Tankar längs med... bilder

En promenad bara.... Kameran är med som den brukar vara. Har fotat nu i ungefär 60 år. Bilder på ingenting, bilder som genererar blöta knän ända till uthållighets fotografering vid något gömsle. Alla tänkbara motiv. Går och funderar lite på varför jag tar ännu en bild på fd fiskebåten i Trosa hamn. Men mitt fotande är ibland mer som tavelkrokar. Hänger upp det jag känner och "ser" längs vägen. Till mig själv. Ser... nja nog mer inser. När jag kommer hem och tömmer minneskortet och läser upp dem i programmet minns jag faktiskt det mesta av vad jag kände och tänkte längs bildvägen.

Det är mitten av oktober. Det är även höst i mitt liv. Inga problem och allt är bra. Men reflekterar och tänker tillbaka. På barndom och ungdom. Det gör jag ganska ofta. Märker att jag inte är ensam om det i min ålder. Skrev även efter anmodan ned mitt liv efter en linjär tidsskala. Kompletterade med några av de gamla bilder jag hade. Hade aldrig aldrig någonsin förstått eller insett att efter de kronologiska 100-tals sidorna i ordbehandlingsprogrammet skulle jag även komplettera med andra beskrivningar av mig själv och mitt liv. Till mig själv är bäst att lägga till men har sparat dem till mina barn att läsa efter att jag har stämplat ut. Om de vill. Under några år skulle fas-2 av arbetet visa sig vara bland det mest omtumlande jag har varit med om. Nu kunde jag ta in det. Läsa, läsa om och bearbeta. Förstå.

Herregud... läste, lyssnade och köpte egen litteratur. Många jaha och aha. Vilken resa det blev att förstå. Allt löstes upp och jag blev fri och lättare på något sätt. Extremt tacksam för det.

Pratar med en man i min ålder som väntar på någon som ska komma och hjälpa till med att dra upp hans plast båt inför vintern. Samma sak när jag hade båt. Vi delar våra erfarenheter varför det alltid sker så sent. För sent. Varför får man inte tummen ur förrän det blir senhöst. I hans fall är det ändå vackert väder. Det var det aldrig vad jag minns när jag själv bara måste göra det till helgen. Han berättar att han är glad för att han har en gammal motor till sin båt. Det är ingen som vill ha den. Den får vara ifred. Han frågar lite om min kamera. Pratar även lite om gamla bilder som han har. Många svart/vita från föräldrar och även från generationen innan. Inga namn, ingen plats angiven.  Som vanligt med andra ord. Samma misstag som vi alla gör.

"Två taktaren får vara ifred..." Ja, visst är det ett annat Sverige numer. Även i trygga och mysiga Trosa. Tänker lite på det efter ett "trevlig helg" från mannen på bryggan. Tänker på Post-Gösta som hade postväskan ballong-fylld med sedlar. Visade den för mig vid brevlådorna i Munkfors. Tidigt 60-tal. Var i 10-års åldern. Smit-full. Pensionen den 15:e samt lika mycket när barnbidragen skulle betalas ut längs hans cykelväg. Ja, det var ett annat land då. Men... så mycket man fick vara med om. Till och med får vara med om.

Vad fotar man - och varför?

Har varit i Grövelsjön. Lite otur med vädret men några vandringar blev det i alla fall. Står och väntar på att båten ska ta oss till norra änden av Grövelsjön. Till den norska sidan av sjön varifrån jag sedan ska gå över fjället tillbaka. Det är 15 passagerare samt en hund. Max antalet som båten får ta. Mitt emot sitter vad jag tror är ett äkta par som har med sig sina två vuxna barn samt deras respektive flick- och pojkvän. De fyller bänkraden framför. Dottern och mamman tar flera kort på varandra med fina naturen som bakgrund. Testar med olika ljusvinklar men alltid en person med i förgrunden. Prövar med fina solglasögonen på eller av. Håret lagt åt ena sidan eller andra... osv osv.

Jag själv har med mig min mellanformatare och ett enbensstativ. Vill inte bära tungt så endast ett objektiv är med. Det som på FF språk blir en 35:a. Sitter och väntar på att det ska bli motiv för ekipaget över huvud taget. Minns min tonårstid och 20-års ålder relaterat till bilder. Sparsamt fotande då det var förhållandevis dyrt. Min syster hade en Kodak Instamatic och tog ung samma typ av bilder som de mitt emot men färre naturligtvis. Hade sparat till en Voigtländer och var lite mer "seriös" med motivvalet. När jag bara för drygt 10 år sedan behövde göra mig av med 1000-tals diabilder så fanns det inte så speciellt många som jag ville spara. Bilderna på kompisar, kompisarnas föräldrar. Mina cyklar och mopeder. Släkt och föräldrars umgänge. Vägar och hus och annat som numer är borta eller har förändrats. De behöll jag naturligtvis. Men... det var ju bilderna som jag knappt då ville ta. Det var ju min systers typ av motiv som jag på ålderns höst konverterade till digitalt. Mina val av motiv med en platt norsk fjälltopp i fjärran, oskarpa bilder på fjärilar samt många makrobilder - slängde jag. Inget konstigt. Var mest intresserad av att testa gränserna för kameran och övrig utrustning samt dregla över en ringblixt. Samma som läkare och tandläkare använde.

Idag önskar jag att jag hade tagit många många fler bilder från min uppväxt. Farmor och farfar. Mormor och morfar. Bilarna. Affären där vi handlade. Dokumentära bilder som får en att minnas. Vad vi gjorde på fritiden. Kompisar och deras kompisar. Fritidsgården osv osv. De bilder som dottern på båtbänken mitt emot kanske verkar ta. Just nu tillsammans med sin mamma.

Tar bilder även själv med mobilen men den "riktiga" kameran som jag har tagit flest dokumentära bilder med eller rättare sagt har tyckt varit allra roligast att ta "Instamatic" bilder med sålde jag. För att jag hade för många när jag fick tillbaka Nikon Z ekipaget efter att min fru bara ville fota med mobilen. Saknar min Fujifilm X100V mycket. Ersättaren Nikon Z7 med skarpa Z35:an är ändå inte i samma fotoglädje klass. Märkligt då kamera och objektiv är minst lika bra.

Överhör samtalet på bänken framför. Går inte att undvika. Mamman har nu "bara" 2.500 bilder på sin telefon. Har rensat. Dottern har nästan 10.000 bilder. Hoppas bara att de förstår spara undan dem. De kommer att bli guld värda om 30-40 år. Jag själv förstod inte i samma ålder hur jag senare i livet skulle se på en bild jag tog som ung. Ställa sig upp, harkla sig och hålla en 5 minuter utläggning om hur viktigt det är att organisera, anteckna namnen och platsen går ju inte. Det skulle bli väldigt konstiga blickar på varandra samt under lugg på mig.

Fujifilm lär släppa en ny version av sin fina och eftertraktade X100V kamera nästa år. Man kan nog använda vilken kroppsdel som helst för att räkna ut att det blir en kamera som har sensor och egenskaper från H2 eller H2S. Ja, tror det blir en sådan. Den kameran som sedan alltid är med och som är rolig att använda. De andra jag har behåller jag men de får bli mer komplement....

Sista... tror det

Kommer om några veckor inte att vara plus medlem längre. Kollar och läser ändå naturligtvis i fortsättningen också men mer kursivt. Har väl mest med min egen fotostatus just nu att göra. Men Fotosidan är för mig å andra sidan inte vad den var under sin glansperiod för 10-15 år sedan och 5 år framåt. Saknar de som "bar den" och fick oss andra att känna oss delaktiga och inkluderade. Bloggsidan var och är nog den bästa delen enligt mig. Besserwisser attityderna verkar på något sätt vara minimerade just här. Tror jag i alla fall. Var aktiv på Facebook en period som en slags ersättare till Fotosidan när det planade ut. Är nästan aldrig där numer. Inte ens FB är vad det var en gång.

Har varit med i flera fotoklubbar men både jag och min fru har dragit oss ur. Har tyckt att det var så kul att fota tillsammans med andra. Inte ens där hör jag hemma längre. Sitta i halvmörkret och bedöma varandras bilder. Varför det? Egentligen. Ibland blir det lite väl genomskinligt vad det egentligen handlar om. Vissa som kräver att få känna sig viktiga och duktiga medan andra som enl mig är det på riktigt... knappt får en enda kommentar. Skyndar sig förbi. Märkligt... och jag tänker inte på mig själv. Har några fotovänner sedan många år som upplever samma sak. Ser framför mig bilden på den utslängda trasiga kontorsstolen efter vägen på ett kalhygge. S/V bild med överdriven kontrast där moroten som man har arrangerat på sätet är skarpt orange. Den sitter vi och berömmer och kommenterar i 10 minuter. Kanske var tom bilden en fejk bild gjord i Photoshop? Kändes just då,  om jag hade kunnat, som att lyfta upp ena skinkan och fisit ljudligt hade varit ett passande inlägg i kommentars flödet.

Men saknar främst perioden när den digitala systemkameran blev bra och riktigt bra. När själva fotot blev lite tvärs om mot innan för oss system kamera amatör innehavare. Bilden som tidigare mer hade varit ett komplement till händelsen,  släkt mötet, resan och upplevelsen helt plötsligt blev sedd som tvärs om. Fotot blev viktigast. Skarpa bilden på fågeln, insekten och blomman etc. När vi kunde göra en dyr och lång resa för att bara få några enstaka skarpa kort på en ovanlig fågel etc med oss hem.

Gick väl på filmtiden också.....? Eller. Var så stolt över min fina Pentax utrustning (K fattning). Tele, makro, ringblixt. Allt hade jag. När det satt så blev det riktigt bra. Det man mer eller mindre på den analoga tiden inte hade förutsett och tagit höjd för var att det räcker inte med några enstaka bilder. Man behöver blåsa av en hel rulle eller flera på samma motiv för att något kort skulle sitta. Det insåg man snart att det håller ju inte. På den tiden kostade en DIA bild 1 kr st. Det är länge sedan nu men 1kr per bild skulle man tom idag säga är alldeles för dyrt när man kommer hem med 100-tals bilder på samma motiv. Å ändå inget mot det var då. I praktiken var det sällan man hade råd att få till någon riktigt bra bild på en fågel etc.

För att inte prata om vad det betydde när autofocusén kom... eller redigeringsprogrammet för bilder tagna i raw

Det har blivit så annorlunda och även jag uppför mig annorlunda i relation till mina fina kameror. Min fru använder inte systemkameran längre. Den har jag "fått tillbaka". Tror fram för allt att det handlar om att just hon tycker det är tråkigt med redigeringen. Vill att bilden ska vara färdig när man har tryckt på knappen. Gäller inte mig.. än så länge.

Har fotat sedan tidigt tidigt 60-tal. Mitt största intresse då och nu. Lika kul men det är annorlunda på något sätt men vilken teknik resa det blev. Bilden tagen med Nikon kameran på midsommar blomman får symbolisera hur jag såg på fotot under min "storhetstid". Objektet var viktigast. Idag glider jag mer och mer över till att bilden är dokumentär igen. Blir rolig att se på även om 10 år.

Länge sedan... det bara känns så

Gården kallas "Långmaren". Ingen hembygdsgård utan mer ett slags museum från hur det var då. Ivar Karlsson var den siste arrendatorn vid Långmaren. Han var den sista i hela Sverige som enbart hade oxar som dragdjur. Både i jordbruket och när han körde ut timmer från skogen. Gården var i drift fram till 1967 då jordbruket avvecklades. Ivar föddes 1902 så det betyder att han då 65 år pensionerade sig. Bodde kvar på gården med sin fru fram till 1983

Åker hit ibland för det finns något här som inte går att ta på. Lika fullt finns det. Skapar också så många tankar hur det var. Människorna som redde sig själva och levnadsvillkoren. Inte svårt att samhällsbygga ett land med en sådan befolkning. Min egen morfar var visserligen ingen lantbrukare men minns min moster som berättade att han inte hade en enda sjukdag registrerad hos Försäkringskassan. Ett helt yrkesliv utan att vara sjuk. Eller rättare sagt brydde sig inte om....  Tror inte heller Ivar på denna gård låg och softade på soffan om det fanns att göra på gården.

Är född 1950 och under några år i början av 50-talet har jag själv minnen från slaskhinken och utedasset utan värme och belysning. Min mamma hade inte alltid tid att stå och vänta i kylan utan gick in. Fick försöka själv men minns känslan och rädslan av att sitta där i absolut mörker med släckt ficklampa. För att spara på batteriet. Minns till och med hur ficklampan såg ut och hur det kändes när man slöt strömkretsen på batteriet med tungan. När man bytte...

Vasstak... Inte bara ska man lägga det man ska även "skörda" och frakta hem det. Vet inte men skulle kunna tänka mig att man tog hem vassen under vintern då man kunde gå på isen. Ivar på Långmaren skaffade aldrig traktor till jordbruket. Det var förresten inte förrän efter krigsslutet och under början av 50-talet som de började bli vanliga vid de mindre gårdarna.

Ingen elektricitet indragen. Det innebär att Ivar och hans fru levde utan el fram till 1983. Vedspis, kakelugnar men heller ingen TV. Bara det. Vi som i slutet av 50-talet satt och tittade på testbildcn 15-20 minuter innan klockan kom fram 5 minuter innan. Heller ingen mjölkmaskin på gården. De sex korna handmjölkades. Tufft jobb som troligen gjordes av kvinnan i hushållet. Läser på vid närliggande Nynäs slott att handmjölkningen var arbetsam och orsakade förslitningsskador. Varje mjölkerska vid Nynäs hade vardera 13 kor att handmjölka. Varje dag. Annat virke i folk då...

Elektricitet... har vi väl haft sedan tidigt 1700-tal? Känns det i alla fall som. Har väl "alltid" funnits två hål i väggen som man kan använda till både det ena och andra. El började installeras i städerna först under 1910. Likström. På landsbygden började det införas el vid gårdarna först under 1930-talet. Det är inte ens 100 år sedan

Brygghuset. Tvättstugan. Strategiskt placerad längs bäcken som rinner igenom hela gårdsområdet.

Undrar förresten hur länge en "modern" människa skulle orka med arbetet på en gård som den sköttes i början av 1920-talet? Inte bara det. Även klara sig utan alla andra lager i samhället som vi tar för givet idag. Ja, det känns bra att gå här. Öppna redskapsboden och titta på de gamla handgjorda verktygen. Det finns något här som fortfarande känns.

Vitsippe fotografering... typ

Finns väl inga vitsippor ännu? Nej, brukar för mig själv använda det som metafor bara. Varje år efter den första digitala systemkameran så har jag tagit många bilder av vitsippor. Fast jag redan har mer än tillräckligt många och tom tillräckligt bra bilder av dem. Fotoglädje bara. Du som tittar här inne på Fotosidan tror jag vet vad jag menar. Samma sak är det med Stendörren. Gillar att vara här och har tagit många bilder nu. Behöver inte fler på samma vatten och klippor. Men allt handlar inte om det

Gå här i sakta mak i mars sol som värmer. Mössan läggs ned i kameraväskan. Ett liggande träd i 90 grader mot solen får bli en temporär soffa. Kisar på ett svanpar som först flyttar på sig en bit men sedan paddlar tillbaka till samma plats. Verkar inte farlig han i blå jackan. Det är knölsvanar och är ganska säker på att det är hanen som kollar och värderar och sedan simmar ifrån en bit. Honan kollar inte så noga utan följer bara med. Det är onekligen "han" som har kollen

En av ingångarna till naturreservatet. Ligger efter kusten längs Utflyktsvägen mellan Trosa och Nyköping. Det är för mig som en slags terapi att vara här eller att generellt få vara i naturen. Finrummet... och på vissa ställen har det tom känts som om man är i en kyrka.

Men det är snart dags.... Inte bara vitsippe bilder utan även på de vackra blåsipporna. Som tom är tidigare. De bara avvaktar just nu. Där jag bor numer är de tom vanligare än vitsippan. I Värmland där jag bodde tidigare kan blåsippor på vissa ställen tom vara på gränsen till ovanliga. Snart står man där på knä igen och försöker fånga ett flera hundra kvadratmeter stort område helt täckt av vitsippor eller blåsippor. Med samma känsla i bröstet som alltid