Vital 60-åring

När jag var hemma i Åmål förra helgen och gjort en fotorunda i mina gamla barndomskvarter, frusit fingrarna av mig och fått rosiga kinder av vinterkylan avslutade jag promenaden med att i grevens tid gå in på Konsthallen och betitta Åmåls Fotoklubbs jubileumsutställning som skulle stängas och tas ner en halvtimme senare. Strax dessförinnan träffade jag pappa Leiler vid Plantaget. Han hade fotograferat på sitt håll och vi möttes för att gemensamt gå till Konsthallen. Både han och mamma Carin hade bilder utställda. Jag gick runt och tittade den halvtimme jag hade på mig och blev sen kvar och hjälpte till med nertagningen. Träffade Elin Torger gjorde jag också, äntligen.

Här är några bilder på utställningen som i mitt tycke höll en hög klass. Kanke lite för kompakt hängt men det är ju kul med mycket att se på.

Jan Anderssons bilder. Många från Bluesfestivalen där han som stabsmedlem har förmånen att kunna stå nära scenen.

Karl Wighs bilder.

Nils-Gunnar Elfstedt är förtjust i cirkusbilder. Själv är han en trollkonstnär med artistnamnet Elloz, specialiserad på trollkonster med blommor.

Bruno Jönsson bilder fångade alldeles särskilt min uppmärksamhet. Bilder på gamla Åmål. De flesta på hus som inte finns längre.

Ordförande Morgan Torgers bilder. Jag gillade speciellt hans bild på hustak i Paris. En fläkt av Aristocats dök upp i mitt minne.

Mamma Carins bilder.

Pappa Leilers bilder. De flesta kan betittas på FS

Hans-Gunnar Larsson tar järnvägsbilder. Många bra.

Fredric Andersson, en lovande junior. Elin Torgers bilder till höger men dom har ju alla sett. Fredric och Elin hade den sämsta platsen. Det tycker jag var synd.

Fotoklubben hade 60-årsjubileum och utställningen gjorde att elva nya medlemmar anslöt sig till klubben. Nu är de sextioåtta medlemmar i åldrarna sexton till åttiotvå år. Inte illa för en klubb i en småstad på drygt tiotusen skallar. Inte ens alla fotoklubbar i Stockholm tillsammans kommer upp i den promillehalten av befolkningen.

Fotoklubben ger varje år ut en fotoalmanacka med en blandning av gamla Åmålsbilder och medlemmars nyare bilder från Åmål. 24:e årgången. Förutom något år i början blir den slutsåld varje år. En uppskattad kulturgärning.

Fotografens tre stadier

När jag var ung roade det mig mycket att fiska. Jag minns mitt första kastspö. Ett blått ABU med röd inkapslad haspelrulle på. Lillbrorsan (d.ä.) fick ett när han fyllde år tre veckor före mig och jag var avundsjuk lika länge tills jag också fick ett. Jag minns den första fisken, en liten abborre vid sommarstugan. Den högg direkt. Jag kastade nog in spinnaren i gapet när den dåsigt gäspade i det solvarma vattnet i vasskanten. Lyckan var total. Detta är fiskarens första stadium. Euforin i att få en fisk. Entusiasmen som aldrig tycks ta slut. En ständig önskan att åka ut och fiska. Snart nog läste man ABU-nytt och drömde om storfångster och dyra prylar och drag som kunde lura gammelgäddan och ge ett guldmärke. Lika snart som drömmarna uppstod gick man in i fiskarens andra stadium, prylnördens stadium. Fiskelådan fylldes med allehanda tillbehör  och nya rullar och nya drag som skulle öka fiskelyckan. Fiskelyckan infann sig då och då som om inget hade hänt. Man lärde sig lite knep för att fånga de roliga fiskarna. Man gjorde resor bara för att fiska i främmande vatten. När pryleran gick över kom man in i fiskarens tredje stadium. Det filosofiska. När man går ut för att fiska utan att bry sig om fisk. När den rofyllda upplevelsen av att bara vara nära vattnet och fundera, kasta lite förstrött och låta hjärnan insupa naturens läkedom. Man vattnar sitt drag med rytmisk regelbundenhet. Allt går på erfarenhet och det händer att man släpper tillbaka en fiskstackare som råkat fastna på kroken.

Här en bild på alla Åmålsgrabbars favoritställe. Brohålet som skiljer Norra Viken från Åmålsviken. Vattnet är strömt och det står ofta abborre där. Några av mina mest euforiska stunder har jag upplevt där. Speciellt den perioden då jag höll på med ultralätt fiske. Lätta grejor, tunn lina, små drag. Varenda firre blev ett monster som tog en god stund att landa.

 

Som fotograf tycker jag mig märka att samma stadier går igen. Den första kärleken då allt är nytt och roligt och man lyckas ta en och annan bra bild. Prylstadiet då man behöver allt möjligt och omöjligt och det tar evigheter att synka allt innan man tar en bild. Jag hoppas det är slut på pryltiden nu för min del. Känner att nu är bildfilosofins gryning här. Här ska jag stanna länge...

Matt och lomhörd

Helgen bjöd på härlig musik och svåra fotograferingsomständigheter. Provade allt möjligt men fastnade till slut för att köra mycket ISO utan blixt. Tele var givet med de avstånd som bjöds. Jag ville egentligen ta närbilder men det fick duga med att sitta på första bänk med telet och förflytta sig mellan musikstyckena. Jag blev både nöjd och onöjd med helgen. Musiken var förstås lika härlig som vanligt men inga bilder blev riktigt bra. Det dröjer nog innan jag fixat till några tillräckligt för uppladdning men här i bloggen är jag inte lika nogräknad. Vill bara dela med mig lite av det vackra blänket och putande kinder.

Mor och son spelar duett. Wenern Brass (mitt gamla band)

Andäktig och kunnig publik i alla åldrar. Alla spelar i egna band.

Mycket trycksvärta signalerar svårigheter.

Eufonisten är bandets smäktande tenor med otroligt vacker ton. Kvinnor smälter.

Mr Bram Gay. Den här killen plågade mig en hel vecka på en sommarmusikskola i Jönköping 1974. En underbart härlig kille. På den tiden var han dirigent för kungliga operan i London. Här dirigerar han Solna Brass.

Ljuddämpare. Dom här är mer än lovligt komiska.

Soprankornetten. Tillsammans med tuborna det mest krävande instrumentet i ett brass band. Det är min åsikt och jag anser mig kunnig eftersom jag tafsat på alla instrument i ett brassband utom slagverk i olika perioder av mitt musikerliv. Det här instrumentet kräver starka läppar. Det enda som överglänser i svårighet är nog piccolatrumpeten men såna förekommer inte i ett brassband om inte musikstycket är speciellt komponerat med det. Alla bandens soprankornettister är riktiga värstingar på höga toner.

Galakonserten med Black Dyke var något alldeles särskilt. Att försöka beskriva den ger jag mig inte på. Om du får möjlighet någon gång i livet att lyssna på dom så... Jag säger bara. Ta tillfället. Carpe Diem. Antingen blir du förälskad i klangerna eller så vill du aldrig mer höra dom =) Om du har förmånen att kunna resa till England då och då har du chans att höra brassmusik i snart sagt varenda håla.

Matt och lomhörd går jag nu och knyter mig. Godnatt.

Musikalisk högtidsstund - utan YouTube =)

Imorgon direkt efter jobbet drar jag till Värnamo för årets musikhändelse. Svenska Barssbandsfestivalen. Vi som spelar i Brassband är så nördiga att vi tävlar om vem som är bäst på bästa fotbollsmanér. Hela tävlingen är indelad i divisioner med Elitserien överst. Mitt band spelar i division 2. Eller lirar snarare. Vi tar inte tävlandet så blodigt utan åker mest dit för att lyssna på den musik vi älskar. Och världens bästa brassband, Black Dyke Mills Band. Från England förstås. Brassbandets födelseland. Där tävlar man varje helg hela året i sin ”liga”. Jag hörde dom (och kände det i hela kroppen) för tio år sedan i Jönköping och har t o m suttit med vid en av deras övningar (med publik). Någon undrade om inte familjelivet tar mycket stryk av det myckna tävlandet. Frågan möttes med oförstånd. Hela familjen spelar i olika band och åker runt och tävlar dom också! Här en bild från pressmaterialet på deras hemsida.

Kameran åker med förstås men jag är tveksam till att jag får fotografera något enda brassband ”in action”. Det är nog störande med blixtar. Det vore himla kul med lite närbilder på musikanter som blåser sköna toner. Men nåt ska det väl bli =)

Knäppgök! tycker nog många men har man levt med den musiken ända sen tonåren är det en del av livet som gjort det rikt på upplevelser och gemenskap. Jag började på tuba när jag var femton. En sån där som man klär på sig. Jag cyklade till övningarna med den på mig och någon tjoade att jag hade ett rejält signalhorn =)

Igenkommer om det blir nåt bra kort. Jag sitter i mitten och spelar horn. Thomas mitt i smeten skulle man kunna säga för att travestera en annan kär bloggare här på FS.

Kulturell förmiddag

I torsdags var jag för andra gången på klubbmöte i Midsommargården. Av alla klubbar jag tittat på är det Sundbyberg och Midsommargården det står mellan för min del. Alla andra har diskvalificerat sig genom att ha möten på dagar då jag är upptagen med annat. Båda klubbarna är trevliga och har bilden i fokus och det gillar jag. Det dröjer nog ändå ett tag till innan jag bestämmer mig definitivt.

På mötet kom jag och Bengt G överens om att träffas på Kulturhuset för att titta på fotoutställningar. Bengt har redan skrivit fylligt om båda så jag nöjer mig med lite av mina intryck.

Nan Goldins bilder först. Amerikanskt råbarkade nakenbilder är väl ingen höjdare för min del även om de säkert har en uppskattande publik. Det fanns ändå några guldkorn där. Några svartvita var den riktiga behållningen tycker jag. Liksom Bengt uppskattade jag också diavisningens barnbilder. En av de mer avklädda bilderna fastnade jag ändå för p g a sitt estetiska uttryck, en badkarsbadande kvinna med finstämt ljus på en del av ansiktet. Det mesta annat i blått.

Nuevas historias nästa. En härlig blandning av spanska fotografers verk. En del roliga, en del originella, en del vackra... Gå och SE den! Jag gillade den mycket mer än Nans. Mest imponerades jag av Pierre Gordonnes kraftfulla porträttbilder. Inalles fyra stycken. Bengt har länkat till Pierre själv och de porträtt som var utställda var i samma stil. Vackra, gamla människor var och en på sitt sätt. Hängningen var lite tråkig då alla fönster reflekterades i bilderna. En del var rent av svåra att se.

Här är lite bilder från den kulturella förmiddagen.

Nästan själlöst på plattan just då.

Här kommer det i alla fall en.

Tomt på bänken också.

Bild på bildernas Bengt

Det här är vad jag menar med kass hängning. Förstöra ett vackert foto med reflexer från Sveavägen och en självporträtterande amatörfotograf. Skulle tro att det är bättre att gå dit på kvällen.

Det fanns fina kulturmotiv ute också.

Nöjd med träffen och utställningarna åkte jag sedan hem för en utlovad loppisrunda med frun. Den blev helt misslyckad så den är det bara att glömma...