Avvand

Tänk så fort man vänjer sig. Det som förr satt i ryggmärgen är som bortblåst. Den inlärda reflexen är borta. Visst är det helt naturligt och självklart att dra fram filmen på en analog kamera? Under veckan har jag tagit två rullar svart/vitt. En i min Brownie och en i pappas Zeiss. Bara för skojs skull. För att se om det blir nåt. Jag fick ju gammal film av pappa också så nyfikenheten kostar bara framkallningen. Jag vet inte hur många bilder jag tagit men helt klart fler än man kan få in på en rulle. Jag kommer på mig själv förstås och bannar mig. Jag GLÖMMER att dra fram filmen! Drygt hälften är nog ok men resten är nog antingen överexponerade eller perfekta dip- eller triptyker på en och samma ruta. Första dagens misstag var väl ok men att glömma det på bara några dagar? Jag är nog färdig för senilhemmet.

Jag skrev ett mail till frugan från jobbet och sa att jag kommer hem tidigt idag. Hon svarade med att då kan vi åka ut och fotografera! HON tar initiativet! Jag satt ner och dånade inte av. Mycket riktigt blev det en fotosession ute på Drottningholm idag. Det var kyligt och blåsigt men det blev några bilder. Och soppa att värma oss med när vi kom hem. Här är några bilder ur högen. Vädrade klenoderna också men de filmerna ska framkallas först.


Paradis för ekorrar


Någon är nog hemma. Flaggan var uppe.


Fru fotograf.


Kinas paviljonger.

Caféet stängt för säsongen.

Icke tycka om turist. Tycka turist trist.

Jag hade fel...

Den där rubriken lockar nog läsare. Vi älskar ju när andra gör fel. Pappa kom igår för att hämta hem mammas laptop som jag ”renoverat” genom en komplett ominstallation. Den var seg som knäck men har fått nytt liv och svarar på alla klickningar inom rimlig tid igen. Nog om det även om det var pappas huvusakliga ärende.

Pappa studerar manualen till Brownien. 

Med sig hade han också den kamera som jag bett att få låna av honom. Det var där jag hade fel. I ett tidigare inlägg angav jag att det är en Zeiss Ikon Ikonta B. Det visade sig vara en Zeiss Ikon Nettar 515/16. Nu spelar det ingen roll för mig. Oaktat vad den heter så var det den första kamera jag någonsin fotograferade med. Det var den som var med på min första skolresa i andra klass. Här är den välanvända klenoden som pappa köpte ca 1955 och som fortfarande fungerar utmärkt. Förmodligen i lycklig frånvaro av elektronik. Sorry alla elektroniknissar. Mekanik är kungen av ingenjörsvetenskaperna.

 

Som extra bonus hade han rensat frysen från gammal film också. Jag fick dom för att testa i min nya Brownie och i Zeissen. Två sv/v och ett helt koppel med både positiv och negativ färg. De båda sv/v laddades genast i klenoderna för att så småningom testas. Överraskande nog passade 120-rullen i Brownien direkt utan att först spolas över på en 620-spole eller modifieras. Här är bildbevis på laddningen.

 

Dito Zeiss

Nu är det bara att vänta på soligt väder. Med en Agfaportho på 25 ISO så får man räkna sekunder vid exponeringen. För säkerhets skull har jag ställt in min gamla Chinon som jag köpte tillbaka av lillbrorsan (d.y) på 25 ISO för att få en vink om antalet sekunder. Man vill ju inte slösa film på dåliga exponeringar och det är första gången jag kör på så lågt ISO. ISO 200 satt förr i ryggmärgen men nu får man börja om. Testbilder kommer senare i höst. Håll utkik!

Första bildkommentaren - 1 år

När jag nu ändå är i firartagen så kan jag ju uppmärksamma vem som fick min första kommentar. Det var för ett år sedan idag och bilden var Jonas Bergenudds Kolonnad II . En kort kommentar som skulle följas av många av varierande längd. Jag försöker vara kort och koncis men ibland flippar det ur och blir långt. Inte för att det behövs men ibland rinner det liksom till i fingertopparna.

Ibland blir jag trött på att kommentera men gör det i alla fall. Därför att jag lär mig se på bilder och fundera på vad som är bra och dåligt. Självlärda läxor som tillämpas i mitt eget fotograferande.

Inget inlägg utan bild är numera min paroll (tycker det är skittråkigt utan bilder) så jag tar en gammal ur mina bilder från vinden. En bild från mitt första år av fotografering (vintern 74/75). Fasligt vad det blev mycket av det första året-nostalgi  =)

Skannad diabild. Obearbetad men beskuren.

Retroanfall

När jag såg den blev suget för starkt. Förra veckan vann jag en auktion på Tradera och i måndags kom den. En riktig klassiker som sannolikt är lite äldre än jag. Jag, som inte ens går in i ett mörkrum utan att ha fullt ljus först, har införskaffat en Kodak Six-20 Brownie C i hyfsat bruksskick. Min fru tycker jag har blivit galen och det kanske jag har. Jag samlar inte på någonting och i senaste flytten var det minimalism som gällde. Det är det fortfarande men lite kuliga saker kan man väl unna sig. Nu jagar jag film till kameran och har hittat sajter som säljer utgångna filmtyper till gamla kameror. I USA förstås. Det verkar inte finnas några firmor för entusiaster i Sverige. Tänker lägga bud på några tomspolar i England också. Se här min nya klenod med fler rynkor i skinnet än jag, som väl är. Tänker prova några rullar senare i höst. Dogma, helt automagiskt.

Kodak Six-20 Brownie C

Fast bländare: f11

Brännvidd: 100 mm

Fast tid: ett ögonblink (1/50s såg jag någonstans) + Briefläge (tryck-håll inne-släpp när du är färdig 1-30s)

Manualen hittade jag på internet förstås. Var annars?

Såldes mellan åren 1946 och 1957. Det här exemplaret är sannolikt tidigt. Sökarna har platta glas istället för konvexa.

Här är en retrobild från en annan klassiker som jag försöker övertala pappa att få låna. Zeiss Ikon Ikonta B. Bilden föreställer Åmåls äldsta hus och är tagen 1966 av mig (12 år) från Kungsberget. Av husen på bilden återstår endast det lilla ljusa i högerkanten. Där bodde min mormor och morfar som nygifta. Resten har blivit en parkeringsplats.

Ny månad - ny profilbild

Jag fortsätter den fotografiska leken med en ny profilbild varje månad där jag tar ett år i taget.

Den här bilden är tagen vid en reningsrit i köket på Kyrkogatan 23  i Åmål. Baljan var en likadan som användes som lastfartyg i en tråkig historia några år senare. Bakom baljan syns kommoden där den ljusblåa pottan stod. Bakom mitt huvud syns skafferidörren som senare i livet blev ett favorittillhåll. Man kunde gå in där och stänga dörren om sig och gotta sig bäst man ville av allehanda ätligheter. I smyg naturligtvis. Till höger skymtar diskbänken. Vi hade bara kallvatten fram till dess jag var tretton år. Allt varmvatten måste kokas på vedspisen eller på den lilla elektriska spisen med två plattor och en liten ugn. All tvagning skedde i köket men när vi blev lite äldre tog pappa med oss till banarbetarnas barack vid järnvägsstationen och vi fick lyxduscha i banarbetarnas omklädningsrum. Det där med kallvattnet har satt sina spår. Än idag föredrar jag att borsta tänderna i kallt vatten. Det känns fräschare så.

Knappt ett år gammal. Juni 1955.

Foto: Pappa Leiler

Livet är härligt i en balja.