DaKiNoLa

På menlösa barns dag i december 1969 föddes en spexargrupp bestående av fyra kompisar som ändå spenderade den mesta tiden tillsammans och tyckte att det kunde vara kul att göra något roligt för andra istället för att bara roa sig själva inom gänget. Pådrivande kraft i gruppen var min gode vän från konfirmationen, Rune, guldsmedsson, som numera är teologie doktor och undervisar blivande Herrens tjänare i kyrkohistoria. Den andra var Lars-Erik, prästson, jag själv, arbetarson och Peter, lärarson. Och alla hade vi en spelevink bakom örat och fantiserade ihop de mest tokiga spektakler och gjorde t o m långfilmer med kända romanfigurer i huvudrollerna. Vi använde också kåserier från Kar De Mumma och Cello och förvandlade dessa till sketcher med någorlunda överensstämmelse med originalen. Rune som var den mest samvetsömme och eftertänksammaste av oss (men långtifrån den lugnaste) skrev till båda berömdheterna och sökte tillstånd att använda deras verk för våra syften (långt i efterskott om sanningen ska sägas) vilket vi naturligtvis fick. Det har Rune bevarade bevis för. Vi kallade gruppen efter de två första initialerna på våra efternamn, DaKiNoLa. Mer än så säger jag inte om de andra. No står för Norén och det var jag, ty på den tiden hade jag ännu inte bytt efternamn. Mer om hur det kom sig får ni veta till hösten...

1970 fyllde vi så ett år och vi skulle fira detta genom att bjuda in andra kompisar till ett 1-årskalas. Ett år hade gått och vi hade spexat musten ur många som skrattat sig kissnödiga och tappat andan vid olika samlingar där den minsta publiken kanske var ett tiotal och den största kanske etthundrafemtio. Så vi bad min pappa, som nu var ordentligt hemmastadd med sin Rolleicord IV att ta både inbjudningskort och tackkort. Studion var inrättad i vårt vardagsrum och Rolleicorden satt fast på ett stativ som det brukar vara hos fotografen. Pappa får ibland ett klurigt uttryck i ansiktet och när vi skulle ta tackkortet sa han ”Det här blir jättebra, kom och titta”, varvid Rune och Peter som stod ytterst gick mot kameran men stannade upp halvvägs då pappa inte kunde hålla sig för skratt. Det behöver inte vara 1 april för att han ska luras. Nå, sessionen gick bra och det blev bilder. Och ur tackkortet har jag hämtat månadens profilbild men här i bloggen får ni se hela härligheten.

Inbjudningskortet

Tackkortet

Varje likhet med nu levande personer är helt uppriktig och avsiktlig. Om någon händelsevis har hört talas om denna grupp kan jag bara tillägga med samma ord som i reklamen för ett berömt varumärke: "Everything you hear about them is true". Och allt tilldrog sig på filmens gyllene tidsålder.

Retrokameratips emeritus 3

Så har då turen kommit till de mer kostsamma retrokamerorna. De som man kan handla för mer än 2000 kr och egentligen utan begränsning uppåt (om man nu har gott om fickpengar). Här har kravlistan decimerats något:

Vanligt förekommande på auktionssajterna.

Prisläge över 2000 SEK

God filmtillgänglighet, d v s 120- eller 135-film

Här finner vi fortfarande Rolleiflex med sina toppmodeller på 50-talet. Rolleiflex 3,5C-E och Rolleiflex 2,8A-E är fina modeller som är högt skattade av samlare och fotografer. Räkna med höga priser. Fr o m 3,5 C och 2,8D har de inbyggd exponeringsmätare.




Rolleiflex 3,5 med exponeringsmätare

Leica placerar sig förstås i det här prissegmentet. I enstaka fall kan en auktion sluta under 2000 kr och då är det som regel en gängleica eller inte fungerande M-Leica. Alla Leica I till III med undantag av ett par tusen exemplar är tillverkade före 1960. M-Leica introducerades 1954 med Leica M3 som sedan följdes av Leica M2. Båda dessa modeller introducerades på 50-talet och fortsatte en bra bit in på 60-talet. En bra vägledning till modeller och serienummer finns hos Cameraquest.




Min Leica M3 från 1955

Zeiss Ikon Contax är en modelltyp med flera varianter som är eftertraktad. Kanske är de det p g a de berömda fotografer använt dem som yrkeskameror. Contax I introducerades 1932 och följdes av Contax II och III. De producerades fram till 1962 så man måste hålla ett öga på serienumren för att hålla sig till poolreglerna. Eller så struntar man i dem och köper en ändå. Håll särskilt utkik efter exemplar bestyckade med den legendariska Sonnar 50mm/f1,5.




Contax II

Hasselblad borde väl finnas med i det här sammanhanget men är tyvärr inte så vanliga på auktionssajterna som man kan tro. I alla fall inte i vår ”retroålder” före 1960. Enstaka exemplar av 1000F från 50-talet dyker upp då och då. Hasselblads 500-modeller är däremot mycket vanliga men är för unga för vår pool på FS.

Nästa, och sista tips blir en kioskvältare för nördar. Då tänkte jag presentera några ovanliga kameror som inte bara är ovanliga utan också speciella, roliga och sällsynta men inte nödvändigtvis dyra. Som t ex kameran med det omvända periskopet. Se det som en aptitretare så hörs vi igen efter Nyår.

Zeiss Ikons misstag och hur man rättar till det

Eller hur man får 12 bilder ur en Super Ikonta 532/16

Zeiss’ konstruktörer hade väl en dålig dag när de konstruerade modell 532/16. Det är en mätsökarkamera med formatet 6x6 cm på 120-film. Alla vet ju att man får ut 12 bilder på en 120-rulle med den storleken på bilderna. Men inte i en 532/16. Där får man bara 11! Om man laddar film enligt instruktionsboken, vill säga.

Misstaget konstruktörerna begick var att använda ett bakstycke där det röda fönstret sitter i en position för 6x9 cm! Eller också hade de väldigt gott om såna bakstycken och måste hitta på ett sätt att bli av med dem. Möjligen kan det ha beordrats högre upp i företaget. En gåta är det.

Enligt manualen ska man ladda filmen på ett speciellt sätt för att räkneverket ska fungera. Gör man inte det får man bara ut 8 bilder eftersom man då måste hålla sig till det röda fönstret. Man ska först vrida fram till ruta 1 i det röda fönstret och sedan ställa räkneverket på 1 och sedan räknar kameran till 11. Redan vid ruta 1 har man kört en bra bit in på filmen (drygt en halv 6x6-bild noga räknat) och därför finns det bara plats för en halv bild i slutet av filmen! Sorry, du får bara 11 bilder.

Eftersom jag är ingenjör, skäms jag över den tyska grenen av skrået som gjort denna halvmesyr på en i övrigt trevlig kamera. Nu behöver man dock inte vara ingenjör för att överlista dumma tyskar. Det räcker med lite vanlig svensk list, varken våldsam eller argan.

Jag har sparat några bakpapper från tidigare 120-filmer där tejpen sitter kvar så jag lade helt enkelt in papperet i kameran och såg till att tejpen hamnade utanför 6x6-maskningsramen i kameran, fällde ihop bakstycket och studerade innehållet i det röda fönstret. Det handlar ju om att stanna så tidigt att man inte kör in en halv ruta på filmen utan bara någon centimeter som på en Rolleiflex eller annan mellanformatare. Nå, det var tomt. Inget synligt tryck. Jo, i ena kanten anade jag stapeln på ett K i Kodak.

Sista gången jag laddade kameran med Tri-X (vad annars) vred jag alltså försiktigt fram tills jag såg samma sak i det röda fönstret och har kört en hel rulle med 12 bilder. Emellertid har Zeiss’ konstruktörer lagt in en spärr efter 11 rutor på räkneverket så sista bilden måste tas genom att pilla på armen under objektivet, inte genom att trycka på utlösaren. Dessförinnan måste man dra fram film utan att ha ett stopp att luta sig mot. Jag har kontrollerat att det går 1+1/6 varv till sista rutan.

Jag har nyss framkallat filmen och kan nöjd konstatera att jag lyckades. Här nedan några bilder från den filmen.



Rulltrapporna upp mot Kungsklippan vid Rådhusets station.



Julgranen på Centralen


Eders förbundne

Mellanformataren

En sevärd utställning

För ett par veckor sedan var tre Pekingbor och jag på Arbetets museum i Norrköping och tittade på fotoutställningar. Idag återvände jag för att ta en andra titt på en av dem, Skeppsbrott, som fascinerade mig på flera sätt.

”Hans Ola Ericson, som under många år skrivit historiska artiklar om sjöfart, har besökt Isles of Scilly flera gånger. Han har då träffat Frank Gibson, som är den fjärde generationen i den berömda fotograffamiljen som dokumenterat skeppsbrott längs Cornwalls kust och runt Isles of Scilly. Hans Ola Ericson har tillgång till en kollektion av Gibsons originalfotografier.”

Utdrag ur utställningshäftet med bildtexter. Alla bilder nedan är copyright Frank Gibson. Utställningen består av ett 30-tal vackert monterade kontaktkopior och pågår till den 13 december på Arbetets museum i Norrköping. Sätt navigatorn på Kvarngatan 1 så kommer ni till en bra parkering.

Utställningens bilder är riktigt svart/vita men avfotograferingen gav dem en fin sepiaton som jag lät vara kvar.




Här fick jag ett starkt intryck av ett spökskepp




Blänket i överkant på bilderna är från strålkastarna på utställningen.







Frank Gibson med kamera

”Familjen Gibsons storformatkamera, en Thornton Pickard med 10x12 och 6x8 tums glasplåtar har gått i arv i generationer.”

Digital- och analognördar i alla läger, det här är RIKTIGT fullformat. Inte ens mellanformat är i klass med de här =)

Schabbel i spurten

För nytillkomna läsare vill jag först berätta om mitt nyårslöfte som består i att köra minst en rulle film i alla mina fungerande kameror avsedda för film som jag äger eller skaffar fram till den sista november 2009. Bildexempel ska vara uppladdade före nyår och som bevis för mitt roligaste nyårslöfte hittills i livet finns två bilder från varje kamera i albumet Nyårslöftet 2009. Kanske. Crimson har schabblat bort en av mina nyårslöftesfilmer. Jag har fått någon annans film och bilderna på den har inget intresse för mig. Crimson har lovat att leta reda på filmen. Misslyckas de så får jag ta en ny. Men det börjar bli ont om tid. För en vecka sedan hade jag två kameror kvar och jag kände mig mycket konfident att hinna med allt. Nu i veckan fick jag två kameror av pappa som naturligtvis räknas in i löftet. Egentligen fick jag tre men den tredje går det inte att få tag på film till utan jag måste specialtillverka en adapter för att kunna köra 120-film i den. Dessutom har den ena av två slutartider gett upp medan jag provade den. Synd, för hela kameran är i övrigt i mint condition. Och ändå är den från mitten av 20-talet. Den ser faktiskt oanvänd ut! Just nu betraktar jag den dock som icke fungerande eftersom jag inte kan köra en film i den. Än.

No 1A Pocket Kodak. 1920-tal. 130 mm/f7,7  T, B-1/50s 116-film

Nästintill mint condition.

De två första är av märket Franka, den ena är en Solida I och den andra en Solida III. Båda daterade till 1954 och således årsbarn med mig själv. Båda ska ha 120-film och Solida I är nu laddad med en Fomapan 400 och Solida III med en Portra 160NC om vardera 12 bilder. Tolv bilder försvinner fort om jag ger mig ut en eftermiddag så det ska normalt inte vara något problem. Värre blir det om jag måste ta om rullen i Chinon CP5. Så jag hoppas att Crimson hittar rullen...

Franka Solida I (1954). 75 mm/f5,6   B-1/200s   120-film
Mycket god kondition

Franka Solida III (1954). 80 mm/f2,9   B-1/250s   120-film
Mycket god kondition

PS

Nu kanske det är mer begripligt att jag inte fotar så mycket digitalt. Men jag använder i alla fall min D80 till att dokumentera mina gamla kameror =)