En sevärd utställning

För ett par veckor sedan var tre Pekingbor och jag på Arbetets museum i Norrköping och tittade på fotoutställningar. Idag återvände jag för att ta en andra titt på en av dem, Skeppsbrott, som fascinerade mig på flera sätt.

”Hans Ola Ericson, som under många år skrivit historiska artiklar om sjöfart, har besökt Isles of Scilly flera gånger. Han har då träffat Frank Gibson, som är den fjärde generationen i den berömda fotograffamiljen som dokumenterat skeppsbrott längs Cornwalls kust och runt Isles of Scilly. Hans Ola Ericson har tillgång till en kollektion av Gibsons originalfotografier.”

Utdrag ur utställningshäftet med bildtexter. Alla bilder nedan är copyright Frank Gibson. Utställningen består av ett 30-tal vackert monterade kontaktkopior och pågår till den 13 december på Arbetets museum i Norrköping. Sätt navigatorn på Kvarngatan 1 så kommer ni till en bra parkering.

Utställningens bilder är riktigt svart/vita men avfotograferingen gav dem en fin sepiaton som jag lät vara kvar.




Här fick jag ett starkt intryck av ett spökskepp




Blänket i överkant på bilderna är från strålkastarna på utställningen.







Frank Gibson med kamera

”Familjen Gibsons storformatkamera, en Thornton Pickard med 10x12 och 6x8 tums glasplåtar har gått i arv i generationer.”

Digital- och analognördar i alla läger, det här är RIKTIGT fullformat. Inte ens mellanformat är i klass med de här =)

24 exp - Mina kameraval

Nu har jag bestämt mig. 24 exponeringar ska köras x två. En färg och en svart/vit. Färgen går i en Solaris engångskamera från ExtraFilm. Bäst-före-datum är passerat sen sex år tillbaka så det är lika bra att göra något med den. Svart/vitt blir lite mer seriöst och kommer att gå i en av mina retrokameror, en FED 2 från 1956 med 50mm/f2,8 och Tmax 400. Egentligen litar jag inte riktigt på Solarisen så FED:en är en gardering =) Här är en bild på båda mina 24exp-ekipage. Inget snack om vem som inger mest förtroende, eller?

Canon Dial 35

På 60-talet var det tydligen högsta mode att låta en kamera se ut som en telefon. Något som mobiltelefontillverkarna kanske omedvetet plockade upp långt senare, fast tvärtom. Många kameramodeller hade ett ”elektriskt öga” för ljusmätning och exponeringskontroll som såg ut som en nummerskiva runt objektivet. Canon Dial 35 blev en kultkamera med tiden och är fortfarande eftertraktad för samlare och fotografer. Den är rolig att fotografera med. Jag har nyss avslutat en rulle. Det har tagit större delen av året att ta alla 72 bilder som får plats på minneskortet. Tyvärr misstänker jag att batteriet har gett upp under tiden. Eftersom originalbatteriet inte går att få tag på längre (kvicksilver) så blev det adapter + zink/luft-batteri. Säljaren menade att det ska hålla ett år men mitt har nog gett upp mycket tidigare. Det var bara 0,2V kvar i det när jag tömde kameran på film. Batteriet går inte att byta utifrån utan man måste öppna kameran. Nu går det nog att köra manuellt om man bara vet om att batteriet är slut. Men hur vet man det? Jag tror jag anade hur det låg till när visaren i sökaren inte reagerade när jag tryckte på utlösaren. Den ska normalt visa vilken bländare man får med den inställda tiden. Nå, jag får väl se hur länge batteriet höll när jag får tillbaka filmen. Mera film ska den defintivt få men då ska jag ha bättre koll på batteriet.

Bilden tagen med Canon Powershot A80, 400 ISO

Jag är digital ibland =)

Ny fågel Fenix - Rollei

Rolleiflex kommer att leva vidare då DHW Fototechnik GmbH har köpt resterna av Franke & Heideckes produktion i Braunschweig och startar om med följande affärsidé:

”Produktion, Reparatur und Vertrieb von Feinwerk und optischen Geräten”

Enl. källan gfw Photo Publishing ska det byggas dubbelprojektorer Rolleivision av typerna Dual P och Twin och Rolleiflex TLR som kan konfektioneras av kunden. Möjligen siktar man på att återstarta produktion av Rollei 35 igen gissar gfw.

Så nu är det muntert i Vällingby igen =) Kanske jag kan komma över en ny 2,8FX och hinna ta några bilder innan jag går över bron. Och där är Leica M9 i en lägre prisklass.

Självläkande kamera - undrens tid är inte förbi

David Ben Gurion lär ha yttrat att ”den som inte tror på under är inte realist”.  Det sa han under eller efter sexdagarskriget. Han skulle nog flina belåtet åt det jag har att berätta nu. Ni som följer min blogg kommer säkert ihåg min gatufotoflopp i somras då jag spenderade ett ansenligt antal timmar med att gatufotografera med min Olympus 35 RD. En hel film gav till sist bara åtta rutor. Slutaren hade gett upp efter ruta åtta. Och de bästa bilderna var förstås efter det =) Stig-Ove Larsson skrev till mig nyss för att fråga om varianterna av denna kamera så jag fick anledning att ta fram den. Jag är ju som jag är och kunde förstås inte låta bli att testa igen. Nu fungerade den! Vid upprepade försök dessutom. Och jag har inte bett till Gud för kameran heller. Men ok, automatiken tillät inte att göra en exponering på kortare tid än 1/125s utan berättar diskret för fotografen att ”du är en idiot om du försöker ta en bild på den här tiden i detta mörker”. Jag sätter nog i en rulle i kameran och försöker igen.

Bilden tagen med Canon Powershot A80