Stafettväxling igen

Min Nettar 515/2 var snabbt avklarad fast de åtta bilderna spände över tre tillfällen. Ängsö slott, Rosenhill på Ekerö och Äppelfabriken på Färingsö. Nu har stafetten gått vidare till min Agfa Silette som fått en 24-bilders Fuji Superia 200 i sig. En högst ordinär amatörkamera med ett f3,5/45 mm objektiv och snabbaste tiden 1/200 s. Det borde funka fint en solig sensommardag, eller vad tror du? Kameran är en 50-talare så alla bilder passar i Retrokamerapoolen om de bara blir bra nog =)

Agfa Silette

Den har inga öron att fästa en rem i så jag blir tvungen att använda den bruna kameraväskan av never-ready-typ. Det lär ta lite extra tid att ta en bild, alltså. Tänkte fuska lite med att sätta på en gammal avståndsmätare i blixtskon. Ju mer manuellt desto härligare känsla när bilden är tagen (om inte motivet hann försvinna, förstås)

Eders hängivne

PS
Här kommer en bild från Nettaren bara för att visa att den klarade sin distans =)

Växthuskaféet på Rosenhill i Nyckelby på Ekerö.

Mina bokfynd - 10

Iridescent Light av Michael Axel

Det här boktipset är bara för filmnördar som vill ta ut det lilla extra ur negativen. Jag har nu redan läst den flera gånger, provat innehållet, läst igen, testat och åter läst. Det här är, i all sin enkelhet, en bra start för den som vill börja med stående framkallning. Boken finns på Blurb.

Axel rekommenderar framkallningsdosa med stålspiral. Jag som framkallat med Pattersons dosa sedan starten 2009 har lite svårt att vänja mig vid handgreppen vid laddning av stålspiralen. Man laddar ju filmen inifrån och ut. Sista gången gick det riktigt bra med 135-spiralen. 120-spiralen och jag är fortfarande oense, även om den i förstone kan tyckas enklare att ladda. Nåväl, det ska nog gå att bemästra den efter några ytterligare försök. Det sorgliga är att bilder förstörs i de misslyckade försöken. Sista gången jag använde 120-spiralen förstördes hela filmen. Ok, bara tolv bilder men en film är ju inte gratis och man har ju lagt ner en massa kreativ möda på dem =)

Varför stillastående framkallning? Ska man verkligen inte agitera? Finessen med stående framkallning är att framkallaren är så utspädd att den behöver rejält med tid på sig att bli färdig. Det fina med det är att framkallaren är varsam med gråtonerna och ger en mycket stort tonomfång i negativen. En färsk framkallare tar fram högdagrarna ganska snabbt för att sedan, när dess kraft avtar mejsla ut de mörka partierna i en bild på ett delikat sätt. Med stående framkallning lockar man ur det bästa av en film.

Inte alla motiv är bra för stående framkallning, t ex bilder med starka kontraster, men kan ändå upplevas rikare av denna metod. Nu kommer lite av mina egna bilder (så gott det nu går att se på en nedskalad bild på en bildskärm). När jag förstorar dem på min egen för att se detaljerna blir jag såld på denna metod. Hur fint ska det inte bli när jag kopierar på papper?

Alla bilder är tagna på Neopan Acros 100 exponerad på 160 ISO. Axel rekommenderar att man underexponerar för att man inte ska bränna ut högdagrarna i den långa framkallningstiden.

Däremot är några bilder framkallade i Rodinal 1:200 i två timmar medan några andra är framkallade med Rodinal 1:100 i en timme.

Jag har även försökt framkalla en rulle med ett annat recept från Axel med Xtol 1+4 och några ml Rodinal i. Det var den rullen som blev helkass (120) men jag tror inte det var p g a framkallaren. Skit bakom spakarna helt enkelt.

Jag ska nog prova med lite andra filmer också men för tillfället kör jag med Acros 100 som jag exponerar på 125 eller 160 ett tag till. En ny dimension i det svartvita fotograferandet har fått fäste i Vällingby!

Eders hängivne

PS
Till hösten blir det till att köra lite nya neg i mörkrummet. Det ska bli riktigt spännande att se slutresultatet på papper.

Standardisering i kamerastallet

Om ordning på torpet

Efter att ha kört slut på film i ett flertal kameror och till slut bara haft två med film i har jag bestämt mig för att ha en standarduppsättning som passar för olika tillfällen. Både färg och svartvitt, dia kommer jag att sluta använda när de få rullar jag har i frysen har förbrukats.

Så här ser det ut i stallet just nu:

1) Zeiss ZM med Across 100 @160

Arbetshästen

2) Rolleiflex 3,5B med Tmax 100

3) Olympus OM-2N (S) med Portra 160 @200

4) Olympus OM-2N (B) med Tmax 100

Jag kör färg i Olympusens silverhus och svartvitt i det svarta. Bra för mitt eget minne. Annars håller jag min profilsida uppdaterad med vilken film jag har i husen för säkerhets skull.

Jag ska också försöka mig på att inte byta objektiv utan köra en rulle med samma objektiv rakt igenom. En sak mindre att komma ihåg, alltså. Jag har försökt otaliga gånger att föra anteckningar när jag är ute men jag misslyckas varje gång.

5) Stafettkamera

Jag har också tänkt mig att ha en löshäst och köra en rulle i en ny (läs gammal) kamera som en slags stafett för att hålla liv i mina gamla godingar. Första kameran blir Nikon F80 med Plus-X 125 körd på ISO 160. Jag har tänkt köra den i stående framkallning. Vem som står i tur efter den är skrivet i stjärnorna. När det blir dags är det stundens ingivelse som bestämmer. Jag hoppas kunna hålla mig och vänta tills rullen är slut innan jag laddar nästa kamera. Vi får se hur det går.

Det kan mycket väl hända att ingen kamera som för tillfället  har film passar för de projekt som dyker upp. Då laddar jag en passande kamera för just det projektet men siktar på att köra slut på den innan jag tar upp stafettkameran igen. Paus i stafetten alltså. Solklart, va?

Eders hängivne

Första hålkameraförsöket

Om lärdomar

I våras fick jag för mig att konvertera min gamla Piccolette till en hålkamera. Den befintliga linsen var verkligen inget att ha så ett hål skulle nog bli bättre. Jag hade rätt beträffande distorsionen men med kamerakonstruktionens övriga detaljer hade jag fel. På Piccoletten sitter bländaren framför linsen och jag antog att om jag bara körde full öppning så skulle det inte vara något problem. Jag antog dessutom att bländaren kunde fungera som motljusskydd. Det gjorde den förvisso men den gav också en rejäl vinjettering. Och jag ville ju ha bild på hela bildytans 4x6,5 cm!

Contessa Nettel Piccolette från 1921

Jungfrusunds marina

Skytteholm

Det syns tydligt att bländarlamellerna begränsar bildvinkeln för hålet. Jag måste på något sätt flytta hålet längre fram. Ingenjören i mig får hitta på något verkningsfullt. Återkommer...

Eders hängivne

Vad ska man tro?

Om en gammal kameras prestationer

Jag har nyligen börjat lägga upp bilder på Tumblr i syfte att visa mina bilder för en större publik, den internationella. Man får inga kommentarer, jag har bara gillahjärtat och omblogg (delning), men det räcker. Jag mäter responsen i hjärtan och ombloggningar. En del bilder får fin respons medan andra knappt märks. Den mest osannolika bilden här nedan har i skrivande stund 66 hjärtan.

Caféet på St Görans ögonklinik en lördag

Den är tagen med en gammal FED 1 från 1940. Objektivet har ingen antireflexbehandling och är välputsat. Jag köpte den på Tradera av en man som i sin tur köpt den av en sovjetisk sjöman i Oskarshamn i början av sjuttiotalet. Vad den här kameran har sett vet jag inte men den verkar ha varit flitigt använd. Den är svår att ladda och svår att fota med men så liten att den lätt slinker ner i fickan då objektivet är den inskjutbara sorten som fanns förr.

Ja, vad ska man tro? Idag tar man perfekta bilder med vilken digitalkamera som helst och sen photoshoppar man sig till en liknande resultat för att resultatet från digitalkameran inte duger! Eller så använder man appar i samma syfte.

Vore det inte bättre att gå tillbaka till en gammal originalutrustning för att få sina operfekta bilder? Vad sägs om lite bildmanipulation direkt i hårdvaran?

Eders Hängivne

PS
Jag tolkar det som så, att det är bilden som är det viktiga. Inte vilken utrustning man använde. Det enda viktiga är att man har roligt när man gör dem. Bilderna. Jag tror de blir bättre då.