Första rullen i Ikoflexen

Om att hålla premiärnerverna i styr

Varje gång man går ut första gången med en gammal kamera är det lite spännande. Även om man bekantat sig med den en stund innan man går ut så händer det att man missar en del grepp. Det är förresten baksidan av att roa sig med ett antal äldre kameror. Ingen är ju den andra lik så man måste lära nytt nästan varje gång. Nu är ju jag en sån där som gillar omväxling. Man håller sig mer alert då, tycker jag. Och då blir det ju bara kul.

Ikoflex I 850/16  från ca 50-52 med Tmax 100 innanför västen.

Ikoflexen som det här ska handla om fick jag av en arbetskamrat. Hans pappa hade använt den flitigt men själv hade han inte använt den mycket. Allting verkade funka på den men objektivet behövde sig en omgång med putsduken. Objektivet var det enda som oroade mig. Visserligen är det en kamera från  Zeiss Ikon men objektivet är ett Novar Anastigmat utan antireflexbehandling så här skulle det bli spännande att se hur det uppför sig i motljus. Fokuseringen var lite jobbig så här använde jag metoden med att köra fram och tillbaka för att, så att säga, gaffla in det ställe där oskärpan verka vara sämst =) Mattskivan lämnade en del övrigt att önska m a o. Låt oss se på lite bilder.

Promenaden gick till och genom Råcksta begravningsplats. Börjar lite mjukt med en barkstudie på objektivets närgräns. Jag svajade in läget då oskärpan tycktes minst.

Objektivet har väldigt mjuk kontrast. Jag har ökat den betydligt i PS. Jag skulle vilja kalla det för ett karaktärsobjektiv. Ett som man använder för en viss typ av bilder.

Pärleporten är öppen. Välkommen in.

På andra sidan begravningsplatsen ligger Råcksta träsk, vilket härmed är bevisat. Sedan vände färden hemåt. 

Grimsta slott i all sin prakt och härlighet. Väl inne tänkte jag använda sista rutan till en blixtbild. Frugan blev förvarnad om experimentet men utropade strax bilden var tagen att hon minsann inte var beredd. Perfekt, tyckte jag. Så ska man ta bilder på människor =)

Noll kontroll med fjärrkontroll.

Med tanke på det "mjuka" resultatet tycker jag kameran levererar perfekta kopior av hur bilder såg ut på 50-talet. Kameran har  helt klart en inbyggd konstnärlig behandling av ljuset som kan komma till nytta vid speciella tillfällen. Helt kliniskt ren från perfektion alltså.

Alla bilder tagna idag. Vem vågar påstå att film är långsamt =)

Mellanformataren

PS
Med på promenaden hade jag en Gossen Sixtomat Digital exponeringsmätare istället för min vanliga kompanjon Ikophot. 

Nattfjärilar och en morgongök

Mörka bilder från storstad och småstad

Jag är en stor beundrare av Alf Johanssons nattbilder från Stockholm och slukar alla tips han släpper ifrån sig i bloggen, på Ellens eller andra ställen. Men så vill jag ju pröva själv också. Jag började i den svåra änden (som vanligt) och körde en storformatare i Vällingby centrum.  Planerade först att gå ut en kväll men det regnade. Avvaktade morgonen istället och var på plats 04:30 då nattfjärilarna var på hemväg från sina fester. Det svåra bestod i att överhuvudtaget se nåt på mattskivan. Jag fokuserade på ljuspunkterna ungefär där jag ville ha fokus och det gick hyfsat. Här är en bild från 4"x5".

Min fotoklubb hade nattfotografering på programmet förra veckan vid Hornstull (som ju är Affes tassemarker). Jag hittade inte de andra så jag gick själv och tog ett par bilder med Bronican. Som grädde på moset kom Affe förbi och vi bytte några ord. Han hade mött resten av klubben (4 st) på vägen längre bort. Mina exponeringar låg på 4 minuter så jag brydde mig inte om att jaga ifatt dem. Affe konstaterade att jag valt den film som han anser bäst, Ilford Delta 100. Men jag hade ju läst det i hans blogg =) Den här bilden tog jag när han gått vidare.

I helgen var jag hemma i Åmål och tog en del nattbilder där på mina favoritställen. Här är några till.

Till mina exponeringar har jag använt en Gossen Lunasix 3 som jag kommit över från en kollega. Den klarar att mäta exponeringar från EV1 till EV22 eller 1/4000 sekund till 8 timmar. Det längsta jag använde blev dock modesta 15 minuter på bländare 22 vid Trappan i Vällingby. Jag hade förstås det Gitzo-stativ jag köpte förra året. En stabil rackare i kolfiber med huvud från Benro. Det stativet är jag oerhört nöjd med.

Mellanformataren

PS
OK. Långt ifrån mästarklass men det var ju bara de första seriösa försöken =)

Ilford Multigrade ART300

Om ett mycket speciellt fotopapper

Det här inlägget är bara för mörkrumsintressenter.

Ilfords ART300 är utan tvekan ett papper för finsmakare. Det är baserat på bomull och har en trevlig färg och struktur, typ äggskal. En konstnär skulle nog kalla det medelgrov gräng. Det är helt klart ett papper för speciella ändamål och särskilt lämpad till utställning av fotografier av det mer konstnärliga slaget. Jag ska visa mitt premiärförsök med papperet som tyvärr är en enorm besvikelse i skannat tillstånd. Det här papperet måste ses i verkligheten. Sorry! Här i bloggen är den bara en blek aning. Inget för internet och digitala människor med andra ord.

Bilden är från en sommarstuga i Värmland och har fått titeln JAKT.  Jag har använt de vanliga mörkrumstricken för att få fram det resultat jag ville ha men ändå finns det en del kvar att göra för ett perfekt resultat. Men det kommer ni aldrig att få se. Såvida ni inte kommer hem till mig och tittar på pappersbilden. Jag snackar känsla med stort K.

För jämförelse lägger jag också ut det skannade negativet här.

Pappersbilden är förstås inte lika krispig som det skannade negativet. Den är mycket softare i sin framtoning. För att inte säga "klassisk". Papperets struktur tar bort en del av kontrasten och tillför också struktur på släta ytor i bilden. Men än en gång, den måste ses live och kännas på med händerna.

Mellanformataren

Äntligen är det gjort

Om att få ändan ur vagnen nån gång

Ofta när jag fotat folk på stan eller fotat mina närmaste vänner och bekanta har jag tänkt att det skulle ha varit bra att kunna lämna ett visitkort. För det första verkar det ju mer seriöst och visar att man inte smyger med vad man gör eller vem man är. För det andra kan det komma överraskningar långt senare när den som fått visitkortet hittar det igen (och kanske får för sig att vilja se den där bilden jag tog). Det kan ju, hux flux, leda till smärre uppdrag. Och om man klart deklarerar vad man håller på med på visitkortet så slipper man kanske också en del "oönskade" uppdrag. Eller får i alla fall specifika frågor.

Jag har haft en visitkortsidé liggande i PS ett tag och fick äntligen ändan ur vagnen i fredags och ringde tryckeriet hemma i Åmål som har gort mina tidigare visitkort. Efter lite bollande fram och tillbaka och en godkänd korr så är nu en sats beställd. Så här blev det.

Mellanformataren

PS
Det går förstås lika bra med färg för den som vill.

Avslutat årsprojekt

Och jag krönte det med en bok

Sent 2010 gick jag kursen "Ditt personliga bildspråk" på Fotografiska med Göran Segeholm som ledare. När vi slutade kursen uppmanades vi att starta något personligt fotografiskt projekt och berätta om det för varandra vid en senare återträff. Träffen blev inte riktigt av men med en exklusiv grupp, Bildspråk 2.0, på Facebook höll vi i alla fall kontakt ett tag. Jag startade STREET-bloggen med dagliga snapshots från gatan. Nu, efter ett år, lägger jag ner den men kröner den med en bok på Blurb. Så nu är det bara att trycka på köpknappen, kära läsare =)

STREET

Urban Snapshots

By thomas meldert

Book Preview

Nu går jag vidare med några andra projekt. Tyvärr har jag lite för många idéer just nu. Några fotoböcker ligger i pipen varav de flesta är av privat natur för den närmaste familjen, syskon, barn och barnbarn, men även ett par mer publika. Porträtt är också "hett" just nu. D v s i naturligt ljus och naturliga miljöer. Studio, blixtar mm är inte riktigt min grej. Jag gillar spontana porträtt i situationer och miljöer. Lite av gatufotostuk fast mer personligt engagerande i de jag fotograferar. Ja, ja, vi får väl se vartåt det bär. Gatufoto kommer jag förstås inte att sluta med. Jag tänker fortfarande "gå på stan" och en kamera hänger alltid med.

Syns vi där ute så heja gärna. Jag är öppen för en fika för det mesta (om jag inte nyss tagit en).

Avslutar dagens blogg med en "äkta" gatufotograf som pappa fotograferade i Uppsala 1966.

Foto: Leiler Norén

Håll slutaren igång!

Mellanformataren