Nostalgia

Om kärleken till ånglok

När pappa flyttade till Åmål tidigt på 50-talet började han jobba i lokstallet vid Åmål Östra. Därefter började han på bangården och växlade vagnar för de olika tågsätten med gods till andra delar av världen. På den tiden företogs många transporter via järnväg från många fabriker i Åmål. När jag var hemma förra helgen för Åmåls Fotofest tog vi oss ner och fotade den rivningshotade vagnexpeditionen som också hyste bangårdspersonalens omklädningsutrymmen samt besökte lokstallet som händelsevis var öppet. Arbete pågick och vi pratade en stund med den enda kille som var där. Nu blir det bilder från "Lämmås", rivningsobjektet kallades så för att det var byggt av lämmar säger pappa. Och några bilder från lokstallet.

"Lämmås" 4 maj 2012. Södra gaveln.

Norra gaveln.

Västra långsidan

Första trappan till vagnexpeditionen. Andra trappan till personalutrymmen. Medan vi bodde på Kyrkogatan där vi inte hade något annat badrum än en zinkbalja på golvet i köket gick vi ofta hit för en dusch. Vare sig det behövdes eller inte =) Zinkbaljan användes för övrigt som lastfartyg i en av mina sämre bedrifter.

Pappa i lunchrummet på Lämmås ca 1955. Vem som tog bilden är oklart men pappa har i alla fall negativet.

Södra gaveln igen. Titta noga. Endera dan är det rivet.

Så till lokstallet på Åmål Östra. När jag gick i skolan fick vi lära oss i geografin att Åmål var en betydande järnvägsknut. Nu när jag vet bättre betvivlar jag att det någonsin har varit det men låt gå för Åmåls skull.

Inte den senaste sorten men utrangerad likafullt. Jag vet inte varför, men varje gång jag ser den tänker jag på Dire Straits låt "Calling Elvis, anybody home..."

Lokstallet med ett par dieselartefakter. (artefakt= konstgjort föremål. Används företrädesvis inom arkeologin och detta snuddar väl lite vid ämnet)

Ensamarbetaren till vänster, pappa till höger. Pappa berättade om händelser i lokstallet i början på 50-talet.

Mekanisk skönhet no 1.

Ånglok eller Jules Verneliknande jordborr? Mekanisk skönhet no 2.

Mellanformataren

PS
Alla mina bilder är tagna med Rolleiflex 3,5B Automat med ljusgult filter och Tmax400 

8,5 cm glas och mässing

Om nöjet med manuell fotografi

För första gången i verkliga livet var jag på LP Fotos auktion den 28 april. En mindre samling gubbar (varav ett flertal verkade särskilt kufiga och nördiga, ni vet såna där som kan allt om objekten), några yngre män och ett fåtal kvinnor. Uppköpare från nära och fjärran var på plats och bjöd på allt möjligt skumt. Det här var intressant. Förmodligen var skaran av onlineköpare mycket större. Men det kunde man förstås inte veta. Själv var jag intresserad av ett fåtal objekt och redan innan auktionen hade jag bjudit online på en del. Mitt första köp denna dag blev tre riktigt fina magasin till min Bronica S2A. Visserligen av den äldre sorten för S2 där man "bara" kan köra 120-film. De nyare tar också 220-film men det använder jag så sällan och jag har redan några magasin som tar den filmtypen.

Huvudintresset för mig denna dag var dock några objektiv till min Nikon S. Speciellt ett 3,5 cm/1,8. Jag tvekade dock för länge på detta objektiv och klubban hann före. Det gick för 4.400 (+avgifterna). Jag revancherade mig dock på ett 8,5 cm/2,o som jag vann efter en kort budgivning för blygsamma 2.300 (+avgifterna). Objektivet hade jag tittat på i affären strax före auktionen och sett att det var i utomordentligt gott skick. En kvinnlig uppköpare tittade nyfiket på mig. Nöjd över kapet lämnade jag auktionen utan att tänka mig för. Några objekt senare gick ett par originalsökare  för 8,5 cm under klubban. Ja, ja, en annan gång.

Objektivet sitter nu på kameran och första rullen med detta objektiv är under tagande. Och det är riktigt kul, det här. Jag har "upptäckt" att det är riktigt trevligt med det här korta telet. Man kommer nära utan att vara närgången, om man säger så. Perfekt för min inriktning på porträtt de närmaste åren.

Det här ekipaget är inte för veklingar. Det väger 1200 nakna gram. Inte ett gram elektronik eller batteri. Det lockar fram den riktiga fotografen, han som vet hur allt fungerar men kanske inte är någon expert på datoriserade kameror. Man behöver inte vara en nostalgiker eller retronörd för att hantera det här ekipaget, alltså. Bara nyfiken och tillräckligt kunnig. 

Det är ju några manuella operationer fram till bilden.

1) Mät ljuset och bestäm bländare och tid

2) Ställ in önskad bländare och tid

3) Fokusera i mätsökaren och avläs avståndet

4) Ställ in avståndet på universalsökarens parallaxjustering

5) Titta och komponera i universalsökaren

6) Ta bilden

7) Dra fram film för nästa bild

Lätt som en plätt!

Hela ekipaget är från 50-talet utom softreleasen på slutaren som är en nytillverkad kopia på Nikons original. Sökaren är en universalsökare för Leica, för tillfället inställd på 8,5 cm. Huset är från 1954. Jag har inte kollat upp serienumret på objektivet men att brännvidden anges i cm borgar för att det är från 50-talet. Kameratillverkarsamfälligheten övergick unisont till mm på senare halvan av 50-talet.

Bilder dyker förstås upp i retrokamerapoolen vad det lider. Håll utkik.

Mellanformataren

PS
Jag retas ohejdat med särskrivare och skriver som jag lärde mig att svenska ska skrivas. Den som stakar sig på fler än två stavelser borde läsa gamla böcker på svenska =)

Åmåls Fotofest - preview

Hängning eller ställning, det är frågan

Åkte ner till Åmål idag för att gå på Fotofesten. Oanmälda fotografer kunde få ställa ut på ett plank, typ "först till kvarn"... Jag tog med ett tiotal bilder och följde med pappa ner för hans hängning, det var gott om plats så det räckte till mig också och jag hängde (nålade fast) åtta svartvita på ena väggen. Anmälda fotografer "hängde" sina bilder på ställningar som tycktes fungera jättebra. Lättvindigt att flytta bilderna för att få ett bra helhetsintryck. En bra idé att ta med till klubben hemma.

Ställning pågår...

Pappas bilder. Flera prisbelönta.

Mina bilder

Mellanformataren

Mitt svarta år

Om att resa sig igen

Det är dags för en ny profilbild. För 1998 har jag bara hittat en bild i mitt bildarkiv där jag finns med. Den är från mellansonens konfirmation. Ur den har jag croppat maj månads profilbild. Kvalitén är förstås usel men så blir det ju ibland.

Före Påsken hade Eva och jag separerat och resten av det året är ett töcken som jag har få minnen av. Men jag har bilder som hjälper mig att komma ihåg! Bilder som bevisar att jag åkte till Kolmården med sönerna. Var vi bodde minns jag dock inte. Vid midsommar hälsade jag på goda vänner i Skåne och denna resa visar jag lite bilder från nu. Jag hade inte kommit ihåg det heller utan bilder.

Öresundbron hade hunnit en bit

Lunds universitet där gode vännen Rune tog sin doktorshatt i teologi året efter.

Lundagård i höstdräkt

Jag har fler bildminnen från detta år och det enda jag minns från året kommer från bilderna jag tog. Detta är fotografins största välsignelse. Och att jag fortsatte att fotografera trots allt.

Mellanformataren

Varde ljus - och det vart ljus

Om fotografins sextant

Ljus är ju fotografins viktigaste beståndsdel. Inget ljus - svarta bilder. Nu för tiden sköter kameran ljusmätningen men så har det inte alltid varit. I amatörfotografins barndom fick man nöja sig med tumregler eller i bästa fall tabeller som fanns som lösa traktat eller fastklistrade på kameran. Man kan tro att exponeringsmätaren som produkt borde vara död sedan länge, precis som kameror för film, men så är inte fallet. Det går fortfarande att köpa exponeringsmätare för den som vill.

Ett par tidiga varianter och en modern exponeringssticka som jag printat från nätet

För en tid sedan köpte jag en digital variant och har använt den flitigt i mitt fotograferande med retrokamerorna och för nattfotografering. Jag har också använt den till att kontrollera och kalibrera min lilla samling av gamla exponeringsmätare. Onödigt många kan någon tycka men att samla gamla fotografirelaterade artefakter är nu en liten delhobby av min huvudhobby fotografi. Den fotografiska hårdvaruhistorien intresserar mig, kanske för att jag är ingenjör.

Gossen Sixtomat Digital. Mitt senaste förvärv. Fantastiskt enkel och rättfram. Mäter både reflekterat ljus och infallande ljus. Man kan välja att läsa av bländare/tid eller EV-värde och det går att lägga in korrektionsfaktor för de filter som man sätter på objektivet och därmed få ett korrigerat resultat.

Gamla selenmätare är små och praktiska om man bara har koll på att de visar rätt. Det är det som min digitala variant håller koll på åt mig. Jag gillar att ge mig ut med ett någorlunda autentiskt ekipage. D v s både kamera och exponeringsmätare är från samma epok. Men inte alltid.

Ikophot. Min vanligast använda kompanjon på fotoutflykterna. En exponeringsmätare som producerades i massor på 50-talet. Mäter både reflekterat och infallande ljus (med det vita försättsglaset).

Sekonic model 38. Den här har jag inte lyckats kalibrera. Den visar i bästa fall 1 steg fel. Men vet man om det är det ju lätt att korrigera "manuellt". Enklast gör man det genom att ställa ISO-känsligheten ett steg "fel".

Rolleilux. En del exponeringsmätare är avsedda att sitta på kameran. Den här är integrerad med motljusskyddet och kan fällas in i detsamma vid transport. Flyttar man en liten knapp på undersidan fälls en vit plastskiva upp framför cellen och man kan mäta infallande ljus.

BEWI. En liten opålitlig rackare som kan sitta i tillbehörsskon eller handhållas. En lös vit plastskiva sätts framför cellen vid mätning av infallande ljus. Man trycker på en knapp på ovansidan och släpper upp den efter någon sekund så snurrar en skiva inne i ratten fram rätt kombination av bländare/slutare. Vid upprepade mätningar förstår man att den inte är tillförlitlig eftersom man får olika värden "hver gang". Men liten och smidig är den!

Leicameter på en Leica M3. Direktkoppling till tidsratten. Ställ in den bländare du vill ha på objektivet. Vrid sedan tidsratten så att det bländartal du valt står mittemot det område mätcellens pil visar på. Klart att skjuta. Den här exponeringsmätaren litar jag inte heller på. Den har lurat mig en gång för mycket. Nedan använder jag en modern elektronisk variant som visserligen inte kopplad till kameran annat än genom tillbehörsskon men är smidigare att jobba med.

Voigtländer VC II. Det enda abret är batteridriften. När den är rätt inställd lyser den gröna lysdioden i mitten. Sedan läser man av och ställer in kameran efter någon av de kombinationer av tid och bländare som paras med de svarta strecken mellan rattarna.

De flesta vanliga exponeringsmätare räcker dock inte till på natten. Jag har lyckats komma över en som klarar det mesta mellan mörker och bländande ljus. Från EV -4 till 24. Glöm inte att ta med en ficklampa för att avläsa mätaren vid nattfotografering.

Gossen Lunasix 3 med spotmätningstillsats.

Man trycker vippströmställaren framåt vid mörkerfotografering och bakåt vid dito dag, avläser den gula skalan, vrider ratten så att den gula skalan som är infälld i ratten står mot den gula triangeln (vid vanlig mätning utan spot-tillsatsen) och läser antingen av EV-värdet i den infällda vita skalan eller lämpliga kombinationer av bländare och slutartider. Kortaste exponeringstid är 1/4000 s och den längsta mätbara är 8 timmar. Men då är det mörkt!

Det där med reflekterat och infallande ljus måste kanske förklaras.

Reflekterat ljus är det ljus som HELA motivet (objekt och bakgrund) REFLEKTERAR mot fotografen (kameran). Det är därför man ofta får problem där det intressanta motivet har en mycket mörk eller ljus bakgrund. Då får man ta till spotmätningen.
Infallande ljus är det ljus som faller in MOT motivet. Detta mäts alltså i motsatt riktning som reflekterat ljus, FRÅN motivet MOT fotografen (kameran). Det här ger mestadels mycket riktigare exponeringar men då måste man ju först ställa sig vid sidan av motivet och använda en lös exponeringsmätare.

Autentiskt ekipage. Det här är ett roligt sätt att fotografera

Mellanformataren

PS
Det finns en flod av olika modeller, storlekar och pris därute på auktionssajterna. Det svåraste att få reda på är om de ännu visar rätt. Selenceller åldras vid flitig användning och att en exponeringsmätare med selencell ger utslag är ingen garanti. Man får chansa ibland och kolla med en digitalkamera med vidvinkelobjektiv på. Exponeringsmätaren ger en extra dimension åt att fotografera manuellt...