Rolleiflexen i vinteride

Sista rullen för i år blev en FP4+

Rolleiflexen har varit , och är, en av de trevligaste apparater jag fotat med genom åren. Slutaren gav upp för ett par år sedan men fick vård av Kalle  i Täby och fungerar finfint sedan dess. Nu lär den fungera en generation till.

Jag har ett evigt pågående projekt (som jag i hemlighet hoppas göra en bok av) med temat Temporär arkitektur. För ett par veckor sedan flyttade en sån där temporär arkitektur in alldeles i närheten av där jag bor. En mindre stad av containrar. Jag har redan tagit många färgbilder av den ur olika vinklar men den här gången tänkte jag köra den svartvita rullen som suttit ett tag i Rolleiflexen för att sedan låta den vila över vintern. Jag väntade bara på det rätta vädret. Idag hände det men försvann lika fort som det kom.Och jag upptäckte att en del containrar redan hade försvunnit. Jag tog mina bilder ändå. Framkallade och skannade nyss.

Här på huvudgatan i containerstaden syns det redan att en del "hus" försvunnit.

Det här var ett parhus

Eders hängivne

Modern kompaktkamera från 50-talet

Om Vitessa N

Jag är ju förtjust i kameror från 50-talet då man inte fick så mycket hjälp med att ta bilder utan själv måste förstå de tekniska sambanden mellan slutare, bländare och filmkänslighet. Det var vid den här tiden som det började dyka upp exponeringsmätare som var inbyggda i kamerorna. Men de var just bara det, inbyggda. En handhållen exponeringsmätare var betydligt mer användbar. Men utvecklingen tog sina första steg mot enklare fotografering. På 60-talet blev det riktigt enkelt för gemene man att fotografera med alla "Electric Eye" Point-and-shot-kameror. Då försvann det roliga för de som kunde lite mer. Några decennier senare hade analoga kameror nästan allt som vi är vana vid idag. Förutom varierbar ISO för varje bild.

Jag har en, för 50-talet, ganska avancerad kompakt från Voigtländer. En Vitessa N som introducerades 1954. Lite senare kom Vitessa L som hade en inbyggd exponeringsmätare. Ännu lite senare kom Vitessa T med objektivet fast monterat utanpå ladugårdsdörrarna istället för dolt bakom dem. Vitessa N och L hade en pyttekort bälg bakom objektivet som Vitessa T inte längre behövde. Kameran fanns i olika utföranden med olika ljusstarka objektiv. Min har den ljussvagaste Color-Skopar 3,5/50. Jag skulle tro att det är av Tessartyp. De bilder jag hittills tagit har haft mycket bra skärpa så jag räknar med att det blir lika bra när jag nu kör en färgrulle i den. Det återstår att se hur den hanterar färg.

Den långa pinnen drar fram film och spänner slutaren. Den korta tar bilden. Med lite övning kan man ta en bild/sekund. Vad det nu ska vara bra för? Då tar det ju bara dryga halvminuten att ta slut på en rulle =)

Eders Hängivne

PS
Det här är stafettkamera 13 och har en rulle Kodak Color Plus 200 bakom linserna.

Dubbelfel

Om det vore som att spela tennis

Min gamla Leica IIIf blev stafettkamera 11 och jag stoppade i en rulle Neopan 400 som jag lyckats komma över på ebay till hyfsat pris. Jag tog med den till Åmål i helgen i akt och mening att skjuta upp rullen med bilder från hemstaden. Jag brukar ta några rundor och dokumentera läget i hemstaden. Jag tyckte mig ha fått till en bra blandning Åmålsbilder men ännu en gång hade filmmatningen felat mig trots kontroll och filmen hade stått stilla på första rutan hela tiden. När jag passerat 40 på räkneverket blev jag förstås misstänksam och försökte än en gång att spola tillbaka filmen. Det gick inte. Jag gick in i mörkret och kontrollerade. Filmen hade slirat på perforeringen, inget ovanligt på en gäng-Leica.

Det andra felet var lite värre. Jag tyckte den lät konstigt på långa tider, en slags dubbelsvisch. På 100-delen och snabbare lät det som vanligt lika läckert tyst som är Leicas signatur. Jag tog av objektivet för kontroll och konstaterade katastrofen. Ridån var trasig. Den var nyss genomgången när jag köpte den och sååå många rullar har jag inte kört. Det blir ett besök hos kameradoktorn så småningom.

Den tyske patienten

Stafettkamera 11 kommer i stället att bli Olympus 35SP. Jag har två fungerande och en reservdelskamera. Jag kör nog igenom båda för att se om de är ok och sedan säljer jag den ena. Jag klipper av den skadade änden på Neopan 400 och använder den i den ena.

Eders hängivne

PS
Det var vernissage på Konsthallen i Åmål idag. Tre fotografer presenterade bilder från Andalusien. Mäktigt fina bilder. Är du i närheten de närmaste dagarna är det väl värt ett besök.

Hårdkodad vinjettering - stafettkamera 10

Om att köra halvformatsobjektiv på fullformatskamera

Min stafettkamera 10 har äntligen kommit till films ände. Jag har haft ett stort missöde med den. När räkneverket passerade 40 blev jag misstänksam på riktigt och gjorde en koll. Jorå, den hade inte fastnat på spolen. Jag brukar alltid kolla genom att försöka spola tillbaka, eller så missade jag det den här gången. Eller kanske den hade lossnat efter den första rutan. Nåväl, jag har alltså tagit rullen två gånger utan att dubbelexponera den.

Zorki 3 från 1954 var det som fick köra en hemrullad HP5+. Från början satte jag på ett 28 mm halvformatsobjektiv, Industar 69,  väl medveten om att nu blir det vinjettering. Men hur mycket och hur klädsamt? Jag körde bara halva rullen med det objektivet. Sedan bytte jag till ett Jupiter 12, 35mm/f2,8) för fullformatsfilm, och körde den till slutet.

Bilder blev det förstås. Här kommer några vinjetterade och några utan.

Industar 69. Mycket mjukt och vinjetteringen kan man vara utan.

Jupiter 12

Nästa stafettkamera blir nog Leica IIIf med Summicron 5 cm/f2. Som alltid deklarerar jag vilken film mina kameror har för tillfället på min profilsida. Där kan du snart läsa vilken film som hamnar i IIIf.

Eders Hängivne

PS
Det går bra att fixa vinjettering direkt i en digitalkamera också. Fullformats sensor + objektiv för APS-C så blir det mörkt i hörnen.

Rundsmörjning, tack.

Om en 61-åring som  behövde vård

Min Rolleiflex är av samma årgång som jag. Så det var väl inte alldeles oväntat att den fick problem med andningen mitt i den intensivaste fotosäsongen. Slutaren öppnade sig snällt men fick kramp och stannade öppen flera gånger. Däremellan gick det bra ett tag. Sen kom det tillbaka. Det fick bli en tur till kameradoktorn Kalle i Täby. Nu har jag fått den tillbaka och allt är som vanligt igen. Och de långa tiderna är rimliga, t o m 1 sekund klarar den galant. För att inte tala om B =) Nu kan jag fortsätta ta högkvalitativa bilder med Tessaren (objektivet) f3,5/75.  Såna här.

Om jag inte hade sagt nåt så skulle ni ha trott att det här bilderna var tagna med en digitalkamera. Jag har fuskat lite och använt finkorniga sommarfilmer med ISO runt 100.

Eders Hängivne mellanformatare

PS
Nu är den laddad med Tmax 400 som jag tänkte köra hårt med på ISO 1600. Det kommer knappast att märkas. Det är därför jag älskar Tmax 400. 

PPS
Min första digitalkamera fick jag 2004. Den har gett upp för längesedan. Det var en Canon. R.I.P. Rolleiflexen kommer nog att fortsätta ta bilder långt efter det att jag är borta.