Kameraremmen

Om dess eventuella nödvändighet

Jag har aldrig riktigt kommit överens med kameraremmar vilket har fått till resultat att jag har högvis med oanvända sådana. Under åren jag bott i Stockholm och promenerat på stadens gator har jag konsekvent hållit vänsterhanden runt objektivet och därmed snabbt kunnat kasta upp kameran framför ögat och simultant föra upp högerhandens avtryckarfinger i läge. På detta sätt har jag alltid varit redo, (Minnesgoda läsare vet att jag har ett förflutet inom scouterna).

Den största anledningen till min oortodoxa kamerahantering är att söka i min medicinska historia. Efter flera års ryggont blev jag till slut opererad (1992)  i ryggen för en tumör inne i ryggmärgskanalen som hade vuxit så pass att den börjat tränga ut mellan kotorna och därmed orsaka mina plågor. Operationen lyckades och snart nog började jag lära mig gå igen. Dock hade jag ingen känsel i ben och fötter och jag kunde inte skjuta ifrån mina steg. Nervimpulserna gick helt enkelt inte fram. Jag började gå lätt framåtlutad för att få styrfart. Att då ha en kamera hängande på bröstet resulterade ofrånkomligen  i att den hängde en bit ut i luften. Därmed började den pendla fram och åter allteftersom jag gick vägen fram.

Att hänga kameran på axeln var inget alternativ då den snabbt gled av mina sluttande axlar (och dessutom var långt från redo i denna position.

Till slut fann jag ett passande alternativ; handlovsrem. Med kameran redo i högerhanden, ansluten till en handlovsrem, kunde jag vara än mer redo. Fingret på avtryckaren och handen på kamerans gavel. Om jag akut behövde handen till annat var det bara att släppa greppet om kameran utan att den damp i backen.

Sen några år tillbaka har kamerautrustningen måst kompletterats med en rullator, vilket gjort handlovsremmen obsolet. Länge har jag gått med kamerautrustningen i rullatorns korg, vilket naturligtvis är lika oredo som att ha den i en kameraväska. Å andra sidan har jag, med ålderns rätt, inget nördigt behov av att vara snabb längre.

Tilll slut har jag anammat Bengt Björkboms idé om att ha kameran hängande runt nacken och innanför jackan med dragkedjan uppdragen till objektivet. Det är det närmaste redo jag kan vara nu för tiden. Det har fungerat tillfredsställande under några månader.

Eders Hängivne

Instax Wide EVO

Om den nya hybridkameran från Fujifilm

Jag måste erkänna att jag är svag för de Instaxbilder jag tagit genom åren med den äldre Instax SQ20. Kvadratiska bilder med filmen Instax Square. Jag köpte den 2019 och har tagit åtskilliga bilder med den varav ca 200 finns printade i mina album. Barnbarnen har förtjust fått en massa bilder att sätta i sina album också. Det fina med den har varit att jag kunnat välja vilka bilder jag vill printa direkt ur kameran och därför kan fotografera så mycket jag vill. Precis som med en vanlig digitalkamera.

I januari i år kom Fujifilm med ytterligare en modell, Instax Wide EVO. Bredare bilder men samma höjd som Instax Square. Jag våndades ett bra tag men slog så småningom till. Beställde den en måndag morgon och fick den levererad samma kväll från Amazon tillsammans med film, minneskort och ett album för 80 bilder.

Hittills har jag tagit ganska många bilder men bara printat 10. Kameran erbjuder 10 olika filmeffekter, 10 olika objektiveffekter samt 5 olika printstilar. Man kan justera exponering, vitbalans mm innan man tar bilden. Allt måste man välja innan man tar bilden så det blir en mängd kombinationsmöjligheter. Är man inte snabb nog kan motivet vara borta innan man är redo. I praktiken blir det nog så att jag bara använder ett fåtal. En hel del av förinställningarna gillar jag helt enkelt inte. Jag är förmodligen inte ung nog för att uppskatta dem. I SQ20 kunde man välja inställningar innan man printade vilket jag tyckte var praktiskt. I Wide EVO måste man alltså ta en bild för varje inställning man vill testa. Vid printningen kan man däremot redigera typ exponering, rotation och zoom. I SQ20 kunde man göra allt både före och efter tagningen samt göra hur många olika printar som helst från samma fil. Bara en vanesak förstås, men ändå.

Här kommer några bildexempel

Filmeffekt Monochrome. Objektiveffekt Normal. Printeffekt Off

Filmeffekt Normal. Objektiveffekt Beam Flare Printeffekt Off.

Filmeffekt Normal. Objektiveffekt Normal. Printeffekt Film Strip.

Och så till sist en bild på en print ur kameran. Bildytan är 62x99 mm.

Filmeffekt Normal. Objektiveffekt Normal. Printeffekt Off

Eders Hängivne

 PS
Mitt minneskort på 32 Gb räcker till nästan 28.000 bilder. Om jag kör funktionen WIDE (mer wide än objektivet) blir det färre.

En epok går i graven

Om Nikon F

Nikon ska sluta tillverka sin senaste analoga spegelreflexkamera. Men jag hann köpa den. Visserligen begagnad men i prima skick. Enda misstaget var väl att jag köpte den från Japan. Den kom med en manual på japanska. Det är inte mitt bästa språk, om jag säger så. I menyn fanns det bara ett begripligt ord "Language". Jag lyckades ställa in English och sen var det bara att köra. En härlig pjäs med det senaste av allt. Förutom sensorn, som man måste köpa ny då och då.

Det fina i kråksången är att alla mina Nikon F-objektiv passar till både den här och min D600.

Man kan ju bara titta på den förstås, men det går att ta bilder med den också. Här är några.

Acros 100 pressad till 1600

Eders Hängivne

Tack, George Eastman!

Det är lite lättare att fotografera med rullfilm

Innan rullfilmen kom fotograferade både proffs och amatörer med glasplåtar. Man använde ofta s k fallplåtskameror där den tagna plåten föll fram och la sig i ett magasin i kameran. När alla plåtar var tagna gick man till fotoaffären och och fick glasplåtarna uttagna och en ny packe insatt. Eller också skickades hela kameran in till Kodak för framkallning och kontaktkopiering och den kom snart tillbaka med en ny laddning glasplåtar. Proffsen gjorde förstås allting själva. Men för amatören var det bekvämt att lämna in allt och slippa göra jobbet.

Glasplåtar från Ilford. Känsligheten Weston 25 motsvarar ungefär ISO 32

Banktjänstemannen med de svarta fingrarna, George Eastman, utvecklade också glasplåtar hemma i sin moders kök under sena kvällar och nätter. Förmodligen var han svart under ögonen också av sömnbrist.

En bonde i Dakota, Peter Houston, uppfann den första handhållna rullfilmskameran i början av 1880-talet och hade patentet men startade aldrig tillverkning av den. Hans yngre bror David uppfann många delar till kameran, bl a rullfilmshållaren, och hade slutligen många patent. George Eastman köpte deras patent och licenstillverkade kameror för rullfilm. Det var George Eastman och konkurrenten Hannibal Goodwin som uppfann rullfilmen på var sitt håll. Goodwin sökte patent på sin 1887, George Eastman på sin 1888. Det här blev det verkliga genombrottet för amatörfotografin. Rullfilm i en enkel boxkamera. Och en lysande affär för George Eastmans Kodak. Adjö till glasplåtarna. Goodwin stämde senare Eastman för patentintrång och fick en ersättning på 5000$ av Eastman. Goodwin skulle just starta tillverkning av rullfilm när han omkom i en trafikolycka. Eastman blev ensam kvar på scenen.

Olika varianter av rullfilmshållare. Uppfinnaren David Houstons första rullfilmshållare var dessutom försedd kuggar och avsedd för perforerad film. Något som slog igenom senare när Thomas Edison behövde det till en av hans uppfinningar, filmkameran. Det var då 35 mm-filmen föddes som sedermera Leica använde till deras nya småbildskamera. I själva verket var den filmen den direkta orsaken till att Leicas småbildskameror såg dagens ljus. Uppfinningar inspirerar till andra uppfinningar.

Amatörfotografins fader. En hårdhudad affärsman.

Rullfilmen blev ett genombrott för amatörfotografin av samma magnitud som digitalfotografin blev ett drygt sekel senare.

Eder Hängivne

PS
Biografin om George Eastman har jag börjat på ett par gånger men jag tröttnar fort på det akademiska språket och nödvändigheten av att slå i ordboken flera gånger på varje sida. Men den är mycket intressant.

Hårdkodad vinjettering - stafettkamera 10

Om att köra halvformatsobjektiv på fullformatskamera

Min stafettkamera 10 har äntligen kommit till films ände. Jag har haft ett stort missöde med den. När räkneverket passerade 40 blev jag misstänksam på riktigt och gjorde en koll. Jorå, den hade inte fastnat på spolen. Jag brukar alltid kolla genom att försöka spola tillbaka, eller så missade jag det den här gången. Eller kanske den hade lossnat efter den första rutan. Nåväl, jag har alltså tagit rullen två gånger utan att dubbelexponera den.

Zorki 3 från 1954 var det som fick köra en hemrullad HP5+. Från början satte jag på ett 28 mm halvformatsobjektiv, Industar 69,  väl medveten om att nu blir det vinjettering. Men hur mycket och hur klädsamt? Jag körde bara halva rullen med det objektivet. Sedan bytte jag till ett Jupiter 12, 35mm/f2,8) för fullformatsfilm, och körde den till slutet.

Bilder blev det förstås. Här kommer några vinjetterade och några utan.

Industar 69. Mycket mjukt och vinjetteringen kan man vara utan.

Jupiter 12

Nästa stafettkamera blir nog Leica IIIf med Summicron 5 cm/f2. Som alltid deklarerar jag vilken film mina kameror har för tillfället på min profilsida. Där kan du snart läsa vilken film som hamnar i IIIf.

Eders Hängivne

PS
Det går bra att fixa vinjettering direkt i en digitalkamera också. Fullformats sensor + objektiv för APS-C så blir det mörkt i hörnen.