Tack, George Eastman!

Det är lite lättare att fotografera med rullfilm

Innan rullfilmen kom fotograferade både proffs och amatörer med glasplåtar. Man använde ofta s k fallplåtskameror där den tagna plåten föll fram och la sig i ett magasin i kameran. När alla plåtar var tagna gick man till fotoaffären och och fick glasplåtarna uttagna och en ny packe insatt. Eller också skickades hela kameran in till Kodak för framkallning och kontaktkopiering och den kom snart tillbaka med en ny laddning glasplåtar. Proffsen gjorde förstås allting själva. Men för amatören var det bekvämt att lämna in allt och slippa göra jobbet.

Glasplåtar från Ilford. Känsligheten Weston 25 motsvarar ungefär ISO 32

Banktjänstemannen med de svarta fingrarna, George Eastman, utvecklade också glasplåtar hemma i sin moders kök under sena kvällar och nätter. Förmodligen var han svart under ögonen också av sömnbrist.

En bonde i Dakota, Peter Houston, uppfann den första handhållna rullfilmskameran i början av 1880-talet och hade patentet men startade aldrig tillverkning av den. Hans yngre bror David uppfann många delar till kameran, bl a rullfilmshållaren, och hade slutligen många patent. George Eastman köpte deras patent och licenstillverkade kameror för rullfilm. Det var George Eastman och konkurrenten Hannibal Goodwin som uppfann rullfilmen på var sitt håll. Goodwin sökte patent på sin 1887, George Eastman på sin 1888. Det här blev det verkliga genombrottet för amatörfotografin. Rullfilm i en enkel boxkamera. Och en lysande affär för George Eastmans Kodak. Adjö till glasplåtarna. Goodwin stämde senare Eastman för patentintrång och fick en ersättning på 5000$ av Eastman. Goodwin skulle just starta tillverkning av rullfilm när han omkom i en trafikolycka. Eastman blev ensam kvar på scenen.

Olika varianter av rullfilmshållare. Uppfinnaren David Houstons första rullfilmshållare var dessutom försedd kuggar och avsedd för perforerad film. Något som slog igenom senare när Thomas Edison behövde det till en av hans uppfinningar, filmkameran. Det var då 35 mm-filmen föddes som sedermera Leica använde till deras nya småbildskamera. I själva verket var den filmen den direkta orsaken till att Leicas småbildskameror såg dagens ljus. Uppfinningar inspirerar till andra uppfinningar.

Amatörfotografins fader. En hårdhudad affärsman.

Rullfilmen blev ett genombrott för amatörfotografin av samma magnitud som digitalfotografin blev ett drygt sekel senare.

Eder Hängivne

PS
Biografin om George Eastman har jag börjat på ett par gånger men jag tröttnar fort på det akademiska språket och nödvändigheten av att slå i ordboken flera gånger på varje sida. Men den är mycket intressant.

Vilken färg har himlen på en molnfri dag?

Om en gåta från Agfa

Förra sommaren strax för nationaldagen åkte Analogfotograferna Stockholm på utflykt till Mariefred som just den dagen arrangerade Ångans dag. Vi anlände efter en del trubbel i Mariefred och åt lunch tillsammans på värdshuset. Därefter strosade vi runt i grupper eller enskilt och fotade vad som bjöds. Själv gick jag min egen väg. Fotografi i flock är inget för mig.

Hela dagen använde jag min Nikon F6 med färgfilmen Agfa Vista 400. När det närmade sig middag på Slottspaviljongen tog jag det lugnt i parken utanför. Himlen var klarblå och molnfri så jag tog en bild rakt upp på himlen. Här är Agfas version av himmelsblått!!

För att ni ska förstå att jag inte luras kommer här en bild från samma rulle. Bara några rutor tidigare.

Det var väl för väl att himlen är blå när den måste vara blå

Vet någon lösningen på denna gåta?

Jag blev inte särskilt förtjust i Agfa Vista 400 efter de tio rullar jag körde den sommaren. Håller mig nog i fortsättningen till Kodak Portra 400 och Fuji Pro 400H.

Eders Hängivne

PS
Jag körde fyra rullar den dagen och i alla rutor med himmel blev den riktigt blå. Utom en som skulle ha varit bara blå.

Blåkulla ligger i Vällingby

Men inga häxor syns till så här års

Contaflex Super BC med Tessar 50/2,8 och Kodak Portra 400

Eders Hängivne

Contaflexen i praktisk användning

Är den så bra som det var tänkt egentligen?

Contaflexen är ingen ergonomiskt fullträff. Den är tung och svår att hålla i. Det blir t o m värre med de utbytbara bakstyckena som har en bula mitt på bakstycket och hindrar att man får ett bekvämt grepp. Kameraväskan är anpassad för dessa så den har en lika knepig form som baktyckena. Fokuseringsringen sitter längst bak mot kamerahuset och har bara två utstickande plastöron (för all del räfflade) som jag tycker sitter på fel ställe för det mesta. Det hade varit bättre med en hel räfflad ring för att slippa konstiga handställningar. Däremot är det mycket enkelt att ställa slutartiderna som sitter ytterst på objektivet trots att även denna ring har två räfflade plastöron men de sitter bättre placerade och den praktiska vridningsvinkeln är inte så stor. Vill man köra manuellt är det bara att flytta bländarringen från sitt normalläge A (auto). Bländarringen har en spärr och sitter mitt emellan fokuserings- och slutartidsringen. Man måste dock ta ögat från sökaren för att ställa in den.

Notera de räfflade plastöronen på fokuseringen. Här i oändligt-läge. Bländarspärren sticker upp där bakom 1/125-delen

Objektiv byter man lätt med Contaflexens bajonett. Det kan däremot ta lite tid att ta loss objektiven (och ännu längre att sätta tillbaka dem) ur sin cylindriska behållare som har samma bajonett.

En ingenjör kan inte skylla på mycket när det inte går som man tänkt sig. Man ska som amatör inte behöva vara ingenjör för att ladda och spola tillbaka film. Eller ens ta till verktyg när man ska byta film i bakstycket. Nu är det inte riktigt så illa som det låter. Övning ger färdighet, som det heter. Och jag har verkligen övat på Contaflexens bakstycken denna sommar. Jag skaffade t o m ett tredje bakstycke som jag laddade med Neopan Acros 100 som jag för säkerhets skull körde på 400 ISO som de andra. Sista filmen blev dock en Ilford FP4+ som jag körde nominellt samtidigt med ett par 400 ISO-filmer.

Att byta filmbakstycke på fältet var nu inga större problem när man väl vant sig vid greppen och gör allt i rätt ordning (och filmen är rätt laddad). Det fungerar precis som det var tänkt. 

Men det där med filmladdningen var pilligt i kvadrat och något som man helst gör hemma i lugn och ro och inte i fält. Nå, det gick ganska bra ändå efter mycket övning. Jag är en envis och uthållig rackare.

Jag ska väl inte orda mer om bakstyckena. Det är verkligen kul att kunna byta film mitt i en rulle. Jag har saknat det flera gånger så egentligen är det väl kamerans främsta förtjänst. Det här hade jag velat ha på min Zeiss ZM fast i ett smidigare (mindre bulligt) utförande.

I likhet med en del äldre SLR:er (Östtyska) blir sökaren svart när man tagit en bild. Det är ju egentligen rätt bra. Ingen tvekan. Du knäppte kortet. Spegeln fälls ner igen när du drar fram filmen till nästa ruta och det är ju ändå lika bra att göra det med en gång. Sökaren kan göras ogenomskinlig på ett annat sätt. Modernare kameror kan stänga sökaren för att undvika ströljus genom den när man t ex har kameran på stativ och tar bilder med tråd- eller självutlösare. Jag vet inte om Zeiss var först men de var i alla fall tidiga.

Stängd sökare

Motljuskompensation med ett enkelt tumgrepp lärde jag mig att uppskatta tidigt. Visserligen bara ett steg (+1) men i alla fall. Snabbaste sättet jag provat.

Motljusspaken. Tummen åt vänster och ratten vrider sig till nästa symbol.

När man så har tagit färdigt en rulle och ska spola tillbaka den dyker det upp en överraskning igen. De utbytbara bakstyckena har ingen återspolningsspärr! Ett vanligt trick på alla andra (?) kameror är ju att veva tillbaka filmen för att få bekräftelse på att den har fastnat ordentligt i mottagarspolen. Här finner du bara att du spolar tillbaka filmen direkt. Onödigt bekvämt om du ska spola tillbaka hela rullen. Jag hade nog hellre velat ha en spärr. Du får ladda om filmen om du nyss  laddat den. Det här står det inget om i manualen så jag antar att Zeiss Ikon skämdes för denna miss. Standardbakstycket däremot har en återspolningsspärr.

Returspolningsläge på standardbakstycket

Kameran har en självutlösare förstås. Jag använder aldrig sådana då de oftast inte fungerar bra efter så lång tid. Jag vågar inte ens testa den. Varför skulle jag riskera något?

Spaken med den röda pricken är objektivspärren. V (vorlauf) är självutlösaren och hålet i botten är förstås stativgängan.

Exponeringsmätaren ska drivas av ett kvicksilverbatteri, PX625, som inte säljs längre. Jag har använt en adapter från C.R.I.S som tar ner spänningen från ett vanligt 1,5V silveroxidbatteri, V386, till rätt spänning, 1,35V.

Summering

Det här är en klassisk kamera med flera moderna features. En ergonomisk katastrof men med ett avancerat och ganska modernt systemtänkande  (men långt ifrån Leicas snårskog av tillbehör). Om än obekväm att hålla i så är det ett nöje att fotografera med denna bastanta 50-åring.

Eders Hängivne och nöjde Contaflexägare

PS
Nästa gång blir det bilder tagna med denna trevliga kamera.

Jag har laddat Contaflexen med två filmer!

Om att hålla tungan rätt i skenan

Nu var det dags att ladda film i mina Wechselmagazin till Contaflexen. Som tur är finns det en manual på webben. Tyvärr nästan oläsbar i utskrivet tillstånd. Men som pdf kan man ju förstora så mycket man behöver.

Två magasin har jag. Den här gången tänker jag ladda det ena med Delta 400 och det andra med Portra 400. Rena självbevarelsedriften gör att jag kör på samma ISO. Annars glömmer jag nog att ställa in rätt ISO på kameran när jag  byter magasin. Det får räcka med en nyhet den här gången; att jag kan byta film mitt i en rulle.

Det var knepigare än väntat att få filmen att hålla sig i styrskenorna men det gick till slut.

Sen var det bara att putta på tills filmen dyker upp helt automagiskt till höger om upptagningsspolen. Sen stoppar man ner den i skåran till vänster om det vita strecket och matar på med tummen på den räfflade spolgaveln tills man känner att filmen gått ett varv och blir riktigt låst. Avslutar med att skjuta in kåpan över kassetten och svartsliden över filmen.

Sedan ställer man in rattarna så att man kommer ihåg vilken film som sitter i. Portran (överst) på solen och 27 DIN  (det är ju en tysk kamera). Delta 400 (nederst) mot det svartvita fältet och 27 DIN.

Eftersom räkneverket på kameran inte kommer att visa rätt har magasinet ett eget räkneverk. När man kört förbi startrutan (som ju blivit exponerad) ställer man in det på 36 som betyder 36 bilder kvar. Räkneverket räknar sedan ner så att jag hela tiden kan se hur många bilder jag har kvar. Fiffigt men inte originellt. Andra kameror har samma feature.

KLART. Ut och plåta!

Eders Hängivne

PS
Det dröjer nog ett tag innan båda filmerna är klara och framkallade men håll ut. Bilder kommer.