En vän för livet. Kärlek vid första ögonkastet

Jag är lite småkär igen. I min nya lillkamera. En Nikon CoolpiX S710. Svart, eftersom det var den enda färg Cyberphoto hade hemma i onsdags när jag beställde den. 13.45 fick Posten elektronisk info om paketet. 12.12 på torsdag fick jag ett SMS att mitt paket hade anlänt till Tempo i Grimsta, "mitt" postkontor. 16.48 hämtade jag paketet. Strax hemma slet jag upp det och satte genast batteriet på laddning. Jag hade lite bråttom för jag skulle besöka Midsommargårdens Fotoklubb 18.30 och det tar nästan en timme dit med SL. Medan batteriet laddar sig äter jag lite och läser i manualen. Batteriet fick en halvtimme sen in i kameran och iväg.

Bilderna är lånade från Nikons hemsida.

Aningens tjockare än min plånbok. Passar perfekt att alltid ha med sig. Det är bara en sak som retar mig:

Varför har de inte byggt in en telefon i kameran? Skärmen kan ju vara en pekskärm så att man kan slå nummer på den. Hellre än en värstingtelefon med en dålig kamera i vill jag ha en värstingkamera med en enkel telefon i.

Tänkte inte på det...

Jag vill så gärna digitalisera några av mina bästa bilder från den analoga tiden men jag är inte riktigt nöjd med kvalitén när jag provat att skanna dom. Du kan se eländet i mitt album Bilder från vinden. Kompositionsmässigt är de ju hur fina som helst =) Men kvalitén är inte i nivå med originalet. Och jag vill komma nära originalet, om du förstår vad jag menar.

Jag fick låna pappas diaduplikator och införskaffade en T2-adapter för Nikon (jag ska ändå ha en) och började fotografera ?! Avtryckaren reagerade inte. Ändrade allt som gick att ändra på kameran men ingen reaktion. Tills slut ändrade jag inställning på blixten och och flopp (spegeln) och sladang (ridån) och stjärnbaneret i mina ögon (blixten). Allt blev svart. Bilden också. Plockade fram den gamla blixten som sitter på en fotocell och satte den på ett litet stativ, ställde in huvudblixten på max effekt (liten bländare) och tryckte av. Bättre.

Men nånting är fel. Bilden är kraftigt beskuren. Efter en del funderande kom jag på att en vanlig diaduplikator ju är gjord för att duplicera dia på film, d v s 24x36 mm. Hade jag haft en kamera med fullformatsensor så hade allt varit frid och fröjd (utom vad gäller ljuset) men nu har jag ju en mindre så delar av bilden lyser på något annat där inne i kamerahuset. Något som definitivt inte har som jobb att leka pixel. Här är bildbeviset. Den översta bilden är den skannade originalet, den andra är fotograferad i diaduplikatorn.

Skannat original. Bearbetat i Lightroom.

För de krälsjuka

Min pappa har en särdeles förmåga att lösa problem på ett finurligt och ekonomiskt sätt. När han jobbade på SJ:s huvudverkstad i Åmål fick han många priser för sina idéer om konstruktionsändringar och produktionshjälpmedel. Han fixar alltså det mesta själv för sina behov inom fotografin. Har man ont om pengar är en kreativ hjärna en utmärkt plånbok.

Här nedan ser du foton på en av hans gamla uppfinningar som han själv tagit. Ett stativ för krälsjuka.

Macroläge

Stativet består av en kulled från ett slaktat gammalt stativ, en bit marinplywood och en skruv.

Lena Pesula efterlyste ett stadigt stativ för macro. Här är ett alternativ.

Nu är det Jul igen...

Åtminstone på två trappor Vällingby. Min fru är en hängiven stockfotograf och ska man sälja bilder som ska sälja julen som reklammakarna ska sälja till affärerna som ska sälja julstämning när de säljer sina julklappar till oss vanliga dödliga så ska det börjas nu. Att fotograferas, menar jag. Alla julsaker är framplockade och får posera på olika sätt i en egenhändigt uppbyggd rigg av en för tillfället oanvänd garderobsinredning från elfa.

Lite kulor och paket

En glastomte poserar bland blinkande kulörta stjärnor

Vi har en studio som vi inte längre kan använda. Den blev för stor för vårt nya vardagsrum när allt omkring är uppmonterat. Vårt nya vardagsrum är mindre än hälften så stort som det vi lämnade. Så nu är studion till salu om någon fotointresserad är intresserad. ”Ring maj sen”. Billigt om beskrivningen passar dig.

Studion i vårt gamla vardagsrum men med lamporna undanställda.

Livskamrater

Lika bra att säga det med en gång. Det här handlar inte om människor i mitt liv. Då skulle det bli ett alldeles för långt inlägg. Det här handlar om saker som troget följt mig genom livet.

Den första jag vill berätta om är en Victorinox fickkniv som en god vän (T-Gunnar) inhandlade i Schweiz på hemresa till Sverige 1982. Den var mycket liten och gjorde verkligen skäl för benämningen fickkniv. Detta lilla mästerverk innehöll ett knivblad, en sax, en nagelfil, en pincett och en tandpetare. Allt inom längden 4 cm, bredden 1 cm och tjockleken 6 mm. Alla mått är ca-mått då jag mäter i minnet. Den hade jag alltid i fickan. Även då byxorna gick i tvättmaskinen. Utom då jag lånade ut den tillfälligt. Allt som gick att göra med det innehållet hade den gjort. Och lite till. 2006 skulle jag på tjänsteresa till Polen och det var längesedan jag hade flugit. Det gick bra dit men inte hem. Jag fastnade hos en pedantisk säkerhetsvakt, tillika kvinna, som absolut skulle avkräva mig min trogna och mångåriga livskamrat och förpassa den till en transparent kontainer där alla brottslingar och terrorister fick slänga sina vapen. Inga argument bevekade denna @&?#@! kvinna. Kontainern innehöll långt farligare redskap än min gamla vän. Det fanns ingen återvändo och vi skildes för alltid. Jag ville ju inte söka politisk asyl i Polen! 24 år är ett långt äktenskap och en del slutar i en smärtsdam skilsmässa. Jag har ingen bild på vännen men har ersatt den med en äldre som jag köpte på Tradera för en mindre peng. Den har bara två knivblad och det ena är toppen bruten på. Båda sidorna har jugendmönster i silver och har potential att bli en lika långvarig vän.

Min andra vän i livet är min ryggsäck som inköptes på 80-talet och har följt mig på alla resor, korta som långa. Utom möjligen några tjänsteresor. Jag ska inte här beskriva alla dess förtjänster för jag vill ju gärna att du läser till slut. Jag nöjer mig med en bild. Är den inte vacker, så säg?

 

Min tredje livskamrat är en som varit borta ett tag men kom tillbaka häromdagen. Min Chinon Genesis II. En kompaktkamera med imponerande storlek (och då menar jag inte liten). Vi köpte den i slutet på 80-talet i akt och mening att enkelt kunna fotografera våra rörliga barns uppväxt. Den användes otroligt flitigt och vi fick öka på filmkontot rejält för att hinna med alla tre sönerna. Jag har förresten lagt märke till att vid denna tid upphörde jag så gott som helt att ta diabilder. Även denna livskamrat försvann i en skilsmässa när frun drog åt sitt håll med kameran. (Den sörjde nog ihjäl sig i min frånvaro, ty den finns inte mer). För ett par veckor sedan kände jag saknad och ett retrosug efter den och sökte effektivt (som alltid) upp en likadan i Arizona för 50$. Ägaren var nog en fotohandlare och sålde den villigt. I förrgår kom den och den förtjusande fotohandlaren och hans fru på Passion for Photo hade t o m skickat med ett batteri! Idag köpte jag en diafilm för att känna på min egen Dogmatik vid något högtidligt ögonblick. Här en bild på härligheten. Är den inte imponerande?