Pro Memoria
Pärlor i fotolitteraturen
Om hur man lyckas förstå att man inget begriper
När jag ganska nyligen fattat kärlek till den svart/vita grenen av fotografi har det slagit mig hur svårt det egentligen är med färg. Låt mig genast säga att svart/vitt inte är enkelt det heller. Förr tyckte jag svart/vitt var mycket svårt så jag avhöll mig från att ta bilder i svart/vitt (verkligheten är ju i färg, tyckte jag då). Jag tog några rullar (entalssiffra) under de första decennierna. Det berodde nog på att jag fotograferade mycket dia och gillade bildvisningarna i hemmabions mörker där de flesta somnade en bit in i föreställningen. Färgnegativ blev det fart på först när barnen kom och kravet på att enkelt kunna titta på pappersbilder dök upp. Barna måste ju få ett eget album med bilder från sin uppväxt precis som jag hade fått.
Nå, nu fotograferar jag gärna i svart/vitt. Helst direkt och utan mellanliggande konvertering. Men för att inte helt somna in på färgområdet kan man ju förkovra sig, tänkte jag. Jag har lånat ett par böcker av Anders Berlin. Den ena heter kort och gott Färgfotografi och är utgiven av Hasselblad 1952. Förtroendeingivande.
Tidningsbudet tog sovmorgon idag så istället för DN fördjupade jag mig i färgfotografins mysterier med hjälp av Herr Hans Windisch. Med sedvanlig tysk noggrannhet reder han ut begreppen på ett sådant sätt att mina diavisningar framstår som uppiggande. Innan tyckte jag färgfotografi är svårt. Nu är jag övertygad om att det är omöjligt att begripa.
Så jag gör väl som humlan. Flyger ändå.
Den andra låneboken heter Detta är fotografi, originalet är från 1945. Även denna bok kommer från den förtroendeingivande svenska utgivaren Hasselblad (1952) och kanske i lika mån förtroendeingivande författare. Thomas H. Miller, ledare för undervisningen i fotografi inom Eastman Kodak Company och samma bolags redaktör, Wyatt Brummit.
Med sedvanlig amerikansk grundlighet av typen skriva idioter på näsan får man veta ett och annat. Den charmiga svenska översättningen är ovanligt hövisk mot idioterna. Tänk så många ord i det svenska språket man har glömt! Nå, stackars den fotograf som använder denna bok som handbok. Bäst är att lämna den hemma annars blir det inga bilder tagna. Jag kan tänka mig att inte ens arkitektur står kvar framför kameran när man väl har kommit till "det avgörande ögonblicket".
Speciellt intressant kan kapitlet Goda kameravanor vara för alla som fotograferar med kameror från tiden då boken trycktes. T ex att dra fram filmen efter en exponering. Och att "Lämna in kameran för översyn ungefär en gång om året. Dylik översyn skall innefatta kontroll av att det inte finns några ljusläckor i bälgen och smuts på innerlinsen". Så lämna in din ett år gamla Nikon eller Canon för översyn ögonaböj och fråga speciellt om kontroll av bälgen. Du vet väl var den sitter?
För att göra livet enklare så kan man ju använda en kamera som bara går och går och går. En evighetsmaskin i dubbel bemärkelse.

Rolleiflex Automat från 1952. Ännu oservad ty den har ingen bälg.
Mellanformataren
Addendum
Då jag insett att dessa oundgängliga böcker måste smältas långsamt har jag inhandlat båda på bokbörsen och ska snarast återbörda låneexemplaren till deras rätta ägare med tack för lånet.
Fotoarkeologi
Om betydelsen av att fotografera födelsedagstårtor
Mer än en gång har jag haft hjälp av den fåniga traditionen att fotografera när födelsedagsbarnet blåser ut ljusen och också dokumenterat hur den såg ut innan ljusen släcktes. Datering av gamla bilder är ett detektivarbete värre än att lösa Agatha Christies gåtor eller Tvillingdeckarnas. Och födelsedagstårtor är en bra hjälp. Det finns andra hjälpmedel också. Större världshändelser brukar ha den effekten att folk kommer ihåg exakt vad de gjorde. Det kan placera en hel film på rätt årtal. Det är värre för de slöa fotografer som har två eller flera jular på samma film. I vårt fall var det nästan tvärsom. Vi fotograferade så mycket och hade film i flera kameror än nödvändigt så vi hade ofta samma jul på flera filmer. Det gör inte saken lättare kan jag intyga. Framför allt är det omöjligt att urskilja vilken kamera som tog en specifik film. Ack ja. Men det spelar väl ingen roll. Det är ju bilden som är det väsentliga, eller? Och att dateringen blir rätt för historiens skull. Dagens digitalfotografer går miste om nöjet att leka fotoarkeolog. Det är synd om dem!
Den sista är bedräglig. Ljusen räckte inte till. Jag fyllde 40+. I Ludvika.
Fyller man många år är det fara värt att det blir mer stearin än grädde! Då får man vara lite kreativ med tårtan. Karamellfärg och grädde är utmärkta skrivdon. Och dessutom ätliga!
En pensionärs födelsedagstårta men utan text.
Jag har hållit på några månader nu med att skanna alla färgnegativ min fru och jag har producerat genom åren. Drygt femtusen är det men det är bit kvar till mål. Jag har märkt flera intressanta saker på vägen. Man glömmer. Och en bild får en att komma ihåg. Mer än man trodde var möjligt. Det finns en otroligt fint fungerande organisk dator innanför skallbenet som inte behöver batterier för att komma ihåg. Den ser bättre bilder än jag någonsin kan fånga med min kamera. Men en kameras bild kanske behövs för att plocka fram filmen och titta på den igen. Jag antar att skallbenets insida är minnets filmduk. (Jag var en medelmåtta i biologi, ska jag klädsamt erkänna.)

En födelsedagstårta hjälpte mig att datera detta inköp.
Andra timestamps

T-shirtar med årstryck är bra. Här Gotland -93

Världshändelser: Vi gick på HMS Victory, lord Nelson berömda skepp på semestern 1994. På quarter deck fanns en liten plakett på en upphöjd träbit som markerade platsen där Nelson föll. Den snubblade jag på men jag föll inte =). Gissa om jag glömmer Lord Nelson eller året då jag snubblade.

Resor: En del resor minns man mer än andra. Naxos var en sån. Frun fyllde 40 också och då blir träffsäkerheten ännu bättre.
Urusla timestamps

Inte ett årtal så långt ögat kan se. Såna här bilder har vi varje år medan barnen gick i skolan. Lärarna borde veta bättre! De hade varit en utmärkt tidsbestämmare.
PS
Nordiska muséets Fotosekretariat har en liten guide om hur man hanterar och bevarar gamla foton. Tryck på Farfars Album.
Jag har just köpt Stora boken om Familjebilder. "En vacker och rikt illustrerad bok om svensk fotohistoria och samtidigt en handbok i identifiering av äldre fotografi."
Ett oväntat möte
Om hur det kom sig att jag tog bilder på hästar
Förra söndagen var jag ute med Rolleiflex Baby no2. Ja den här retrodåren har köpt en till =) Då mötte jag en häst med ryttare. Hästen var lite orolig, sa ryttaren. Den hade vittring på något otäckt. Otäckingen var en hund visade det sig. Jag fick några bilder och en trevlig pratstund i alla fall. Och Rolleiflexen var ett av samtalsämnena.

Såg först några kusar som tog det lugnt i en hage...
Och jag som inte är någon djurfotograf....
Det finns gott om hästar på Mälaröarna om du är intresserad.
Mellanformataren
En bra årgång
År 1954
Det var ett bra år 1954. Rolleiflex 2,8C med Planarobjektivet kom. Nikon S2 lanserades. Leica M3 och Zorki 3 såg dagens ljus. Japan och Burma sluter fred i Rangoon. Unionen mellan Ryssland och Ukraina firade 300 år. Arsenalfabriken spottade fram otaliga Kiev II. Den första massvaccinationen mot polio inleds i Pittsburgh. Thomas Meldert och Annie Lennox föddes.

Annie Lennox

Jubileums-FED
Ernest Hemingway fick Nobelpriset. Marilyn Monroe gifte sig med Joe DiMaggio. Toronto får Kanadas första tunnelbanelinje. Finland och Tyskland slutar kriga officiellt. Sveriges Radio fick en andra kanal.
Elvis Presley skivdebuterar på Sun Records med låten That's allright. Den första transistorradion demonstreras i Sverige. Stieg Trenters Roparen ges ut.

Stieg Trenter och K W Gullers på spaning i Stockholm
Och en Leica IIIf lämnade fabriken i Tyskland. Och en Summaron 3,5 cm/1:3,5 också. Och nu har de hamnat i Vällingby. Underliga äro tingens vägar. Årsbarnen verkar hitta varandra på nåt sätt.
Och nu är den laddad med Tri-X...
Som sagt var: 1954 var en bra årgång.
Japaner, japaner, japaner...
Om hur jag blev en turistattraktion
Trädens lyster i solskenet lockade mig ut idag med 4x5:an och färgfilm. Första anhalten blev Drottningholmsparken i höstdräkt. Vackert så man tappar andan. Det tyckte nog alla unga japanska turister också som sprang runt och fotade med sina digitalkompakter. Mitt i röran stod jag och väntade på att deras fotrorus skulle lägga sig. Drottningholm är inte den enda attraktionen ska ni dock veta. Den där gubben med den stora kameran kommer nog att dyka upp i japanska tonårsbloggar eller Facebook inom kort.

När jag packat ner allt tog jag fram min DLSR och sköt tillbaka på ett par eftersläntrare.
Sen åkte hag ut till Sånga för att titta till kvarnen men där lyste inte solen och länsantikvarieämbetet har börjat restaurera den gamla kvarnen. Det var nog på tiden. Ägarinnan hade planer på att tutta eld på den om de inte gjorde något. Det är ändå lite synd för nu får den väl alla vingar tillbaka. Jag tyckte den var charmigare med en.
När jag kom hem fick jag se denna prakt. Varför såg jag inte det när jag gick hemifrån?
Jag riggade förstås 4x5:an och tog en plåt.
Mellanformataren




















