Då och nu 2

Den här gången tänkte jag uppehålla mig kring mitt eget hus där jag bodde mina barndomsår. Hur såg det ut då och vad ser det ut som nu. Först ett litet persongalleri ur mitt minne.

Hyresvärden hette Gustav Andersson, hans fru Eva och deras dotter Gunhild. De bodde på andra våningen. Här en bild på dom.

Yngve bodde också på andra våningen Han var kusin med Gunhild. Han jobbade på Vägverket som väginsspektör och parkerade alltid sin bil under den stora lönnen som tillsammans med uthuset bildade infart till tomten. Han hade en pepitarutig hjälm och läderhandskar i bilen som vi imponerat tittade på ibland. Jag har inget foto eller ens ett minne av hur han såg ut.

I grannlägenheten på första våningen bodde Elsa och Rolf med barnen Rigmor och Jörgen. Vad Rolf jobbade med på den tiden minns jag inte men nu driver hela familjen utom Rigmor OK/Q8-macken ute på Karlstadvägen. Det var de som skaffade TV före oss så det blev en del pyjamaslopp mellan lägenheterna innan vi skaffade en egen TV. Ty det fanns barnprogram även på den tiden. Men inte TV hos alla och det var ju gemenskapsfrämjande.

I det yttre hörnet av huset bodde Gösta och Gertrud med sönerna Kennet och Tommy. Gösta var grovarbetare och klarade av det mesta. Jag tittade på när han putsade grunden på huset en gång. När jag var där nyss kunde jag konstatera att han kunde sin sak. Allting sitter kvar. Han var alkoholist av den sorten som blir otrevlig under påverkan men han var en mycket trevlig prick när han var nykter. Han kunde trolla tioöringar ur mitt öra. Det var lika häpnadsväckande varje gång. Gertrud hade en speciell stil när hon gick. Korta försiktiga steg som om det alltid var halkigt. Sönerna tog till sig samma stil. Det händer att jag träffar Tommy när jag är hemma. Han är precis som jag minns honom från 60-talet.

Nu lite bilder.

1945. Så här såg huset ut när jag bodde där också. Idag kan man inte ta ett kort från den här platsen. Det står ett nytt hus i vägen.

1954. I lummig sommargrönska. En på många sätt spännande trädgård.

1977. Den stora trädgården som förgrund. En tråkig rest av fornstora dar. Här står fortfarande den gamla Arbetsförmedlingen kvar på Kyrkogatan.

Foto: Leiler Norén

2008. Nya hus har trängts in i trädgården. Några likheter syns kanske på mitt hus men det mesta är omdanat.

Entrén 1945. Den såg likadan ut när jag bodde där. Den trekantiga cementplattan med en pelare på var sida. Dörren till vänster var vår dörr. Den till höger gick in till trapphuset och Elsa o Rolfs lägenhet.

Entrén 2008. Nytt och fräscht. Men mysigare?

Då och nu i samma bild. Källardörren ser ut som som den alltid har gjort. Tack och lov!

Då och Nu 1

Det är otroligt fascinerande att se på bilder tagna på samma plats men i olika tider. En stad är ju levande (tack och lov). Här kommer ett exempel som kan få en annan rubrik:

En kyrkas omvändelse

Mig veterligen har ingen annan kyrka i modern tid omvänt sig =) Men i Åmål kan vad som helst hända. Tack vare att mamma var medlem i Baptistförsamlingen så började jag söndagsskolan där när jag var fyra år. Jag hade tant Ulla som lärare. Hon bodde tvärs över Kungsgatan ungefär där dessa bilder är tagna. Hon var dessutom församlingens organist och trakterade instrumentet vid alla möjliga tillfällen. Som barn fick jag intrycket att det var hennes jobb. Senare fick jag veta vad hon egentligen jobbade med men det har jag glömt. Så här såg baptiskkyrkan ut 1991 när pappa Leiler tog kort på den strax före ombyggnaden. Precis likadan som när jag gick i söndagsskolan. Vi bodde ett stenkast därifrån.

När jag blev äldre fick jag min morbror Nils som lärare. Det är säkert inte sant men jag tyckte vi pratade mest om Israels barn i öknen och jag minns att jag ofta funderade på vilken väg föräldrarna tog? Jag fick anledning att återkomma till den frågan när de skulle inviga sin ombyggda kyrka. Till förnöjsamhet kan jag säga =) Men visst var det en relevant fråga för ett okunnigt barn som inte ännu lärt sig Kaanans tungomål, visst?

Här är en färsk bild på baptiskyrkan 2008. Kyrkans omvändelse består inte i att ha bytt religion eller så utan altaret har svängt om från öster till väster. Väldigt oortodoxt för en luthersk kyrka där traditionerna är starkare än betong. Strängt taget var det väl bättre att vända sig bort från Mecca om man ska vara renlärig...

Resultatet blev i alla fall gott och trevligt.

Första av allt 1957

Dags för en ny profilbild. Jag glömde att redan i den förra profilbilden var jag nybliven storebror. Jag får reparera skadan den här gången och låta Michael vara med i blogginlägget. På hösten året innan flyttade vi från Kyrkogatan 23 till Åsgatan 38. En period som bara blev fyra år lång. Sedan flyttade vi tillbaka till Kyrkogatan 23 igen då vi  övertog mormors lägenhet. Mer om det senare när den profilbilden presenteras. Jag flyttar alltså för första gången i livet och har fått min första lillebror. Och pappa tar kort på oss med den första färgfilmen. Det blir mycket första på Åsgatan 38. Andra med för den delen. Mer även om det senare. Se det som en trailer om kommande historier =)

Här är bilden ur vilken jag croppat ut månadens profilbild. Det är väl ingen tvekan om vem som är vem. Pappa tog kortet i februari 1957. Sannolikt med sin Zeiss Ikon Nettar. Jag tror inte han hade någon mer kamera ännu. Det var nog först när han gick med i fotoklubben i slutet av 60-talet som kamerorna började samlas på hög.

Lillebror Michaels skalp ser ut ungefär som idag. I tonåren var den betydligt buskigare. Han hade George Best, den engelske fotbollsspelaren, som förebild och håret gick långt ner på ryggen. Spelade fotboll gjorde han också och var en lovande junior. Sen tog det bara slut. Jag vet ännu idag inte varför.

Retrokamerabekymmer

Det är sällan jag haft så roligt som när jag försöker ta bra bilder med mina veterankameror. Det är dock ett bekymmer – exponeringen. Med fast bländare och fast tid begränsar det tillfällena för fotograferingen. Båda mina Brownies är typiska ”vackert-väder”-kameror.  Filmerna som det hänvisas till har jag inte hittat information om. Här är ett utdrag ur den äldsta Browniens manual (översatt).

PLUS-X film PX620
En generell pankromatisk film med liknande ljuskänslighet som för dagsljus- eller konstljusanvändning. En favorit hos dem som föredrar bildkvalitén hos en film som svarar på alla färger.

En långsammare pankromatisk film som ger extra fint korn i negativen särskilt lämpad för förstoringar. Panatomic-X är för ljusa motiv och soliga dagar.

En pankromatisk film med högsta ljuskänslighet för inomhus- och konstljusbilder, för utomhusbilder i dåligt väder och för fotografering i svagt ljus.

Det vore intressant att veta vad dessa filmer hade för ISO-tal. Visserligen kunde jag ju stoppa i lite snabbare filmer och kompensera med ett handhållet gråfilter men det vore kul att testa med film som motsvarar den tidens filmurval. Ska det vara retro ska det vara ordentligt =) Så all kunskap om dessa historiska filmer är välkommet.

Pappas Zeiss är lite mer flexibel med både bländare och tider. f6,3 till 22 och 1/25 till 1/200s. Härtill har jag också införskaffat en Sekonic exponeringsmätare och behöver bara veta ISO på filmen för att ge mig de bästa förutsättningarna.

Just nu sitter det en Vericolor II Professional i både Zeissen och Brownie Flash IV:an och där har jag koll på ISO. Flash IV:ans blixt är det värre med. Batteriet till blixten är på 15 V och en udda storlek. Blixtlampor ska vara PF1 eller XM1. Jag hittade en sats PF1 på Tradera men de passar inte! Scandinavian Photo gav mig tipset att besöka LP Foto som lär veta en hel del om gamla fotogrejer. Om det finns mer kunskap om dessa ”antika” blixtutensilier bland FS medlemmar så kommentera gärna med tips.

En raggare på trehjuling

Månadens profilbild tar som vanligt ett år till. Den här månaden är från självaste födelsedagen 1956 då jag fick körkort för trehjuling. Fordonet är sprillans nytt och av årsmodell-56 och naturligtvis i 50-talsfärgerna ljusgult och klarrött. Rena lyxåket. Inte bara däcksidorna utan hela däcken var vita! I alla fall den dagen. Märkligt nog finns det bara den här bilden av mig och cykeln i mitt album. Den gick nog i arv till bröderna när de var mogna för körkortet och jag fick något större. Trehjulingar växer ju inte med barnet som Meccano gör. Fast Meccano bloggar jag om nån annan gång.