Varför finns det ingen Cato i Stockholm?

En invandrares syn på Slussen

Lika bra att säga det med en gång: Riv Slussen och bygg nytt!

Sådär ja. Jag bor i huvudstaden och anser mig ha rätt att tycka ett och annat om den. Invandrad eller inte. Jag betalar ju skatt här.

Jag började jobba i Stockholm i december 2003. Eller rättare sagt i Sickla. Jag fick tursamt tag i ett rum på östra Kungsholmen, 8 minuters promenad från Centralen. I nästan tre år trafikerade jag alltså Slussen till och från jobbet. Eftersom jag åkte buss sista biten gick jag alltid ner i de mörkaste delarna av komplexet till min busshållplats. En plats som f ö flyttade på sig då och då som för att hålla oss morgontrötta resenärer på alerten. Måndagar var värst. Då gällde det att obesmittad kryssa mellan helgens spyor, överblivna snabbmatsrester, kådisar, fimpar och begagnade prillor. Skräpkorgarna var fåtaliga och överfulla.

Sen fick jag en paus ett par år innan det var dags igen. 2008. Ett år till i samma smet. Den vittrade betongen hängde fortfarande ihop majestätiskt över mitt huvud och motvilligt fascinerades jag av det miraklet. Sedan dess har jag hållit mig borta från regelbundna besök. Dock några oregelbunda visiter med kamera i dokumentärt syfte och några snabba passager med destination Hornsgatan 32. Det här året flyttade jag till Vällingby och fick längre till jobbet.

Det måste vara en naturlag att det i en demokrati uppstår en motreaktion till varje försök till förändring (förbättring). En predikant jag hörde för decennier sedan åskådliggjorde detta på ett mycket levande sätt. Om ett träd får för sig att låta en gren växa ut åt något håll (här lät han sin ena hand förflytta sig från bröstet och vågrätt utåt) så växer det genast ut en rot på andra sidan (vilket illustrerades med det motsatta benet). Och så är trädet i balans och inget ont inträffar. Även om det går extremt långsamt så växer trädet.

På samma sätt verkar det vara i den lokala politiken. Motståndsrörelserna mot olika projekt är lika många som politikernas förslag. Dessutom tillkommer nya kreativa förslag från dem som inte ens får betalt för det vilka i sin tur får motståndare. Det är inte att undra på att alla förändringar tar tid i Långsamhetens paradis Sverige. Det tar tid att utreda sörjan av ritningar, skisser, skrivelser och demonstrationer. Det är heller inte konstigt att allt som faktiskt sker, sker alldeles för sent. Och när ett projekt är färdigt är det lika bra att börja jobba med nästa steg på samma ställe för att komma i fas med behovet som uppstår om femtio år eller så. På så vis kan man synka ihop behovet med långbänkens slutfas. Har jag inte rätt? 

I Förbifarten kan väl nämnas omvägen om Stockholm som jag som Västerortsbo gärna ser att den påbörjas med det snaraste. Jag är definitivt motståndare till motståndsrörelsen i denna fråga också. Mer om detta en annan gång.

Mellanformataren

PS
Jag väntar fortfarande på den dag då Stockholms invånare utbrister i ett samfällt och entusiastiskt JA till något projekt som våra förtroendevalda vill genomföra. En sån där utopisk och gemensam Äntligen!-upplevelse som sprider glädje i kommunen =) Om vi vara bygger något som alla ångrar kan detta ske förr än vi anar. Och jobben säkras i framtiden.

PPS
Som vanligt är jag inte helt allvarlig utan försöker bara se det lustiga med en del företeelser. 

"Dörrarna stängs"

Fotnot
Cato d.ä. var en kraftfull senator i Rom och ansåg att Karthago skulle förstöras vilket också skedde  ca 149 f Kr.

Överraskningarnas nationaldag

 Om ett häpet möte med tronarvingen - "Hej!"

Jag var inne i city ganska många timmar på 6x6-dagen. Vid pass halvvägs på min tur i stada fick jag för mig att gå upp på lejonbacken vid slottet. Jag fotade utsikten med både X100 och Rolleiflexen. Det stod en flådig bil på krönet som var längre än vanliga bilar. Jag tänkte att här kommer det nog snart nåt bekant ansikte men tänkte inte så mycket mer på det utan roade mig med att fånga ett par livgardisters förehavanden.

"Mina stövlar är blankare än dina!"

Men det spelar ingen roll hur blanka stövlar man har. Mina gympadojor, kortbyxor och svettiga skjorta gav mig i alla fall tillträde till nästa bild som jag var alldeles ensam om.

Det var inte att tänka på att få upp X100:an ur benfickan och starta den. Men Rolleiflexen hängde på magen och jag är ännu tillräckligt funktionsduglig i märgen för att välja rätt. Unga raska kvinnor är flyktiga motiv. Men hon hade tid till ett leende och ett "Hej". Jag fick tunghäfta lika raskt men vinkade stumt tillbaka. Inte kom jag ihåg om inställningarna var rätt men jag hann ställa skärpan någorlunda i den alltför skumma sökaren och trycka av utan att komponera så där noga som man annars gör med stillastående motiv. Man måste ju bara ta en bild när man får ett sånt här tillfälle serverat på silverfat. Strax var hon borta och jag förmodar att hon åkte hem till Haga. Hon hade alla fall något annat på sig senare på Skansen. Jag gick vidare mot Kungsträdgården och förfördes av all världens matdofter men klarade mig helskinnad, om än dreglande, genom oset och avslutade rullen på Drottninggatan.

Den motvillige paparazzon

Streetsnapper - tredje rundan

På söndag är det prins Bertil Memoriam och jag rekade lite idag inför min planerade fotografering imorgon. Det blev inte så mycket av det då en annan sport sprang ivägen men det blev lite bilder ändå.

Turistinformatör

Många häckar små...

Hinder på min väg

Glada skitar

Lunchade på Slingerbulten

Smygfoto i tunnelbanan funkar också.

Den digitale mellanformataren

Streetsnapper - andra rundan

Fotoklubben avslutade terminen med en utflykt på Djurgården. Den här gången åkte jag utan analogt sällskap för att förhindra återfall. Med en ny kamera måste man hårdköra för att få in greppen i märgen. Och det går bra. Redan sitter en de flesta av greppen riktigt bra. Tyvärr är min högra tumme lite väl benägen att låsa exponeringen på helt fel tillfälle med felexponerade bilder som resultat. Jag får väl skaffa mig ett tumgrepp som håller den borta från knappen. Idag bytte jag ut kameraremmen mot en gammal handlovsrem från någon analogkompakt från 60-talet. Det kändes perfekt.

På den här rundan körde jag med autofokus, bländarprioritet, RAW och 400 ISO på Fujifilm Provia. Nu lite bilder.

7:ans spårvagn

Endast för inbjudna

Pärlor

Konversation

Gatukök

Mera bilder så småningom... Och det finns några till i mitt album för denna kamera. Jag lägger upp rikligt med bilder för den som är intresserad av den. Det är inte så kul att studera själlösa testbilder. Hellre bilder från en vanlig användare.

Den digitale mellanformataren

Streetsnapper - första rundan

Jag har nyligen införskaffat en digital kamera i akt och mening att utforska detta nya territorium. Jag var t o m lite kaxig och tog ingen backup med mig i form av filmkamera! Med färskladdat batteri och 400 Iso Fuji Provia-film tog jag med den på min oregelbundna motionsrunda i Vällingby. Idag var inställningen manuell fokus, bländarprioritet och fokuseringsringen programmerad för Leica-rotation. Körde hyperfokalt och ställde fokus på ca 4 m. Kameran på hela tiden. Fick väcka den med snabbstartläget ibland. Vid gatufotografering får jag nog försöka vara lite förutseende och väcka den om jag anar något skeende inom den närmsta minuterna.

Här var det lugnt. Stillastående motiv och gott om tid.

Här också. huset är högt och brevbäraren hade nog att göra en bra stund.

Upplättning av skuggor så det blir lite behagligare att titta på.

Lät avsiktligt bli att lätta upp de mörka partierna. Det blev snyggare så här.

Här var det svårt ljus men efter lite pill i LR såg det t o m bättre ut än vad mina ögon fick stå ut med.

Självporträtt  bland stenar och betong.

Den digitale mellanformataren