När negativet verkar tomt och innehållslöst

Om en överraskning

Det är lika bra att erkänna. Trots mer än 50 års fotograferande misslyckas jag ibland. Kanske mest för att jag envisas med att fotografera i befintligt ljus.

Jag skannar alla mina negativ istället för att göra kontaktkartor. På det viset kan jag sedan studera negativen bättre och se vilka som duger att kopiera i mörkrummet. Men om negativen är mycket tunna så hittar inte ens skannern något med de vanliga inställningarna utan jag måste skanna ett område på remsan för att få ut något användbart. Den här gången var det så. Jag kunde se att negativet innehöll något p g a några gråa fläckar men det fanns inga kanter att avgränsa mot. Så här blev bilden efter skanning.

Och så här ser negativet ut.

 När negativet är så här tunt blir  exponeringstiden i mörkrummet mycket kort. Då är det bäst att använda ett långsamt papper (läs lågt ISO). Man kan ju använda ett gråfilter också om man kan få fast det på förstoringsapparaten.

Här nedan är en råkopia av bilden på papper. Det går att göra mer, t ex att pjatta över ansiktet för att ljusa upp det lite mer. Det är mycket svårt att få det bra. Det blir gärna för mycket. I den färdiga bilden nedan har jag inte konstrat något alls. Man kan betrakta det som en råkopia för fortsatt arbete. Exponeringen är ok men finliret fattas. Egentligen är den bara gjord för den här bloggposten. Titta inte på den dåliga kvalitén. Det man ska se här är att det, trots att negativet ser nästan tomt ut, ändå går att få teckning i allt det mörka.

Ilford MG RC warmtone pearl 8x10". Max kontrast som min Meopta klarar i 16 sek och f11. Framkallad i Wariobrom WA. Bildstorlek 18x18 cm. Allt antecknat i min mörkrumsbok så att jag kan upprepa om jag skulle behöva någon gång utan att köra hela inkörningsprocessen från början.

Eders Hängivne

PS
Den porträtterade gitarristen heter Torbjörn Carlsson och har sin egen inspelningsstudio, Memoria Music, i centrala Åmål. Vi är jämnåriga skolkamrater men Torbjörn gick i parallellklassen. Vi har spenderat en del tid tillsammans under skolåren. Torbjörn har gjort åtskilliga produktioner och konserter tillsammans med Björn J:son Lind. Själv kallar han sig för ljudkonstnär.

Ett omöjligt negativ

Om när det är läge att ge upp

Jag har inte många negativ som är omöjliga att kopiera men tyvärr är det ofta just de som är en intressant bild. Här kommer historien om ett sådant negativ. Först bilden.

Soluppgång på Örnäs camping i Åmål där nästan alla har strandtomt.

Bilden är tagen med Nikon F6 och filmen är Acros 100 som jag pressade till 1600 ISO, dvs 4 steg! Jag kan ha använt ett färgat filter också men är osäker (rött antagligen). Jag framkallade som vanligt i Xtol förrådslösning när jag pressat en film. När jag försökte kopiera detta uppdagade jag en mängd vita prickar. Sannolikt är det kornen som klumpat ihop sig lite slumpartat. Det fanns inte ett dammkorn på negativet (om det inte fastnat medan det torkade) och även om det gjort det så brukar det inte bli en så förfärande mängd. Jag har oftast stort tålamod men det här var helt enkelt för mycket att retuscha . Det gick lite smidigare i Photoshop. Och retusch för hand på en papperskopia är jag långt ifrån en mästare på.

Jag fick i alla fall bilden publicerad på National Geographic bland läsarnas bilder på temat Semester.

Eders Hängivne

Arbetsflöde i mörkrummet

Om snabba resultat

Man ska väl inte ha bråttom när man har roligt men det  är inspirerande att snabbt få fram resultat som man är nöjd med. För det mesta går det ganska störrakt men ibland stöter man på ett besvärligt negativ som kräver lite mer av kunskap och tricks innan det blir bra. Några få negativ som jag har är det dock stört omöjligt att få fason på. Då slutar det som regel med att jag ger upp och redigerar en skannad version i Photoshop tills den duger.

Här redovisar jag min vanliga metod när negativen jag arbetar med är bra, vilket de oftast är. Jag börjar alltid med en 60 sekunders exponering med en exponeringsros på papperet.

Ur den utläser jag den lämpligaste tiden att exponera på. Det står i klartext antalet sekunder i varje sektor. Om jag gör större förstoringar kan jag behöva exponera 2x60 sekunder, helt enkelt för att ljuset blir svagare ju längre ifrån papperet negativet befinner sig. Avläsningen ska då multipliceras med 2. Om jag gör små kopior gör jag tvärtom och exponerar 30 sekunder med rosen och halverar tiden för den sektor som ser bäst ut.

Första försöket. Jag tycker att jag vill se mer bakom vindrutan.

Några sekunder längre exponering. Jag vill se mer bakom vindrutetorkaren men vill inte ha bilen mörkare. Då efterlyser jag rutan och den ljusa öppningen i grenverket genom att maska av med händerna några sekunder ytterligare.

Den färdiga bilden monterad i passepartout. Färdig att ställas ut

Eders Hängivne

PS
Ofta träffar jag rätt redan på första försöket, ibland krävs det fler försök. Men det är ju en hobby, och tiden spelar ingen roll.

Rolleiflexen i vinteride

Sista rullen för i år blev en FP4+

Rolleiflexen har varit , och är, en av de trevligaste apparater jag fotat med genom åren. Slutaren gav upp för ett par år sedan men fick vård av Kalle  i Täby och fungerar finfint sedan dess. Nu lär den fungera en generation till.

Jag har ett evigt pågående projekt (som jag i hemlighet hoppas göra en bok av) med temat Temporär arkitektur. För ett par veckor sedan flyttade en sån där temporär arkitektur in alldeles i närheten av där jag bor. En mindre stad av containrar. Jag har redan tagit många färgbilder av den ur olika vinklar men den här gången tänkte jag köra den svartvita rullen som suttit ett tag i Rolleiflexen för att sedan låta den vila över vintern. Jag väntade bara på det rätta vädret. Idag hände det men försvann lika fort som det kom.Och jag upptäckte att en del containrar redan hade försvunnit. Jag tog mina bilder ändå. Framkallade och skannade nyss.

Här på huvudgatan i containerstaden syns det redan att en del "hus" försvunnit.

Det här var ett parhus

Eders hängivne

Stafettkamera 12

Om min andra Olympus 35 SP

Jag har ju två stycken 35 SP och jag ville kolla funktionen på båda i avsikt att göra mig av med den ena. Jag har egentligen inte slutat samla på kameror men jag har blivit mer målinriktad (eller kräsen) och gör mig av med en hel del kameror. Jag behåller de intressanta och roliga. Och de som jag verkligen gillar att använda.

Här kommer bilder från den yngsta Olympus 35 SP. Dessvärre visade det sig att exponeringsmätaren fungerade sporadiskt så jag använde en handhållen exponeringsmätare för att bestämma EV-talet. Det är inget extra arbete egentligen. Man mäter bara varje gång man byter ljussituation.

Interiör från det nybyggda Dinners i Enköping.

Nära Medborgarplatsen

Konferens vid Södra Station

Jag träffade Krister på Pallas i Vällingby.

Den här gången körde jag Ilford Delta 400 och framkallade i Ilford ID 11 och det gick bra det med. Ännu ser jag ingen större skillnad mot samma film framkallad i Kodak Xtol. Men jag har ju några liter kvar...

Eders Hängivne

PS
Nästa kamera blir en spännande liten goding från början av 50-talet, Voigtländer Vitessa N