Pro Memoria

Mitt fotografiska minne

Färg eller svartvitt

Mitt svåra val

Observera nu att allt det jag skriver nedan gäller mig. Det kanske gäller för dig också men det var inte avsikten med detta blogginlägg.

"Verkligheten är i färg". Detta statement motiverade jag mitt fotograferande med i drygt fyra decennier. Det funkade förstås bra då jag bara dokumenterade allt som hände i mitt liv. Jag samlade minnen från läger, fjällvandringar, kanotpaddlingar, utflykter, resor till andra länder. Och barnens uppväxt. You name it. En bildskatt jag är nöjd med att ha. Jag körde för det mesta diafilm, Ektachrome 200, men när barnen kom började jag också köra Fujicolor 200 i ett andra kamerahus. Kvalitén på bilderna blev oftast som man förväntade sig. Innehåll och komposition var oftast amatörmässigt. Men det var en naturlig del av livet. Jag har växt upp med fotograferande föräldrar och jag gjorde bara likadant. Det arvet är jag tacksam för. Bara undantagsvis körde jag en svartvit rulle i kameran som pappa fick framkalla. Jag ansåg då att svartvitt var för svårt. Men i barndomen var verkligheten i stort sett  svartvit. I alla fall när jag tittar i albumen.


Praktica IVB


Chinon Genesis II

2004 fick jag en kompakt digitalkamera i händerna och började en tveksam resa med det digitala. Blev så småningom lite inspirerad och köpte en digital systemkamera och började fotografera i samma omfattning som i unga dar. 


Canon Powershot A80


Nikon D80

2007 gick jag med på Fotosidan och "upptäckte" att många fotograferade i svartvitt. Och dessutom på film! Jag fick ett infall och lånade pappas Nettar 515/16 och laddade med en rulle svartvitt som jag fått av pappa. Rullen skickades till Crimson och sen var jag fast. En färsk rulle Tri-X hamnade i min gamla kamera, Chinon CE-5, och jag skulle minsann lära mig ta svartvitt som många andra på FS. Jag gillade förstås mina bilder och var nöjd med att klara av svartvitt. Nu började jag intressera mig för äldre kameror och köpte den ena efter den andra, körde rullar i alla och pappa lärde mig framkalla och kopiera i sitt välutrustade mörkrum. Ett mörkrum som jag haft tillgång till i hela mitt liv men aldrig fastnat i riktigt. Det är något jag ångrar. Idag har jag eget mörkrum hemma och dessutom tillgång till ett på Kungsholmen och ett i Vällingby. Att bemästra det svartvita är livsluften. Nu tycker jag att färg år svårt! Hur gick det till?


Zeiss Ikon Nettar 515/16


Rolleiflex 3,5B

Jag förmodar att det beror på att min bildsyn har förädlats av det faktum att jag betraktat andra fotografers verk, och då särskilt kända fotografer. Något som jag sällan gjorde tidigare.

Nå, hur ska jag ha det? Jag känner att jag måste återerövra färg och här har William Eggleston guidat mig tillbaka till färgen med sin speciella bildstil. Franco Montanas färgrika landskap lockar mig till min svagaste gren, landskapsfotografi. Jag gillar verkligen att vara i naturen men får sällan någon impuls att ta en bild. Jag njuter bara av att vara där. Det får nog vara med naturen.


Zeiss ZM

Det svartvita har tagit ett evigt grepp om min själ och här finns många legendariska förebilder att hämta inspiration från. Det svartvita känns numera naturligt. Färg måste jag "arbeta" med. Förr var det tvärtom. Nu kör jag båda. En kamera med färg och minst en med svartvitt. Och däri ligger knuten, det svåra valet vid varje tillfälle. Jag tar ogärna med mig två kameror därute i livet. En veckas semester på Gotland med tio rullar svartvitt gick överhövan bra (om man bortser från att kalksten inte gör sig så bra i svartvitt). Jag saknade inte ens färgfilmen.


Zeiss ZM


FED 1

Ja,ja, jag får väl fortsätta att våndas varje gång jag lämnar hemmet med en kamera i näven.

Eders Vankelmodige

Postat 2019-02-21 22:13 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Kameran ljuger alltid

Eller är det fotografen?

Det händer inte så sällan när jag är ute och luftar någon av mina veterankameror att jag får höra;"Men titta där! En hederlig gammal kamera!" Vid ett tillfälle svarade jag; "Nädå, den ljuger lika bra som en ny". För att belysa detta ska jag visa en bild som riktigt blåljuger.

Jag åkte tåg. På väg hem till Stockholm. Tåget stannade i Karlstad. Vi fick meddelandet att ett annat tåg från Oslo hade gått sönder och dess passagerare skulle flyttas till vårt tåg som redan var fullt. Hur tänkte SJ där? Bilden andas den fridfullhet som normalt råder t o m i Karlstad. Ty Karlstad ligger ju på landsbygden i en Stockholmares ögon. Och där är det fridfullt.

Eftersom den här operationen skulle ta en stund gick jag ut på perrongen för att få lite frisk luft och jag tog den gamla "hederliga" Rolleiflexen med mig. Med ryggen mot kaoset bakom mig riktade jag kameran västerut där regionaltågen brukar komma och gå. Kav lugnt, om man får använda sjötermer i järnvägssammanhang. Så jag tog en bild på lugnet. En stillbild förmedlar inga ljud så kaoset bakom ryggen märker du inte.

Nu är frågan: Är det kameran som ljuger eller fotografen? Vem är hederlig? Vem är ohederlig?

Jag hävdar att:

  • kameran är en objektiv och uppriktig betraktare som visar det som ryms inom den ram som fotografen väljer. Så hederligt det någonsin kan bli.
  • fotografen är lögnaren som väljer att inte visa allt som finns utanför ramen. Och hur skulle det i så fall gå till? Inte ens fotografens öga kan uppfatta allt.

Eders Lögnaktige

 

PS
Som alltid, aldrig på fullt allvar.

PPS
Och hur hederliga var SJ egentligen?

Postat 2019-02-19 20:01 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Det blir inga bilder

Om inte kameran är med

Det sägs att den bästa kameran är den man har med sig. Jag är inte riktigt säker på det. Sedan det analoga fotograferandet fick en renässans hos mig för drygt tio år sedan har jag alltid burit med mig en kamera. Tills för ett par år sedan. Det beror delvis på att det är förbjudet att fotografera på det uppdrag jag har nu. På andra uppdrag hade jag med mig en kamera och tog bilder på jobbet. Ständigt närvarande på armlängds avstånd. Delvis beror det på att jag känt en mättnad. Jag har ju tagit bilder på det mesta (fast det är ju inte sant). Ibland när jag inte har en riktig kamera med mig har jag därför tillgripit nödkameran (=mobilen). Här kommer några bilder från en av mina nödkameror. Jag såg motiven men hade "bara" mobilen till hands.

 

Eders Nödställde

Postat 2019-02-18 21:15 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Leica IIIf som ny

Om en jämnårig fotoapparat

Även min Leica IIIf har varit inne på kamerakirurgi. Och överlevt. Det tog ett år men det var det värt. Kameran är lika gammal som jag men kommer nu med en ny ridå att överleva mig med flera decennier. Och alla tider stämmer!

Jag har just laddat den med en rulle Adox Silvermax 100 som har en emulsion med extra mycket silver. Framför den kommer det att sitta en Summicron 5 cm 1:2 som även den är jämnårig med mig och kameran. Och ett original gulfilter på det. Jag kommer nog att använda 5 cm's sökaren också. Jag ser bättre genom den när jag komponerar bilden.

Wish me luck!

Här är några bilder jag tagit tidigare med denna trevliga kamera.

 

 

Eders Hängivne

Postat 2019-02-08 21:25 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

I farten med Bronican igen

Om en efterlängtad come-back

Min gamla Zenza Bronica S2A spenderade ett år hos reparatören så när jag fick tillbaka den i november så var den efterlängtad. Vinterhalvåret är tyvärr ingen högtid för min fotografering men lusten vann till slut och jag har varit ute några gånger med den.

Här kommer några bilder från den senaste utflykten. Jag använde ett magasin för 6x4,5 cm (mycket sällsynt) och ett 6x6. Två objektiv, 50 mm och 135 mm. Ilford Delta 400 i båda magasinen.



 

 

 

 

 

 

 

Eders hängivne

Postat 2019-02-02 11:11 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
1 2 3 ... 192 Nästa 
Urban Snapshots
By thomas meldert