En bra början på ett nytt Millennium

Om ett lyckat antiklimax och gulnade fotografier

Nyåret 1999/2000 skulle det hända en massa konstiga saker i världen. Företag spenderade miljarder på att förebygga skador och  eventuella konsekvenser av nyårsskiftet. Och så hände ingenting.

2000 blev ett av de händelserikaste åren i min historia men jag ska inte trötta ut er med för många av dem. Bara tre.

Jag träffade en ny kvinna i Cullera på spanska östkusten. Nu är hon min fru. Nog ordat om den saken.

Nataliya från Moskva

Profilbilden denna månad är från Spanien och tagen av Nataliya.

Efter 20 års drömmar skaffade jag min andra träbåt. Joker II. Namnet kan tyckas underligt på en båt. Den var första pris i ett lotteri 1956. Vinnaren var en Trollhättebo. Efter några fler ägare var den min. Och jag gjorde många härliga turer på Vänern med den.

Joker II. Mahognysnipa byggd på Kållandsö 1956. Bilden tagen vid Södra Kattholmen i Tösse skärgård. Sålde henne 2008 när vi flyttade till Stockholm. Nu har den hemmahamn i närheten av Karlstad.

På semestern tog jag mina föräldrar med mig till USA för att hälsa på släkten. Tanken på detta spirade redan vid de första mailkontakterna året innan och under våren tog de form. Äntligen skulle vi träffa ättlingarna till Gustaf och Adolf, mormors äldre bröder, som emigrerade till Amerika 1901 respektive 1904. De slog sig ner i Ridgway, Pennsylvania. En liten håla på ca 6000 invånare idag.

Main Street, Ridgway

Gustaf och Adolf. Årtal okänt. De amerikaniserade sitt efternamn Johansson  till Johnson.

Båda försörjde sig som snickare. Adolf dog 1940 efter att ha druckit vatten i Rådhuset som var kontaminerat med tyfusbakterier. Gustaf dog av ålder på en parkbänk 1956. Båda fann svenskättade makor och bildade familj och bodde bara ett stenkast från varandra. Gustafs fru hade emigrerat från Oslo tillsammans med sin mamma. Emma hade arbetat i Oslo en tid dessförinnan. Arbetsvandring mellan Norge och Sverige var vanligt vid den här tiden. Hennes hemsocken låg inte långt från Gustafs men de hade inte träffats tidigare. Adolfs fru var född i Amerika av föräldrar som emigrerat från Småland. Både Dalsland och Småland förlorade en stor del av sina invånare under emigrationsvågen.

Gustaf och Emma Johnson gifte sig 1909 och fick fyra barn. Den enda sonen dog i späd ålder.

Adolf och Ester Johnson gifte sig några år senare. Gustaf och Emmas förstfödda dotter Evelyn är den lilla flickan till höger. Adolf och Ester fick två döttrar, den ena var Dorothy som hälsade på oss 1967.

Mycket finns att berätta om deras öden och familjer. Vi träffade många av dem vid en Reunion i Ridgway.

En stor del av den amerikanska grenen av familjen, mina föräldrar och jag.

Hur var den nu med Kodak då? Den kusin (tremänning) jag först fick kontakt med bor i Rochester, NY. Hemstad för den excentriske George Eastman, grundaren av företaget Kodak. Hans hem är numera ett fotografiskt museum, främst över Kodak förstås. Vi besökte hans imponerande hem och hörde många historier förknippade med honom och företaget. Ett av de intressantaste besöken vi gjorde i Amerika.

George Eastmans hem

Frukostrummet. George Eastman hade en anställd organist som spelade orgel medan han åt frukost. Orgeln syns rakt fram bakom buskarna.

Till sist en bild självaste herr Kodak. Amatörfotografins fader.

Namnet Kodak kom sig av att han gillade bokstaven K.
Källa: Kodak museum 

Jag använde den enda kamera jag hade vid den här tiden, en Olympus µ:zoom115.

Mellanformataren

PS
Nästa månad rider jag åt andra hållet och intager Moskva - till häst.

Det japanska vidundret

Om sumobrottning med en fotoapparat

Det hela började med att den helt digitale Fotosidanmedlemmen Ernst Göran Westlund fick en japansk TLR av en fotograferande vän på Saltspring Island förra sommaren. Han bloggade om den förstås och jag nämnde då i ett meddelande att om han någonsin tröttnade på att köra film så var jag intresserad av den. Han tröttnade, märkligt nog. Och i april i år damp det ner ett meddelande i mailboxen med en förfrågan om jag fortfarande var intresserad. Jag skulle få den om jag betalade frakten. Det fanns ingen tvekan från min sida. Den där tingesten måste undersökas, kännas på, examineras och köras några rullar i. Och frakten var ytterst rimlig. Mindre än vad somliga spenderar på lördagsgodis under en månad. Eftersom jag inte äter godis, av medicinska skäl, så fick denna frakt  bli mitt "lördagsgodis". Njutningen varar dock längre =)

Häromdagen kom den och jag är svårt frestad att sätta i en rulle omedelbart. Dock har jag redan ett tiotal kameror med film i så jag vill nog försöka reducera antalet innan jag laddar den här.

Kameran är en Mamiyaflex C2 Professional som tillverkades mellan 1958 och 1962. Det finns visserligen serienummer på både hus och objektiv men det finns ingen tillförlitlig förteckning över vilka år serienumren representerar. Inte ens hos Mamiya. Den har utbytbara objektiv, 55, 65, 80, 105, 135, 180 och 250 mm. Alla Mamiya-Sekor-objektiv passar generellt till alla modeller med några undantag. Mitt exemplar har ett 65 mm objektiv  och jag är starkt frestad att skaffa åtminstone ett till. 65 mm motsvarar ungerfär 40 mm i småbild så en 105:a eller 135:a skulle kunna vara kul som porträttoptik. En snabb koll på auktionssajterna ger vid handen att det för tillfället är ont om objektiv till dessa kameror, såvida man inte köper en kamera också.

Den bästa informationen om Mamiyaflex finns förstås på internet där någon entusiast lagt ner möda på att specifisera alla modeller och objektiv.

Här är några bilder till.

Första bilden visar det maffiga motljusskyddet. Andra bilden den vackra objektivsläden och bälgen. Tredje bilden demonstrerar sportsökaren som fungerar identiskt med Rolleiflex. På fjärde bilden har jag satt på prismasökaren Porroflex som är så sinnrikt konstruerad att man har plats för näsan (om man är högerögd). Nu föredrar jag schaktsökaren  men prismat följde med hela kitet.

Ett annat tillbehör som följde med i leveransen var en Paramender. Ett fantasifullt namn på en anordning för stativ som fixar (mend = laga) parallaxfelet vid närbildsfotografering med stativ. Låt mig illustrera med ett fejkat fall av närbildsfotografering. Observera att Paramendern sitter mellan stativ och kamera och fungerar som en handvevad hiss med slaglängd lika som avståndet mellan sökarobjektiv och objektiv.

Siktet inställt på den lilla prästkragen med sökarobjektivet och skärpan sätts. Sedan hissas kameran upp och man tar bilden med det bildtagande objektivet i samma läge som sökarobjektivet befann sig. Fiffigt men bara tillämpligt vid fotografering på stativ.

Kameran tar endast 120-film. En sån här best sätter man bara inte in småbildsfilm i som Franke & Heidecke gjorde i sina Rolleikameror.

Den här fotoapparaten väger ca 1,6 kg och det är i alla fall mindre än min Bronica vars tjänstevikt ligger på 2 kg. Ändå ingen kamera för de klent byggda. En viss fingerfärdighet är ett nödvändigt tillbehör när man opererar denna kamera. Slutaren spänns till vänster om objektivet och utlöses på höger sida om detsamma. Fokuseringen har inställningsratt på båda sidor. Men man ska ju hålla kameran också, herrar japaner! En murken kamerarem följde som tur är med kameran. Den håller nog för en hel rulle...

Mellanformataren

Min farfar var spion

En familjeanekdot

Det har sina poänger att vara uppvuxen i en fotograferande familj. Farfar fotograferade redan från unga år  och på 30-talet skaffade han en Balda Rollbox.

Det faktiska exemplaret. Kameran fungerar fortfarande.

När denna händelse utspelades bodde familjen i Bohus. En söndag 1944 tänkte de fara ut till Hönö för att bada. Farfar inhandlade en rulle film till kameran under veckan innan och laddade den. Farmor fixade matsäck med surrogatkaffe kokat på rostad havre, saft och tillräckligt med bullar. De åkte tåg från Bohus till Göteborg. Där gick de till Lilla Bommen där fiskebåten låg som skulle ta dem till Hönö.

Efter lång väntan brakade dieselmotorerna igång och spottade ut svarta rökringar ur skortstenen. Resan tog en bra stund och under tiden undersökte de fyra sönerna båten från för till akter till farmors oförställda förfäran. Väl framme gick de av båten och farfar hade, förstås, kameran i handen redo för att ta bilder. Där mötte en polis upp tillsammans med en soldat som var fullt stridsutrustad och hade patronbälten hängande över magen. Polismannen gjorde honnör och bad farfar följa med in i vaktkuren. Min pappa följde med. Polismannen berättade för honom att det var fotoförbud på ön så han ville ta hand om kameran tills de skulle åka hem. Farfars namn och adress antecknades och han fick finna sig i att få kameran beslagtagen.

Sedan blev det bad i havet och dagen gick fort till ända. På tillbakavägen gick farfar för att hämta kameran. Då sa polismannen att de av säkerhetsskäl hade tagit hand om filmen. Farfar blev förstås sur på att bli av med filmen men han fick i alla fall tillbaka kameran.

Efter en tid fick han en kallelse till tinget i Göteborg där han skulle stå till svars för trotsande av fotoförbud, trots att han inte tagit en enda bild. Han blev dömd till 150 kr i böter vilket var ganska mycket pengar för en byggnadssnickare 1944.

Farfar vid sitt skrivbord 1970

Foto: Sonen Leiler Norén med Rolleicord IV

Mellanformataren

PS
Det finns förstås inga bilder från händelsen. Men det är en trevlig anekdot.

PPS
En annan anekdot i familjen är farfars tideräkning. Han hade varit i Säffle och varit hos en frisör där och klippt sig. Likaväl som Jesu födelse är en utgångspunkt i världshistorien blev farfars besök hos frisören i Säffle år 0 i familjens tideräkning som allt relaterades till. "Det var året efter Gösta var till Säffle och klippte sig" och liknande tidsbestämningar höll reda på händelser i Slottsbron med omnejd. 

Min nya hobby - Träd

Om att koppla av från de vanliga motiven

Jag gillar egentligen mest att fota människor i den urbana miljön eller vilken annan miljö som helst, utom i en studio. Men ibland kan det vara skönt att "porträttera" något annat. Därför har jag dammat av ett gammalt intresse för träd. Inte vilka träd som helst. Träd med en egen karaktär som i det sammanhang de står utmärker sig, står ut och säger "Här är jag". Igår gjorde jag en runda till några favoriter och en nyupptäckt goding. Det fina med träd är att de står kvar, det är bara att lägga märke till adressen så kan man komma tillbaka. Om ingen sågat ner dem förstås.

Vid Brostugan på Kärsön finns en enorm ek som jag tror måste vara äldre än den berömda TV-eken. Jag lade märke till den för några veckor sedan när yngste sonen och jag dinerade vid Brostugan.

Maffig stam. Därborta till vänster står avkomman, några hundra år yngre.

Den gamla eken i all sin prakt och härlighet

En vacker allé har jag också sett otaliga gånger men har inte funnit något lämpligt ställe att parkera på. 261:an är ganska hårt trafikerad för det mesta så man stannar bara inte var som helst. Nu parkerade jag på en sidoväg och gick cykelbanan tillbaka för att hitta lämpliga positioner mellan vägens belysningsstolpar och sedan vänta på en lucka i trafiken. Nästa gång prövar jag nog den andra sidan.

Den vackra allén som för mina tankar till sydligare breddgrader medan jag passerar. Det här är entrén till Wallenbergfamiljens begravningsplats som ligger i lummig grönska på kullen till vänster. Det här ligger på Lindö, strax innan man svänger mot antingen Ekerö eller Färingsö. You can't miss it.

Trappan till himlen

Mellanformataren

PS
All bilder är digitala och konverterade  i Silver Efex Pro och tonade i cyanotype. Lite mer hokus pokus med spakarna förstås men det håller jag för mig själv. (Ärligt talat kommer jag inte ihåg allt) Alla bilder först preppade i Lightroom.

nomatch.com

Om en nitlott i livets lotteri och en vinstlott

Profilbilden har kommit fram till 1999. Ett händelserikt år som jag berätta det viktigaste från. Men först lite om profilbilden.

Profilbilden för 1999 är tagen av min nya amerikanska "flickvän" som jag fått kontakt med via internet året innan. Den är tagen på Järntorget i Gamla stan. Nog om den. Det stämde inte mellan oss så vi skildes som vänner. Det var tufft men jag har rest mig från värre händelser. Detta var bara ännu en nitlott i livet och säkerligen inte den sista.

Den stora händelsen 1999 var annars att jag tog itu med att forska i min egen släkt. Egentligen kom det sig av att jag många gånger sett bilderna i mammas album när amerikasläktingarna kom på besök 1950 och jag undrade om de fortfarande levde och var de bodde nu.

Familjen Andrew Mecca och min mormor (th). Anna (tv) var mammas kusin.

Vi  hade också haft besök av mammas kusin Dorothy 1967. Den enda kontaktyta vi hade på den tiden var en annan av mammas kusiner, Stina Nilsson, som hade en flitig brevväxling med Dorothy. Stina hamnade omsider på sjukhem med svår demens och kontakten med vår amerikanska gren hade gått förlorad. Jag vände mig till internet. Jag använde först en detektivbyrå på internet men kammade noll där. Jag lade ut förfrågningar på släktforskarsajter i Amerika. Jag sökte kopplingen till familjen Mecca. Jag trodde det var ett ovanligt namn men det fanns en hel del.  Så småningom fick jag napp via en kusin till min kusin (alla amerikaner är kusiner) på hennes pappas sida. Vi är släkt på hennes mamma Annas sida. Efter en första trevande kontakt med att fastställa att vi hade gemensamma rötter utvecklades kontakten. Fotot ovan och andra foton var nog en avgörande faktor att skingra tveksamheten som fanns från början. Vi hade äntligen kontakt. Min kusin som öppnade vägen till den amerikanska grenen av familjen är den större flickan på bilden, Sharon Iranpour, som hade bytt efternamn genom gifte (förstås). Hennes lillasyster Linda fick jag förstås kontakt med strax efter. Och sedan öppnades hela familjen upp under några korta månader med många mail.

Nu lite släktforskarbilder. Jag har naturligtvis ett speciellt intresse av fotografier på släktingar och samlar på mig så mycket jag kan om varje individ. Men här bjussar jag bara på min egen bildhistoria i rakt nedstigande led.

Mormors mor, Kristina Andersdotter, född 10 juni 1858 i Fjäll, Långserud, Värmland.
Död den 5 januari 1923 i Stommen, Mo, Dalsland

Hennes make Johannes Johansson vägrade låta sig fotograferas.

Min mormor, Selma Johansson, född 14 februari 1892 i Stommen, Mo, Dalsland.
Död den 15 juni 1962 i Åmål, Dalsland.

Hon gifte sig med en annan Johansson, Per Adolf. Inget krångel med att byta efternamn.

Min mor och far vid deras förlovning, Carin Meldert och Leiler Norén. De förlovade sig 31 maj men bilden togs när mammas syster Kerstin gifte sig med morbror Oscar en 13 juni 1953. Båda hade börjat fotografera några år innan dess och håller fortfarande på.

Och så jag då, Thomas Meldert, född på Åmåls BB den 29 juli 1954 i Åmål, Dalsland.

Jag har förstås vuxit upp till en fotograferande Mellanformatare.

PS
Nästa månad blir det mer släkthistoria och jag knyter ihop det med George Eastman, Mr Kodak.