Lika bra att lägga av nu då

När man passerat Bäst-före-datum

Alltså, jag gillar Micke Bergs rättframma sätt, mustiga språk och hans bilder. Däremot delar jag inte alltid hans åsikter. Vi har ju levt helt väsenskilda liv så det finns egentligen inget mer att säga om det. Han blev som han är och jag också. Förhoppningsvis har vi dragit avgörande lärdomar om livet som formar fortsättningen av det, båda två.

"Lellen", drygt två meter pôjk, svetsare och vän. Sannolikt i Karlstad 1974. Jag är bara tjugo och fotograferar kompisar och det vi gör.

 I sin blogg reflekterar han över fotografins tillstånd i Sverige idag. Han menar att man passerar en korsning någonstans vid fyrtio års ålder och sedan är det kört. Det är bara de unga som ska fram och ta scenen. Vi andra som har ena benet i graven kan ägna oss åt stilleben och naturfotografi. Tyvärr är jag inte intresserad av något av dessa ämnen. Så då återstår det bara att lägga av. Eller lägga alla oframkallade rullar i en resväska och se till att någon "hittar" dem och gör nåt bra av dem när jag är borta. De blir åtminstone en tidskapsel tillbaka till forntiden då dinosaurierna fotograferade på film.

Philip, turnelejon, ljudtekniker och skivproducent som fotograferar med en Rolleiflex äldre än han själv. Slutet 80-tal. Jag är yngre än fyrtio.

Micke efterlyser trovärdighet i fotograferandet. Finns det ingen trovärdighet för de som levt ett annat liv än Micke Bergs? Alf Johansson bilder anser jag vara  trovärdiga så som jag känner honom. Och han har passerat fyrtio. Förvisso ägnar han sig åt nattliga citystillebens men skulle de inte vara trovärdiga? Micke Borgs bilder anser jag vara trovärdiga. Hans unika dokumentär om Stockholms, och hans egna, musikliv är en imponerande samling bilder av vibrerande liv. Han tillhör ju båda kategorierna som Berg skriver om, den unga vibrerande ungdomen och den numera stagnerade gubbligan med ena benet i graven. Han har passerat bäst-före-datum han också, Men det märks inte ännu, herr Berg. Han har bara inkluderat ett  nytt motiv i kändisskaran. Nästa rocklegend, Irma. Kanske du också skulle ha slutat efter fyrtio och släppt/hjälpt fram de unga, vibrerande av liv och lusta? Trovärdigheten sitter i hur mina bilder återspeglar mitt liv, anser jag.Oavsett hur många år jag har samlat. Därvidlag är t o m Micke Bergs bilder fortfarande trovärdiga. Om han nu tar några.

Dags att dra sig tillbaka och spela schack med gubbarna i parken? Jag tror inte på det...

Jo, jag ska nog dra mig tillbaka i någon mån. Fortsätta fotografera men inte dela med mig så mycket av det. Det är ju kul att hålla på lite för sin egen skull. Dokumentären om mitt liv tar inte slut förrän jag har gett upp andan. Något ska man ju göra med den tid man har och fotografi är en harmlös sysselsättning/hobby för de flesta. Jag slutade tävla för några år sedan. Kanske det är dags att sluta ställa ut också. Tillfredsställelsen som fotografin ger är ju ändå mest min egen. Livet kan vibrera även om det inte syns så förbannat tydligt i de bilder man tar. De har bara mognat.

Eders hängivne

PS
Jag hoppas bara att Micke Berg fortsätter att blogga även om han pensionerat sig från fotografin =)

PPS
Bilderna i det här inlägget är förstås bara dekorationer. 

Flera 400 ISO svartvita filmer

Utökat testmaterial

Jag visste det ju redan i höstas när jag köpte hem tre rullar vardera av sex olika 400 ISO-filmer. Det finns fler därute. Nu har jag tagit hem fyra till. Och ändå räknar jag inte Tmax 400 och HP5+ som jag redan kört mycket av. De nya är Rollei RPX 400, Rollei Retro 400, Lomo Lady Grey 400 och Fotoimpex 400.

Rullen från Fotoimpex är lurig. Den hittar man inte om man letar på det vanliga sättet på deras hemsida. Jag hittade den för att jag sökte på tillverkare och då fann jag Fotoimpex i listan. Klickade på dem och då dök två svartvita filmer upp på skärmen, 100 och 400 ISO. Man vet ju aldrig, de kanske skäms för den eller så är det ett guldkorn som är värt att gömma. Det ska bli intressant att testa den i alla fall.

Som tidigare kommer jag att köra en av vardera pressad till 1600 till vintern samt en av vardera i OM-2N och Zeiss ZM nominellt. Den förra med Zuikooptik och den senare med Zeissoptik.

Jag har börjat göra en tabell över egenskaper som enbart handlar om deras egenskaper ur min synvinkel. Inget vetenskapligt/akademiskt eller ens uttömmande. Resultatet är min subjektiva bedömning om vad jag tycker om filmerna. T o m sådant som kupighet (hur den buktar sig på tvären), krullighet (hur den rullar upp sig på längden) och stabilitet (tjockleken på filmen). Skräckexemplet på stabilitet är Rollei IR 400 (som inte ingår i mitt test) som är den tunnaste film jag någonsin hanterat. En riktig skitfilm därvidlag och med en mycket lättskadad emulsion. Naturligtvis är kornen av betydelse och här ser man nog de största skillnaderna. Jag är en vän av finkorniga snabba filmer som ser likadana ut från film till film.

Eders hängivne

PS
När jag kört alla filmer kommer jag att bestämma mig för vilken/vilka jag ska köra som standard hädanefter.

Studentspinn-off

När han ändå skulle ta bilder...

Jag har två yngre bröder. När den äldre av dem skulle ta studenten så fotograferade pappa honom med Rolleicorden. Förstås. Same procedure as every year. Eftersom kameran var framme och jag var hemma tog han ett par bilder på mig också. Det var helfigursporträtt i en pinnstol. Jag har croppat bilden som får bli juli månads profilbild.

Bilden är tagen i juni 1976 och till vardags gör jag vapenfri tjänst som brandman på Arlanda flygplatsbrandkår.

Eders hängivne

PS
Det blir inget PS den här gången heller. 

Den biologiska sensorn

Om nästa steg i kamerautvecklingen

Jag har redan funderat på nästa års aprilskämt men bränner det redan nu då jag misstänker att tekniken kan hinna före. Om inte kommersiellt tillgänglig så i alla fall som lyckat forskningsexperiment. När det gäller hörseln har forskningen redan hunnit långt. Döva kan höra genom en knapp som är inopererad i skallbenet.

Nu handlar det om de inbyggda sensorerna vi har i skallen. Två ögon. Dessa sänder en bild till hjärnan som vänder den "rätt" och kombinerar de båda bilderna till en 3D-bild som på den gamla stereofotografins tid. Hjärnan har dessutom en otrolig minneskapacitet så här behövs inte ens ett minneskort. Det enda som fattas just nu är ett interface som gör det möjligt att dela våra bilder och filmer med andra. Vi kommer att kunna koppla ihop våra hjärnor trådlöst och om vi sitter nära varandra vid lägerelden kan vi berätta ordlöst vad vi varit med om under dagen.  Ett socialt nätverk á la stenåldern.

Jag gjorde ett eget försök i mitt bästa lab, köket, och passade på att dokumentera tillfället. Nu finns beviset i form av en ny profilbild på Fotosidan. Tyvärr fungerade inte nätverket så jag fick ta till det långsamma sättet, bredbandsinternet.

Jag använder en gammal beprövad optik från Goertz som bildförstärkare av synintrycket. Den är visserligen ca 120 år gammal men funkar hyfsat.

Eders hängivne

PS
Set blir inget PS den här gången 

Hardtop

Om en ljusgul Pontiac Catalina -50

Borgvik är en liten idyllisk sagoby strax väster om Grums i Värmland. Borgvik är mest känt för sin hytta där man bl a tillverkade nitar till Eiffeltornet i Paris. Vi var där för att äta middag på restaurangen där vi åt vår bröllopsmiddag några år tidigare. Vi gifte oss förresten i Borgviks kyrka, ett stenkast därifrån. När vi kom dit visade det sig att det var en veteranbilsträff samma dag. Vi såg många gamla bilar på ett gärde i närheten av kyrkan och vid restaurangen stod denna vackra bil.

Pontiac Catalina från 1950, ljusgul.

Catalinan var en ny design med hardtoptak och utan dörrstolpar. Den ersatte de tidigare modellerna med indianska namn.

Kromen glänste grannt i vårsolen

Bilen importerades till Sverige i maj 2007.

Eders hängivne