Jag hade fel...

Den där rubriken lockar nog läsare. Vi älskar ju när andra gör fel. Pappa kom igår för att hämta hem mammas laptop som jag ”renoverat” genom en komplett ominstallation. Den var seg som knäck men har fått nytt liv och svarar på alla klickningar inom rimlig tid igen. Nog om det även om det var pappas huvusakliga ärende.

Pappa studerar manualen till Brownien. 

Med sig hade han också den kamera som jag bett att få låna av honom. Det var där jag hade fel. I ett tidigare inlägg angav jag att det är en Zeiss Ikon Ikonta B. Det visade sig vara en Zeiss Ikon Nettar 515/16. Nu spelar det ingen roll för mig. Oaktat vad den heter så var det den första kamera jag någonsin fotograferade med. Det var den som var med på min första skolresa i andra klass. Här är den välanvända klenoden som pappa köpte ca 1955 och som fortfarande fungerar utmärkt. Förmodligen i lycklig frånvaro av elektronik. Sorry alla elektroniknissar. Mekanik är kungen av ingenjörsvetenskaperna.

 

Som extra bonus hade han rensat frysen från gammal film också. Jag fick dom för att testa i min nya Brownie och i Zeissen. Två sv/v och ett helt koppel med både positiv och negativ färg. De båda sv/v laddades genast i klenoderna för att så småningom testas. Överraskande nog passade 120-rullen i Brownien direkt utan att först spolas över på en 620-spole eller modifieras. Här är bildbevis på laddningen.

 

Dito Zeiss

Nu är det bara att vänta på soligt väder. Med en Agfaportho på 25 ISO så får man räkna sekunder vid exponeringen. För säkerhets skull har jag ställt in min gamla Chinon som jag köpte tillbaka av lillbrorsan (d.y) på 25 ISO för att få en vink om antalet sekunder. Man vill ju inte slösa film på dåliga exponeringar och det är första gången jag kör på så lågt ISO. ISO 200 satt förr i ryggmärgen men nu får man börja om. Testbilder kommer senare i höst. Håll utkik!

En vän för livet. Kärlek vid första ögonkastet

Jag är lite småkär igen. I min nya lillkamera. En Nikon CoolpiX S710. Svart, eftersom det var den enda färg Cyberphoto hade hemma i onsdags när jag beställde den. 13.45 fick Posten elektronisk info om paketet. 12.12 på torsdag fick jag ett SMS att mitt paket hade anlänt till Tempo i Grimsta, "mitt" postkontor. 16.48 hämtade jag paketet. Strax hemma slet jag upp det och satte genast batteriet på laddning. Jag hade lite bråttom för jag skulle besöka Midsommargårdens Fotoklubb 18.30 och det tar nästan en timme dit med SL. Medan batteriet laddar sig äter jag lite och läser i manualen. Batteriet fick en halvtimme sen in i kameran och iväg.

Bilderna är lånade från Nikons hemsida.

Aningens tjockare än min plånbok. Passar perfekt att alltid ha med sig. Det är bara en sak som retar mig:

Varför har de inte byggt in en telefon i kameran? Skärmen kan ju vara en pekskärm så att man kan slå nummer på den. Hellre än en värstingtelefon med en dålig kamera i vill jag ha en värstingkamera med en enkel telefon i.

Tänkte inte på det...

Jag vill så gärna digitalisera några av mina bästa bilder från den analoga tiden men jag är inte riktigt nöjd med kvalitén när jag provat att skanna dom. Du kan se eländet i mitt album Bilder från vinden. Kompositionsmässigt är de ju hur fina som helst =) Men kvalitén är inte i nivå med originalet. Och jag vill komma nära originalet, om du förstår vad jag menar.

Jag fick låna pappas diaduplikator och införskaffade en T2-adapter för Nikon (jag ska ändå ha en) och började fotografera ?! Avtryckaren reagerade inte. Ändrade allt som gick att ändra på kameran men ingen reaktion. Tills slut ändrade jag inställning på blixten och och flopp (spegeln) och sladang (ridån) och stjärnbaneret i mina ögon (blixten). Allt blev svart. Bilden också. Plockade fram den gamla blixten som sitter på en fotocell och satte den på ett litet stativ, ställde in huvudblixten på max effekt (liten bländare) och tryckte av. Bättre.

Men nånting är fel. Bilden är kraftigt beskuren. Efter en del funderande kom jag på att en vanlig diaduplikator ju är gjord för att duplicera dia på film, d v s 24x36 mm. Hade jag haft en kamera med fullformatsensor så hade allt varit frid och fröjd (utom vad gäller ljuset) men nu har jag ju en mindre så delar av bilden lyser på något annat där inne i kamerahuset. Något som definitivt inte har som jobb att leka pixel. Här är bildbeviset. Den översta bilden är den skannade originalet, den andra är fotograferad i diaduplikatorn.

Skannat original. Bearbetat i Lightroom.

För de krälsjuka

Min pappa har en särdeles förmåga att lösa problem på ett finurligt och ekonomiskt sätt. När han jobbade på SJ:s huvudverkstad i Åmål fick han många priser för sina idéer om konstruktionsändringar och produktionshjälpmedel. Han fixar alltså det mesta själv för sina behov inom fotografin. Har man ont om pengar är en kreativ hjärna en utmärkt plånbok.

Här nedan ser du foton på en av hans gamla uppfinningar som han själv tagit. Ett stativ för krälsjuka.

Macroläge

Stativet består av en kulled från ett slaktat gammalt stativ, en bit marinplywood och en skruv.

Lena Pesula efterlyste ett stadigt stativ för macro. Här är ett alternativ.

Nu är det Jul igen...

Åtminstone på två trappor Vällingby. Min fru är en hängiven stockfotograf och ska man sälja bilder som ska sälja julen som reklammakarna ska sälja till affärerna som ska sälja julstämning när de säljer sina julklappar till oss vanliga dödliga så ska det börjas nu. Att fotograferas, menar jag. Alla julsaker är framplockade och får posera på olika sätt i en egenhändigt uppbyggd rigg av en för tillfället oanvänd garderobsinredning från elfa.

Lite kulor och paket

En glastomte poserar bland blinkande kulörta stjärnor

Vi har en studio som vi inte längre kan använda. Den blev för stor för vårt nya vardagsrum när allt omkring är uppmonterat. Vårt nya vardagsrum är mindre än hälften så stort som det vi lämnade. Så nu är studion till salu om någon fotointresserad är intresserad. ”Ring maj sen”. Billigt om beskrivningen passar dig.

Studion i vårt gamla vardagsrum men med lamporna undanställda.