Obefintligt ljus

Om att hitta ljus med en Rolleiflex

I somras träffade jag en skolkamrat helt apropå i Malmö. Jag hade åkt ner med tåget bara för att kolla stan och gå på nya gator. Och så var det nationaldagen på samma gång. Jag hade datorn med mig och på fredag skrev han "Malmö" som sin status på Facebook. Jag tog betet och frågade om det betydde att han var i Malmö. För det var ju jag också. Jo, det stämde bra. Han var på ett vernissage inte så långt från mitt hotell. Vi bestämde att jag skulle komma dit. Jag ordar inte mer om den saken, mer än att jag sa till honom att nästa gång jag kommer hem till Åmål vill jag träffa honom för att ta några porträtt. Han var med på noterna, som den proffsmusiker han är.

I augusti åkte jag hem till Åmål och tog därför kontakt med honom och det visade sig bli lite kort om tid. Vi klämde in en timme i alla fall innan han skulle ge sig iväg. Jag hade Rolleiflexen och tre rullar Tmax 400. Han var i sin studio på vinden i ett uthus mitt inne i stan. Mörkt och mysigt för musikjobb, men att fotografera i? Nå, utmaningar är till för att tas. Det är spännande att få pröva sin egen förmåga under lite stress. I den bild som jag visar nedan var det så gott som obefintligt ljus. På negativen ser man inte gränserna på bilden ens. Det var full öppning förstås (f3,5) och 1/30 sek. Men det var ju inte den största svårigheten. Hur ska man ställa skärpan i mörkret? Jag lyckades bättre än jag kunde tro just då. I vanliga fall när jag ställer skärpa på en mattskiva som inte är av yppersta kvalitet gör jag så att jag fokuserar fram och tillbaka några gånger för att hitta läget med minst oskärpa. Det fungerar alldeles utmärkt när det finns gott om ljus men här i mörkret? Nåväl, några fotoner träffade tydligen min synnerv eller så hade jag tur.

Torbjörn Carlsson, Memoria Music

Jag tog två rullar i mörkret och en ute på gården i dagsljuset. Torbjörn har fått några av bilderna som jag gjorde i mörkrummet. Ni får nöja er med en digitaliserad variant av ett av negativen. 

Eders hängivne

Bebisen bortadopterad

Här går det undan

Jag måste börja med att be om ursäkt. Jag lovade ju ett nytt blogginlägg när funktionskontrollen av min Rolleiflex Baby var klar och annonsen ute. Jag hann nätt och jämnt bli klar med rullen så ville en klubbkompis ta den direkt. Och så blev det. Nu bor den nordväst om Stockholm och den har fått ett bra hem. Klubbkompisen är också en kamerasamlare men hade ingen Rolleiflex Baby tidigare.

Jag får väl ändå visa en gammal bild som är tagen med just den kameran.

Mitt första barnbarn hålls här av sin farbror. Att fotografera Bebisar med en Baby går ju jättebra! De är som gjorda för varandra. Och det är alltså inte babyn på bilden som är bortadopterad. Hon bor kvar hos sina föräldrar  och fyller snart fem år.

Rolleiflex Baby (1958) med Macocolor 200. De gula i kanterna är ljusskador på filmen som var uselt rullad på en för lång spole från fabriken. Trist, men motivet medger ju att man beskär bilden i kanterna när man printar den.

Eders Hängivne

PS
Som väl är har jag en Baby kvar. 

Texas i Vällingby

Om en mätsökare i mellanformat

I våras köpte jag en mätsökare i mellanformat från japan. En Fujica GW690 II Professional, även kallad Texas-Leica. Ett monster till fotoapparat men mycket rolig att fotografera med. Den har ett fast objektiv, Fujinon f3,5/90 och ger 8 bilder 6x9 på en vanlig 120-rulle. Eller 16 bilder på en 220-rulle. En ratt på toppen förtäljer att man kan ställa in den för 4 bilder på korta 120-rullar också. Såna korta rullar har jag aldrig hört talas om. 

Jag började med en svartvit 120-rulle och fortsatte med några 220-rullar Portra 400. Nu kommer lite bildexempel.

Vattenfalls gamla kontor i Råcksta håller på att byggas om till bostäder. Så Destroy på containern är lite missvisande.

Och lite färgbilder

Daisy's i Vällingby före ommålningen.

Drottningholm får nästan plats i 6x9

Minneslunden vid Munsö kyrka

Nytt bostadsområde i Träkvista på Ekerö.

Jag är lite förtjust i att fotografera i industriområden. De bjuder ofta på trevliga motiv. Här kommer några bilder från Skå industriområde på Färingsö.

Den här ville inte fungera och ägaren ville inte vara med på bild.

Kronvrak? Men jag tror den fungerar.

Herr Rudolf. Förnamnet har jag glömt. Han lät sig fotograferas under vår pratstund. Han var egentligen ute och letade efter sin egensinniga katt. Han har en liten verkstad till höger utanför bild.

Färingsö har en del vackra vyer att bjuda på också. Här är ett sommarfagert landskap nära Tappströmskanalen.

Tyvärr så tvingar mig en långvarig utsikt till inkomstbortfall att sälja ut en del av innehållet i mitt kameragarage. Den här kameran var sist in och blir först ut och återfinns på Fotosidans annonsmarknad där den går tillsammans med ett par 220-rullar Portra 400 som jag inte kan köra i någon annan kamera.

Eders Hängivne

PS
Naturligtvis svider det men den här kameran har jag ännu inte fått samma känslomässiga band till som t ex Rolleiflexen. Nu är det dock inte läge att vara sentimental utan skära grovt och behålla de käraste klenoderna. 

PPS
Det här är ett ny sorts "Decisive moment" i min fotografiska karriär =) 

När känsla är viktigare än skärpa

Om en gammal amatörkameras prestationer i den digitala åldern

I en tidigare blogg utlovade jag färgbilder som jag skulle framkalla själv. Nu var mina kemikalier sedan länge utgångna och jag ville inte riskera några bilder med gammal kemi så jag skickade in filmen till mitt lab i norra Värmland istället. 

Kameran som tog bilderna är en Agfa Silette typ 1 som började tillverkas 1953.

Här gäller det att vara fena på avståndsbedömning och skärpedjup. Hur gick det? Se här!

OBS! det här är inget för objektiv- och skärpenördar. Andra ögon krävs =)

Tre bilder från en promenad i Drottningholmsparken.

Det här är utsikten från mitt arbetsrum.

Jag var i Marabouparken och tittade på ett par afrikanska fotografers verk. På vägen därifrån gick jag en bit på bryggan längs Bällstaån och hittade det här granna lilla trädet.

Skärpa är bäst när den känns som en smekning. Det funkar bara med film.

Eders hängivne

PS
Ursäkta mig alla naturfotografer. Bilderna kunde väl ha varit lite bättre om man ser till innehållet. Så här går det när man är van att fotografera människor i stadsmiljö och tror att man minsann kan fotografera natur också. Det sket sig förstås men ni kan väl njuta av de milda färgerna i alla fall. 

PPS
Filmen var en Fuji Superia 200 

Min analoga sommar

Eller vart tog digitaltekniken vägen?

Jag vet egentligen inte riktigt varför det blev så här. Jag menar, jag har ju en riktigt bra digital systemkamera som ger mig allt jag behöver och t o m mer än jag behöver. Ändå blev den nästan dammig i somras. Jag använde i huvudsak en modern mätsökarkamera med bra objektiv till och fotade allt från promenader i staden till semesterbilderna på Gotland. Jag tänkte väl att frugan skulle ta lite turistbilder på semestern med den men när vi kom hem var bildmaterialet ett helt annat än turistbilder. Lång näsa.

Nu är jag inte det minsta missnöjd med det. Jag fick de bilder jag ville ha om än 100% i svartvitt. Som en semester på 50-talet. Barndomens bilsemestrar var så gott som helt svartvita. Ibland lyxade sig pappa med att stoppa in en färgfilm men annars var det svartvitt som gällde. Albumen är fulla av dem. Så här nära ett halvsekel senare är de likafullt dyrbara minnen. Värda sin vikt i färg.

Jag kan ännu inte riktigt förklara varför det känns bättre att lyfta en analog kamera för att ta en bild. Modus operandi är ju väldigt likartat mot en digitalkamera. Ok, de flesta av mina analoga kameror är lite mindre och lättare än den stora digitala systemkameran. Men ändå. Man trycker på samma avsedda knapp för att frysa ett ögonblick. Och egentligen är det ju inte så intressant vad man använder, bara bilden blir det man ville ha. Ett minne.

Här är några få minnen av min analoga sommar.

Och jovars, jag lyxade till det med lite färg också.

Eders hängivne