Post card

Om att Göra något av alla sina bilder

Bland alla fotopapper jag fått av andra så hittade jag en 100-pack med färdigtryckt baksida som satte fantasin i rörelse. På Facebook efterlyste en av mina vänner vanliga handskrivna brev. Har folk slutat skriva? Jag tog henne på orden och skickade ett vykort och fastän hon borde ha varit beredd så blev hon överraskad. Helgen i andra Advent tog jag tag i saken och plockade fram 100-packen och började producera vykort på löpande band. Nu är packen snart slut men papperet kan fortfarande köpas. Och negativ har jag så det räcker efter flera års analogt fotograferande. Nu återstår bara att hitta adresser och köpa frimärken.

Vykortspapper

Några exempel

Bilder på papper är trevligt att få. Och man behöver inte starta någon elektronisk apparat för att titta!

Eders hängivne

PS
Det går säkert att göra med digitalbilder också. Gläd någon med dina egna bilder på papper. Det behöver inte vara bara vid jul. När som helst är lika överraskande och roligt. 

Äntligen hemma!

Om att hitta den rätta fotoväskan

Jag har flera fotoväskor/ryggsäckar men de är antingen för stora eller små. Somliga passar för en större utrustning och den minsta rymmer ett par objektiv och några filmrullar. Den minsta väskan köpte jag just av den anledningen att jag helst går med kameran i handen och bara behöver något att hysa ett extra objektiv och några filmrullar. Men saker och ting förändras, även mitt sätt att fotografera. Det är visserligen så att när jag går och fotograferar har jag fortfarande kameran i handen (!) =) Men på vägen dit har jag kommit fram till att jag lika gärna kan ha den i en väska för att ha händerna fria.

Min kravlista var därför kort. Väskan skulle rymma en analog småbildskamera med ett objektiv påsatt samt  ett extra objektiv (max 90 mm). Därtill några rullar film och mobiltelefonen. Allt utöver det är en bonus.

Minimikravet, två varianter

Får galant plats

Bonusprylar som får plats

Det här var helt oväntat. Min 10"-platta fick också plats. Men det är nog inget jag kommer att ta med mig så ofta.

Eders hängivne

PS
Den här funkar naturligtvis utmärkt för den som har en kompakt digitalkamera. Min X100 lämnar dessutom rum för en mössa eller en liten flaska dryck. Jag kan t o m ta med mina extra batterier och laddaren. Men den som fortfarande kör med en stor DSLR får titta på något större. Sorry.

PPS
Väskan är en ONA Bowery. Innermått 25,4x15.2x10 cm. Hur de har lyckats mäta de sista millimetrarna är en gåta. Väskan är mjuk och smidig. Jag köpte den på Scandinavian Photo i Stockholm. Jag tog med mig minimikravet och provade direkt i affären. Saken var snart konstaterad och det tog längre tid att betala än att prova. Jag var inne i affären högst 20 minuter.

Holgers konditori, Säffle

En diabetikers årliga synd

För andra året i rad träffade jag min klasskamrat från Teknis, Åke Bruce. Kommunfullmäktigeledamot i Säffle. Så nu är det tradition. En annan tradition i den traditionen är att vi träffas på Holgers konditori. En tredje tradition i traditionen är att jag tar en bild på Åke och sen tar han en bild på mig med min kamera. På så sätt fick jag en profilbild.

Åke Bruce, Säffle

Åke är kommunfullmäktigeledamot, fotograf, Olympusdiggare (men tyvärr på senare tid mobiltelefonfotograf). Anledningen till att vi träffas på Holgers konditori är att de har de bästa kaffet och bakverken i regionen efter det att Wirströms i Åmål stängde. Kunglig Hovleverantör är de också.

Nå, vad gör en diabetiker på ett bageri? (jag kan i förtroende nämna att alla sockerfria bakverk smakar spån). Min diabetessköterska räddade mig från asketism efter ett par år i början av min sjukdom (jag hade verkligen gått in för ett sockerfritt liv) när hon sa: unna dig något gott någon gång ibland, du måste leva lite också. Så det gör jag en gång om året på Holgers =)

Den här bilden är beskuren ur bilden som Åke tog och den får bli profilbild i december.

Båda bilderna är tagna med Zeiss ZM med Sonnar f1,5/50 på HP5+

Eders hängivne

PS
Jag har inget PS den här gången 

Micro- och macrokosmos

När verkligheten inte är tillräckligt spännande

Först måste jag deklarera att det här inlägget inte har ett uns av allvar i sig. Jag har bara skrivlust. Författarens åsikt är inte min, om jag säger så.

I senaste numret av Ny Teknik skriver Kai Anders Sempler i sin krönika om förra århundradets osynliga upptäckter och jag kan bara inte låta bli att fantisera lite om vetenskapens osynliga landvinningar. Eller ska man kalla dem uppfinningar? Jag gör det med utsikten från mitt mittemellankosmos, d v s den synliga verkligheten. Den som kan avbildas, kännas, upplevas och som går att lukta på och t o m lyssna till.

Microkosmos

Allting börjar med grekerna. Det var de som framkastade hypotesen att man inte kunde dela något, vad som helst, hur långt som helst. Till sist måste man stå där med något som inte gick att dela mer. Svarte Petter, liksom. Något odelbart. Man kallade detta odelbara för atom. Efter grekerna har det blivit en sport att uppfinna hypoteser om saker man inte kan se. (Jag har en egen hypotes om detta som jag återkommer till i refrängen).

På 1900-talet började hypotesuppfinnarna verkligen att spinna loss och nu tar man till matematiken för att utröna sakernas tillstånd. Med ett katastrofalt resultat. Ekvationerna går inte ihop!

Här blandar sig en dansk, Niels Bohr, in i leken och föreslår att den odelbara visst går att dela. Den består av protoner som är omsvärmade av ett moln elektroner. För denna osynliga uppfinning får han dessutom Nobelpriset!

Partikelsvärm bakom ett frånstötande skärmgaller

Sen kommer det bara, slag i slag, nya uppfinningar som ska lösa fysikernas ekvationer. Täppa till de svarta hålen i deras världsbild. När jag gick i skolan fanns det bara vita fläckar där människans kunskap fattades något. Vetenskapsmännen har gjort dem svarta. Efter Bohr uppfinner man neutronen och neutrinon. Neutriner måste ha en motpart för få ekvationerna att gå ihop. Då uppfinner en engelsman, Paul Dirac, antipartiklarna och vips fanns positronen. Men det slutar inte här. Protoner och neutroner delas upp i upp-och nerkvarkar. Fantasin flödar. Kvarkarna finns dessutom i tre färger, röd, grön och blå. Anar jag ett samband med fotografi?  Så småningom hittar man ännu fler kvarkar. Har någon sett en charmkvark? Särkvark, myon, myoneutrin, topp- och bottenkvarkar? Tau-partiklar?

Visste du med säkerhet att vår verklighet hålls samman av fotoner och gluoner (ljus och lim, min tolkning)? Ändå går inte ekvationerna ihop! Det fattas ännu en partikel. Higgs-partikeln. Så sent som 2012 förde man denna hypotes (eller uppfinning) i bevis och alla blev lyckliga. MEN, ekvationerna stämmer ändå inte. Partikelfysikerna verkar att ha fastnat i en limesekvation. Du vet, en sån där som aldrig tar slut. Medan Nobelpristagarna på osynliga partiklar radar upp sig är det dags att titta åt andra hållet. 

Macrokosmos

Sol i zenit, Stockholm

Redan de gamla indierna hade klart för sig att jorden snurrade runt solen. Långt senare visste med säkerhet också Copernicus detta. Nu stämde inte hans heliocentriska världsbild så bra med katolska kyrkans geocentriska så han avböjde att förklara för den sittande påven den där retliga tidskillnaden i kalendern vart fjärde år. På 1920-talet upptäckte man dessutom att Vintergatan inte var den enda galaxen i universum! Vår värld krymper raskt. Edwin Hubble påvisade dessutom att det röda ljuset förskjöts något ju längre bort en galax  befann sig. Det skulle indikera att universum expanderade. Det blev mer gott om plats för alla. Men en belgare, Georges Lemâitre, uppfann då hypotesen om det omvända. Han menade att om man räknade galaxernas rörelser baklänges i tiden skulle man finna en enda punkt där allt började. Hypotesen om den stora smällen uppfanns. Och blev genast begabbad av engelsmannen Fred Boyle. Så småningom fick Lemâitre rätt och Boyle fel. Hur nu såna här osynliga uppfinningar kan vara endera. Hypoteserna haglar och berikar vår vardag med mörk materia, supersymmetriska partiklar och mörk energi. Fortfarande vet ingen vad mörk materia eller mörk energi är. Men det är en intressant uppfinning! Alltså, jag tror de här Nobelprisjägarna lurar i oss en massa bullshit. Min världsbild är betydligt intressantare. Jag kan se den, känna på den, lukta på den och höra den. T o m smaka på den. Det ni, herrar vetenskapsmän. Det är något att vara lycklig över.

Små solar med rödförkjutningar som doftar sommar.

Eders Hängivne

PS
Jag har länge hållit fast vid min hypotes att vetenskapsmän har en inneboende förmåga att hitta vad de letar efter. Med tiden blir alla uppfunna hypoteser sanningar och hamnar i läroböcker. När man upptäcker att något är fel skriver man nya läroböcker. Det är lite som den moderna ryska historien. Konstruerad sanning med bäst-före-datum.

Ford Crestline Sunliner -54

Om ovanliga bilar

För några år sedan på American Car Show i Norrtälje hittade jag den här godingen. En Ford Crestline Sunliner med overdrive från 1954. Jämnårig med mig, alltså. Modeller från det året är jag lite extra svag för, oavsett vad det handlar om. Men nu lite om bilen. Modellen Crestline tillverkades mellan 1952-1954. 1954 ersattes den tidigare sidventilsmotorn med en V8 på 130 hk (Y-block) och med toppventiler. Den tillverkades endast i 36.685 exemplar. Sunliner antyder förstås att den är öppen för solen, en convertible. 1955 ersattes Crestline-serien med den sedermera mycket omtyckta och beundrade Ford Fairlane, en mycket populär bil bland cruisingfolket.

Mycket krom är det

Närgångna fotgängare kan spetsas på huvprydnaden

Rent och prydligt men långt kvar till Volkswagens minimalism.

Som oftast är en gammal amerikanare snyggast bakifrån. Den här kan man ta rygg på i trafiken och njuta av utsikten.

Eders Hängivne, modellår -54

PS
Under Crestlines tre modellår tillverkades drygt en halv miljon bilar i fem modeller. Åtminstone en av dem är en röd cabriolet och finns i Sverige.