En tragisk industrihistoria

Om ett imperiums uppgång och fall.

1973 anställdes elektroingenjören Steven Sasson och fick som sitt första uppdrag att försöka göra något av en optisk CCD-sensor. 1975 hade han utvecklat den första digitala kameran!

Företaget han jobbade för insåg att det här hotade deras primära och lönsamma verksamhet: att tillverka film till kameror. Så de tog flera patent på arbetet och begravde projektet och prioriterade sin lönsamma verksamhet. Resten är historia, som man brukar säga. Det blev ett kommersiellt självmord, om än långsamt. Allt beskrivs i denna tragiska film om Eastman Kodak company. Berättaren pratar engelska men gör det bra och inte alltför komplicerat.

Eders Hängivne

PS
Det finns brukssamhällen utanför Sverige också. När "bruket" dör, dör även samhället.

Mitt första och sista försök med AI

Om att smaka på framtidens fotografi

Jag gillar en av Henri Cartier Bressons bilder där en gosse går hem med ett par vinflaskor i händerna.

Och då tänkte jag att det skulle vara kul med flicka istället. Det krävdes inte många ord för att fixa det.

Utan kamera, film och mörkrumsarbete. Inte dåligt men inte kul.

Eders Hängivne

Kameraremmen

Om dess eventuella nödvändighet

Jag har aldrig riktigt kommit överens med kameraremmar vilket har fått till resultat att jag har högvis med oanvända sådana. Under åren jag bott i Stockholm och promenerat på stadens gator har jag konsekvent hållit vänsterhanden runt objektivet och därmed snabbt kunnat kasta upp kameran framför ögat och simultant föra upp högerhandens avtryckarfinger i läge. På detta sätt har jag alltid varit redo, (Minnesgoda läsare vet att jag har ett förflutet inom scouterna).

Den största anledningen till min oortodoxa kamerahantering är att söka i min medicinska historia. Efter flera års ryggont blev jag till slut opererad (1992)  i ryggen för en tumör inne i ryggmärgskanalen som hade vuxit så pass att den börjat tränga ut mellan kotorna och därmed orsaka mina plågor. Operationen lyckades och snart nog började jag lära mig gå igen. Dock hade jag ingen känsel i ben och fötter och jag kunde inte skjuta ifrån mina steg. Nervimpulserna gick helt enkelt inte fram. Jag började gå lätt framåtlutad för att få styrfart. Att då ha en kamera hängande på bröstet resulterade ofrånkomligen  i att den hängde en bit ut i luften. Därmed började den pendla fram och åter allteftersom jag gick vägen fram.

Att hänga kameran på axeln var inget alternativ då den snabbt gled av mina sluttande axlar (och dessutom var långt från redo i denna position.

Till slut fann jag ett passande alternativ; handlovsrem. Med kameran redo i högerhanden, ansluten till en handlovsrem, kunde jag vara än mer redo. Fingret på avtryckaren och handen på kamerans gavel. Om jag akut behövde handen till annat var det bara att släppa greppet om kameran utan att den damp i backen.

Sen några år tillbaka har kamerautrustningen måst kompletterats med en rullator, vilket gjort handlovsremmen obsolet. Länge har jag gått med kamerautrustningen i rullatorns korg, vilket naturligtvis är lika oredo som att ha den i en kameraväska. Å andra sidan har jag, med ålderns rätt, inget nördigt behov av att vara snabb längre.

Tilll slut har jag anammat Bengt Björkboms idé om att ha kameran hängande runt nacken och innanför jackan med dragkedjan uppdragen till objektivet. Det är det närmaste redo jag kan vara nu för tiden. Det har fungerat tillfredsställande under några månader.

Eders Hängivne

Instax Wide EVO

Om den nya hybridkameran från Fujifilm

Jag måste erkänna att jag är svag för de Instaxbilder jag tagit genom åren med den äldre Instax SQ20. Kvadratiska bilder med filmen Instax Square. Jag köpte den 2019 och har tagit åtskilliga bilder med den varav ca 200 finns printade i mina album. Barnbarnen har förtjust fått en massa bilder att sätta i sina album också. Det fina med den har varit att jag kunnat välja vilka bilder jag vill printa direkt ur kameran och därför kan fotografera så mycket jag vill. Precis som med en vanlig digitalkamera.

I januari i år kom Fujifilm med ytterligare en modell, Instax Wide EVO. Bredare bilder men samma höjd som Instax Square. Jag våndades ett bra tag men slog så småningom till. Beställde den en måndag morgon och fick den levererad samma kväll från Amazon tillsammans med film, minneskort och ett album för 80 bilder.

Hittills har jag tagit ganska många bilder men bara printat 10. Kameran erbjuder 10 olika filmeffekter, 10 olika objektiveffekter samt 5 olika printstilar. Man kan justera exponering, vitbalans mm innan man tar bilden. Allt måste man välja innan man tar bilden så det blir en mängd kombinationsmöjligheter. Är man inte snabb nog kan motivet vara borta innan man är redo. I praktiken blir det nog så att jag bara använder ett fåtal. En hel del av förinställningarna gillar jag helt enkelt inte. Jag är förmodligen inte ung nog för att uppskatta dem. I SQ20 kunde man välja inställningar innan man printade vilket jag tyckte var praktiskt. I Wide EVO måste man alltså ta en bild för varje inställning man vill testa. Vid printningen kan man däremot redigera typ exponering, rotation och zoom. I SQ20 kunde man göra allt både före och efter tagningen samt göra hur många olika printar som helst från samma fil. Bara en vanesak förstås, men ändå.

Här kommer några bildexempel

Filmeffekt Monochrome. Objektiveffekt Normal. Printeffekt Off

Filmeffekt Normal. Objektiveffekt Beam Flare Printeffekt Off.

Filmeffekt Normal. Objektiveffekt Normal. Printeffekt Film Strip.

Och så till sist en bild på en print ur kameran. Bildytan är 62x99 mm.

Filmeffekt Normal. Objektiveffekt Normal. Printeffekt Off

Eders Hängivne

 PS
Mitt minneskort på 32 Gb räcker till nästan 28.000 bilder. Om jag kör funktionen WIDE (mer wide än objektivet) blir det färre.

William Eggleston, 86 år idag

Grattis William Eggleston!

Från oss som gillar dina bilder. Vi hoppas på mer att titta på från dina kameror.

Eders Hängivne