Ett svart streck

Om genial bildkomposition

Ingen har väl missat porträtten av den amerikanska byfotografen Mike Disfarmer. I många av hans bilder finns det ett svart streck på bakgrunden. I fotohistoriska kretsar spekuleras det vilt om detta var ett avsiktligt "genialiskt" fotografiskt grepp eller om det helt enkelt inte fanns något annat än svart tejp i affären. Amerikanerna diskuterar detta allvarligt! Stackars Mike. Om han bara hade lämnat efter sig en dagbok med förklaringar...

Snyggt streck

Hans originalbilder säljs för tiotusentals dollar. Själv dog han utfattig 1959.

Häromdagen upptäckte jag att jag ovetandes om hans existens har kopierat hans "genialitet" i en av mina egna bilder för ett par år sedan.

Strecken är lika snygga i Sverige. Även om det inte är tejp.

Men 50 år efter min död betingar nog inte denna originalbild samma pris som Mike Disfarmers...

Mellanformataren

PS
Min bild deltar ikväll på Midsommargårdens fotoklubbs möte i tävlingen Fikabilden. Jag hoppas det blir en domare den här gången som känner till Mike Disfarmer =) Eller en som gillar svart/vitt...

Tri-X och Rolleiflex Baby = Succé

För nytillkomna fotografer och läsare av denna blogg. Det här handlar inte om digitalfotografi. Det handlar om att hålla liv i gamla kameror så länge som möjligt. Jag har ett par Rolleiflex Baby varav den ena fungerar klanderfritt (den äldsta) och den andra fungerar för det mesta. Man kan säga att det är en mellanformatskompakt.  Det är en skön kamera att fota med och jag vill inte gärna ställa den på hyllan. Emellertid är det svårt med filmtillgången. Svartvit film finns det bara en sort av, Efke R100. Negativ färg finns i form av Kodak Portra 160NC, Macocolor 200 (kan köpas men tillverkas inte längre) och Bluefire Murano 160 (tillgänglig ibland). Diafilm finns i Fuji Velvia (ibland). Alltid utomlands, så frakten blir alltid en betydande del av priset/rulle.

Visst vore det väl synd att ställa den här skönheten på hyllan?

I ett tidigare inlägg har jag nu rådit bot på filmtillgången för en överskådlig framtid. Jag kan välja vilken film jag vill! Den första filmen jag gjorde blev en Tri-X och denna körde jag helt och hållet på Nyårsafton. Tolv bilder/per rulle ger den men jag hade nog kunnat få ut tretton om inte räkneverket hade lagt av vid tolv och enväldigt bestämt att att nu är jag färdig. 120-filmen som jag använde och skar till det mindre 127-formatet är lite längre än standardlängden på en 127-rulle. Nå, jag är nöjd med att experimentet lyckades och nu är det bara att fortsätta i ullstrumporna och skära mer film. Här är några av bilderna från Nyårsafton.

Flickorna i mitt liv.

Strandad armada

Ja, jag vet! Naturbilder är olyckshändelser

Jag kunde dock notera ränder i emulsionen som jag nödtorftigt photoshoppade bort. Så det får bli lite finlir med skärapparaten innan nästa rulle.

Mellanformataren

This is my Notebook!

Kan inte låta bli att kommentera Herr Björkboms inlägg idag. Det finns fler beroendeframkallande kombinationer. Här är min. En av dom, ty det finns flera...

ZM + Biogon 2/35. Härlig Notebook-combo

Så här ser en del anteckningar ut.

"Nya" ångloket i Åmål

Gästande prästen tar kyrkkaffe.

Rean på Dressman var svår att undvika. Rätt i nyllet alltså.

M-Zeissmissbrukaren 

Pärlor i fotolitteraturen

Om hur man lyckas förstå att man inget begriper

När jag ganska nyligen fattat kärlek till den svart/vita grenen av fotografi har det slagit mig hur svårt det egentligen är med färg. Låt mig genast säga att svart/vitt inte är enkelt det heller. Förr tyckte jag svart/vitt var mycket svårt så jag avhöll mig från att ta bilder i svart/vitt (verkligheten är ju i färg, tyckte jag då). Jag tog några rullar (entalssiffra) under de första decennierna. Det berodde nog på att jag fotograferade mycket dia och gillade bildvisningarna i hemmabions mörker där de flesta somnade en bit in i föreställningen. Färgnegativ blev det fart på först när barnen kom och kravet på att enkelt kunna titta på pappersbilder dök upp. Barna måste ju få ett eget album med bilder från sin uppväxt precis som jag hade fått.

Nå, nu fotograferar jag gärna i svart/vitt. Helst direkt och utan mellanliggande konvertering. Men för att inte helt somna in på färgområdet kan man ju förkovra sig, tänkte jag. Jag har lånat ett par böcker av Anders Berlin. Den ena heter kort och gott Färgfotografi och är utgiven av Hasselblad 1952. Förtroendeingivande.

Tidningsbudet tog sovmorgon idag så istället för DN fördjupade jag mig i färgfotografins mysterier med hjälp av Herr Hans Windisch. Med sedvanlig tysk noggrannhet reder han ut begreppen på ett sådant sätt att mina diavisningar framstår som uppiggande. Innan tyckte jag färgfotografi är svårt. Nu är jag övertygad om att det är omöjligt att begripa.

Så jag gör väl som humlan. Flyger ändå.

Den andra låneboken heter Detta är fotografi, originalet är från 1945. Även denna bok kommer från den förtroendeingivande svenska utgivaren Hasselblad (1952) och kanske i lika mån förtroendeingivande författare. Thomas H. Miller, ledare för undervisningen i fotografi inom Eastman Kodak Company och samma bolags redaktör, Wyatt Brummit.

Med sedvanlig amerikansk grundlighet av typen skriva idioter på näsan får man veta ett och annat. Den charmiga svenska översättningen är ovanligt hövisk mot idioterna. Tänk så många ord i det svenska språket man har glömt! Nå, stackars den fotograf som använder denna bok som handbok. Bäst är att lämna den hemma annars blir det inga bilder tagna. Jag kan tänka mig att inte ens arkitektur står kvar framför kameran när man väl har kommit till "det avgörande ögonblicket".

Speciellt intressant kan kapitlet Goda kameravanor vara för alla som fotograferar med kameror från tiden då boken trycktes. T ex att dra fram filmen efter en exponering. Och att "Lämna in kameran för översyn ungefär en gång om året. Dylik översyn skall innefatta kontroll av att det inte finns några ljusläckor i bälgen och smuts på innerlinsen". Så lämna in din ett år gamla Nikon eller Canon för översyn ögonaböj och fråga speciellt om kontroll av bälgen. Du vet väl var den sitter?

För att göra livet enklare så kan man ju använda en kamera som bara går och går och går. En evighetsmaskin i dubbel bemärkelse.

Rolleiflex Automat från 1952. Ännu oservad ty den har ingen bälg.

Mellanformataren

Addendum
Då jag insett att dessa oundgängliga böcker måste smältas långsamt har jag inhandlat båda på bokbörsen och ska snarast återbörda låneexemplaren till deras rätta ägare med tack för lånet.

Ett oväntat möte

Om hur det kom sig att jag tog bilder på hästar

Förra söndagen var jag ute med Rolleiflex Baby no2. Ja den här retrodåren har köpt en till =) Då mötte jag en häst med ryttare. Hästen var lite orolig, sa ryttaren. Den hade vittring på något otäckt. Otäckingen var en hund visade det sig. Jag fick några bilder och en trevlig pratstund i alla fall. Och Rolleiflexen var ett av samtalsämnena.

Såg först några kusar som tog det lugnt i en hage...

Sen kom de. Två artiga damer.

Med snälla ögon

Och jag som inte är någon djurfotograf....

Det finns gott om hästar på Mälaröarna om du är intresserad.

Mellanformataren