblixten. Den kändes som en pinknödig hund som vill gå ut. Det var bara att sätta på sig. Märkte när jag kollade i kameran på bilderna jag nyss hade tagit att jag hade för lite erfarenhet av just den blixten. Fick krångla lite i kylan med vantarna avtagna. Reducera ljuset med hjälp av kamerans meny... "Slow blixt", främre ridån osv. Krånglade även med olika varianter att ställa in direkt i blixt menyn. Nja, detta ska man göra inne i värmen.

Det blev inte så mycket av upplättningsljuset precis. Det fanns nästan inget ljus över huvud taget att lätta upp. Min förra Nikon kamera (D800) kunde jag utan och innan. Nikon blixten funkade precis som jag förväntade mig. Kunde tyvärr inte använda den när jag bytte till Z7. Men ringblixt är ringblixt och det är svårt att ändra på ljusriktningen. Till den andra kameran har jag en "vanlig" blixt. Men den styrs av en speciell enhet som sätts på kameran vilket gör att själva blixten kan läggas / sättas på annat ställe. Fungera som ett konstgjort motljus. Eller som jag också brukar göra.. slå den i en reflektor. Det blir bäst med indirekt studsat ljus. Alla dagar i veckan. Ringblixten på Z7.an hade jag nog tänkt att använda främst till insekter... typ eftersom de har lite svårt med regin och det blir bara suck och stön när de väntar in mitt feppel med blixt ljuset.

Men... vad spelar det för roll om 100 år. Går och funderar lite på om och i så fall varför jag har sänkt fotoambitionen. Lägger inte längre ned mig på samma sätt. Ganska skönt ändå. Det får bli som det blir.

Ljuset... bakgrundsljuset blir som blixtbilderna blev förr. Kanske tom tiden innan TTL. Svart bakgrund. Men tror det mest beror på att det är för lite ljus över huvud taget idag. Brydde mig heller inte om att öka ISO talet för att "lura" blixten att tro att det finns solljus i överflöd. Det fick vara kvar på 80. Minns Pentax kamerorna (K2DMD och ME) under 70-talet. Hade köpte en Braun ringblixt. Hade en formel där jag i förväg med den hade räknat ut vad bländaren skulle stå på relaterat till olika avstånd och hur mycket jag hade dragit ut bälgen om jag använde den. En lång fusklapp. Runt 1975 kostade ringblixten mellan 800-900 kr. Det var mycket pengar då.

Ja, fotandet har följt mig hela mitt liv. Samma glädje fortfarande. Lika spännande varje gång att kolla på bilderna i datorn som man tog. Några 100-tal bilder laddas upp under tiden som eftermiddags kaffet görs i ordning. Lite skillnad mot när man skickade in Kodachorme 64 rullen med sina 36 bilder och fick vänta drygt en vecka innan bilderna kom tillbaka.

Pratade nyss med en gammal fotokompis som numer bor i Spanien. Det är samma sak för honom. Bilderna blir mer och mer dokumentära. De har ingen annan ambition eller syfte. Å andra sidan är det, som sagt, lika roligt som det alltid har varit.

Bilderna som man ändå tog

Hade kamera tidigt. Köpte min första i början av 60-talet från Halèns postorder. Allt manuellt och kompletterade sedan med en extern ljusmätare. Sparade och köpte en Voigtländer 1964. Kostade ca 400 kr och det var ofantligt mycket pengar för en 14-åring. Tog naturligtvis en hel del bilder med den men inte  närheten av de jag borde ha tagit eller tom ville ta. Det är lätt att säga att man borde ha tagit fler när det ekonomiska utrymmet inte fanns. Både negativa och positiva kort var dyra. Köpte projektor ungefär 1967 då DIA bilden ändå var lite billigare. Men önskar att jag hade kunnat ta många fler... Men minns också föräldrarna som vägrade vara med och dela på kostnaden då jag tog för många "skit-bilder".

Men.. det är ju just dessa skitbilder som jag idag ändå uppskattar allra mest. Som tidsdokument och minneskrokar från mitt liv som jag tänkte berätta något från. Kanske tom väcka en tanke

Ärvde min moped från mamma. Minns att jag tyckte det var tuffare att ha fötterna lite nonchalant på plåten över motorn. Det kändes töntigt och lite omanligt att sitta med dem på tramporna... Sitta rakt och upprätt med ena foten framför och andra bakom. Som en kyrkovaktmästare. Nja... Hade även förlängt styret med täljda träbitar från stakkäppar. Ställbart munstycke naturligtvis, ingen insats i ljuddämparen, mycket tunn topplockspackning, mindre bak drev än original och lite annat med kolven... så den gick inte långsamt.  Helst skulle man ha både vinden och solen i ryggen. Med lite hemlängtan kunde man komma upp i både 50-60 km i timmen.

Jobbade som 16 åring i skogen. Fällde träd för både massa ved och timmer med bågsåg och yxa. Gick lite för långsamt och framför allt var det jobbigt att manuellt såga ned och kapa upp en stor tall eller gran. Dessutom skulle stockarna barkas. Så tog mopeden ovan och åkte och hyrde mig en motorsåg. Blev visad hur man startar den. Det var allt. Det andra fick visa sig efter hand. Mina föräldrar hade visserligen i en grön arbetsbok gett sitt medgivande om att jag hade deras tillåtelse att jobba. Men... motorsågar på den tiden var allt annat än riskfria att använda. Inget kastskydd bl a och kjedjan stannade inte när man släppte gasen. Hade själv aldrig givit någon av mina söner tillåtelse precis men det var annorlunda då. Med allt

Det jag tjänade ihop 1966 som 16 åring köpte jag en Puch Florida för. En 3-växlad moped skönhet från Österrike.  Det var inte då som att man bara kunde gå in i en affär och välja ut den man ville ha och som bara stod och väntade. Månader i leveranstider. Men köpte denna som egentligen var en bingovinst från förra helgens bingo vinst i Sörby - Värmland. Var mycket stolt. Testade även med original cylinder och en Dellorto förgasare med liggande trottel.... Gjorde lätt 70 km tim plus men den blev iögonfallande och gillade inte att bromsarna inte var i paritet med hastigheten.

Hade bytt styre och det påpekades några gånger av polisen. Hade även en tuff klämtuta på styret. Den fick jag dock plocka av i realtid med polisen bredvid. Jo, de jävlades med oss på pin tji men vi jävlades tillbaka när tillfälle gavs.

Bodde vid Forsudden i Munkfors. Skidspåret är mitt som går till min kompis Kjell-Ove. Året är 1964 och är en av mina allra första bilder med min nya fina Voigtländer kamera.

Pojkrummet 1967 och jag har tagit realexamen samma år och hade även varit på skolresa till Riccione i Italien. Druckit vin och Cuba libre. Ena benet in i vuxenvärlden på något sätt det året. Mellan 40-50 17-åringar som äter ute vid hotell altanen. Vi lite blyga oerfarna killar fascinerades mycket av att det fanns publik utanför på gatan varje gång vi kom ut. Oavsett om det var frukost eller middag. Minst 10-20 italienska killar på cykel eller motorcykel. Äldre än oss och de kunde inte se sig mätta på våra kvinnliga klasskamrater. Tjatter och flams utanför på gatan minst sagt.

I slutet av 60-talet skulle man röka. Det hörde till. Höll inte på med det speciellt länge men minns mycket väl hur jag slutade - orkade sluta.

Det är i alla fall så jag ser mitt fotograferande idag. Minnes krokar. Back to basic. Som stöd för alla minnen, tankar och känslor som fanns då man tog bilden. För att inte tala om alla associationer som varje minnesbild i sin tur genererar. De som jag har skrivit ned ovan är ju bara en bråkdel av de som far igenom mitt huvud när jag hamrar på tangentbordet. Förstår numer lite av varför jag fotar. Har gillat att fota. Det är ju en slags bild från mina egna tankar....

Önskar att man hade haft en mobiltelefon kamera på 50 eller 60-talet... Då hade de varit ännu fler. Minneskrokarna