För- och nackdelar med en modulbyggd mellanformatare

Lika bra att säga det med en gång. Det här är inget vanligt kameratest med betygsättning och ”Bästa köp”-rekommendation. Härtill anser jag mig sedvanligt inkompetent och f ö ointresserad av att utföra. Det här är ett kåseri.

Jag är nu i besittning av ett antal mellanformatskameror som det är mig en stor glädje att använda. Jag har en som är modulbyggd och den ska det här blogginlägget handla om. Ingenting ska jag berätta om dess historia och uppkomst, ej heller om dess tekniska finesser och tillbehör. Snarare blir det en filosofisk betraktelse av hur det är att äga den och stå bakom den och fånga saker och skeenden i min omedelbara närhet. Jag är ju lyckligtvis, ännu så länge, begränsad till en kroppshydda som ännu ingen har kommit på hur man ska stråla bort, eller upp, till ett annat ställe eller klona. Lika bra det. För om jag inte får ta med mig kameran kan det kvitta. Fotoapparaten heter Zenza Bronica S2A med krom som lyser ikapp med vilken gammal amerikanare som helst. Och, tro mig, jag är tillräckligt gammal för att ha sett ordentligt mycket krom åkandes i både höga och låga hastigheter. Ändå har jag klarat mig från kromallergi. Nåväl, till saken.

Jag börjar med nackdelarna:

• Den är tung. Nära 2 kg onoga räknat (med stora motljusskyddet, filter och film). Polerat rostfritt stål och mässing i massor. Därtill en massa glas i tuben framtill. I avsaknad av elektronik är det här ett mekanikens underverk. Och mekanik är tyngre än elektronik.
• Black slide. Ett måste då man vill byta ISO lite hur som helst. Glömmer man den så är det bara att glömma att byta magasin mitt i en rulle. När så mycket annat är inbyggt i kameran kunde de väl ha byggt in en jalusi också. Men jag har sett på bilder på kamerans innanmäte att det är fullt.
• Service. Som alla avsomnade kameramärken är det svårt att hitta kompetent service. Kamerareparatörer verkar vara ett utdöende släkte. För den här modellen finns kompetent service på andra sidan klotet. Österut eller västerut spelar ingen roll. Det är alldeles för långt bort.
  
  

Och så till fördelarna:

• Det är ingen tvekan om mina avsikter när jag kommer gående med den här apparaten. Liksom med mannen i pappas bild är det ju en självklarhet för alla jag möter vad jag är ute efter. Det är skönt och avslappnande.
• Tyngden och vibrationerna vid ”tagning” gör det nästan nödvändigt att använda stativ. Det är en antik metod att använda en stor massa (som planeten jorden) som vibrations- och stötdämpare. Min fru har i flera år ansatt mig om att börja använda käpp p g a mina dåliga ben. Jag har hela tiden strävat emot. Här har jag funnit en utmärkt ursäkt för att använda ett enbent stativ som, givetvis, i prekära lägen får agera käpp. Den egentliga orsaken är förstås att få skarpa bilder. Dessutom kan jag ju då bära kameran på axeln medan jag luffar mellan motiven.
• Schaktsökaren. Överraskande nog går det att smygfotografera med den här apparaten och det är nog schaktsökarens förtjänst. Få tänker på eller vet att det går att ta bilder utan en kamera i trynet. Det går ju att smygfota med alla kameror som inte har autofokus men här blir det lättare. Jag ser fokus kontinuerligt.
• Byta film/ISO när som helst. Ja, förutsatt att du har extra magasin och inte glömmer svartsliden.
• Det lilla minneskortet. 12, 16 eller 24 bilder kan jag klämma ur min apparat. Per film. Man tänker sig alltså för innan man bränner en ruta. Och ju längre man tänker sig för, desto färre bilder blir det. Vad har man då för nytta av stora minneskort? Det mesta av det som digitalapparaterna levererar slängs ju ändå bort! Det är en särskild konstform att hela tiden ta bra bilder och inte behöva kasta bort någon. En utmaning som passar mitt lynne. 

Att äga:

Lycklig över att ha kommit över en. Punkt. Salig är jag inte än. Himlen kan vänta.

Att använda:

Vikten är nu inget problem så länge man har käp.. öh stativet påsatt. Man slänger bara upp den på axeln som man gör med de långa skjutjärnen.

Roligt är det när alla tittar nyfiket så det är svårt att ha den som Dogmakamera då den påverkar motiven alldeles av sig själv. Den är ju allt annat än diskret, varken i storlek eller ljudnivå. Den har en sån där personlighet som ”tar scenen i besittning”. Tar sin plats om du nu vill förstå vad jag menar.

Krånglar gör den nästan aldrig men en gång hängde sig avtryckaren i intryckt läge som resulterade i ett par blindskott vid framdragning av film. De bilderna kanske jag ska skicka in till Galleri FS. De letar ju efter bilder som de verkar ha svårt att hitta. Och de här är unika, det kan jag garantera. Oskarpa och i konstig vinkel vid Helgumannen på Fårö. Varsågod, det är färdigletat.

Öh... sade jag att det är roligt att fotografera med den?

Det övre magasinet tar 16 bilder 6x4,5 cm på 120-film.
Objektivet består av två delar, objektivhållare och objektiv.

 

Gatufotoekipage

PS

Förekommer hyfsat ofta på ebay

Alexander von Humboldt

Stockholm gästas just nu av en tremastad bark vid namn Alexander von Humboldt. Jag var ute på en gatufotorunda med Rollein vid Slussen och däromkring och kunde naturligtvis inte låta bli att stanna vid det fina skeppet och plåta lite. Här är lite bilder och sedan lite data.

Alexander von Humboldt byggdes ursprungligen i Bremen 1906 och fick namnet Reserve Sonderburg, sannolikt som en fullriggare (min anm.) men konverterades 1988 till en tremastad bark i Bremerhaven där hon fick sitt nuvarande namn efter den berömde tyske naturvetaren och upptäcktsresanden Alexander von Humboldt.

Deplacement: 396 ton

Längd: 62,55 m

Bredd: 8,02 m

Segelyta: 1036,2 m²

Besättning: 60 man (25 sjömän + 35 elever)

Alla bilder med Rolleiflexen och Tri-X

Skokloster revisited

Igår (måndag) drog vi till Skokloster för andra gången i år. Förra gången hade jag bara en Chinon med tele med mig och den filmen sitter fortfarande i kameran. Igår var det andra kameror som gällde. Rolleiflexen så klart, Canon Dial och lilla Coolpixen. Canon är ju en halvformatare så det tar lite tid att uppfylla nyårslöftet med den. Nu fick jag några bilder av slottet i helfigur utan att stå alltför långt bort. Nu är 44 av 72 bilder tagna. Jag får nog ta ut den på en gatufotosväng i höst. Nå, nu är det väl dags för lite bilder, eller?

Slottet. Sveriges största och vackraste privata slott. Från stormaktstiden.

Södra sidoskeppet i den vackra kyrkan.

Här var det mer än bara "Gyllene skor". Hela stassen var gyllene på den här snubben. Herman Wrangel ligger på sin dödsbädd framför. Tar en med Rolleiflexen också.

Pampig orgel har dom också. Skulle ha suttit fint med lite Charles Marie Widor som eftermiddagskonsert. Stor kyrkorgel live, det är nåt det!

Utanför kyrkan stod den här stenen. Om den har nån koppling till kyrkan vet jag inte, men snygg är den.

Slottscaféet hade inga gäster, vilket härmed bevisas. Fotografen räknas inte.

Inne i slottet råder fotoförbud, så vad gör man? Inleder sin kriminella bana förstås!

Stormaktstidens version av Windows.

Några barn lekte här på innergården och jag försökte verkligen få dom på pränt men jag misslyckades.

Slottet vaktas av en kanon och en tom kanonlavett. Men det fanns inga kulor.

Fikade gjorde vi vid infarten till Skråmsta stuteri men där tog jag ingen bild.

50-talet återuppväckt

Åmål har nyss begåvats med en restaurang/fik i 50-talsstil. Jag är ju född i stan på 50-talet så jag drog dit för att kolla in stället. Det fanns en restaurang där tidigare i typisk 70-talsstil, mörkt och murrigt och inte alls i min smak. Bara tanken på att gå dit fick mig att tappa matlusten. Men nu! Härligt fräscht med allt som hörde 50-talet till. Jag trodde jag kunde hänga lite svart/vita retrobilder där men det var trångt mellan idolbilderna på 50-talets ungdomsikoner och dessa är nog strängt taget bättre för miljön. Jag hade Rolleiflexen från -52 med mig och tog lite bilder i sv/v men de ligger kvar på rullen än så länge. Coolpixen fick rycka in med färg och beskriva 50-talsglädjen i färg och form. En liten jänta med den rätta looken och en Coke fick vara med. Nästa gång jag kommer till Åmål ska jag testa maten också. Det här stället har potential att bli mitt nya stamställe när jag är hemma. Miljön är inbjudande så har du vägarna förbi så titta in. En jukebox är på väg men redan nu flödar 50-talsrocken i luften.

Rött, svart och vitt. Äkta galon och plastic. Känn dig som hemma i bilstolarna

Cool baby med Coke 

Fös undan prylarna så finns det nog plats för ett band. Kanske lite trångt för jive och bugg. 

Laddat för filmfest

Olle Janson har ju redan sagt det. På söndag är det 127-filmens dag (12/7) och jag har laddat upp med efke R100, Macocolor 200 och Fujichrome Velvia 100. Svart/vit, negativ färg och dia. Rolleiflex Baby och Contessa Nettel Piccolette ska åka på fotoutflykt. Ännu så länge är destinationen/erna höljt i dunkel. Stundens ingivelse kommer nog att styra men ett förhandstips är Stockholm city. Så om du är i city på söndag och får syn på en dåre med en pytteliten Rolleiflex eller en ynkligt liten bälgkamera så är det önskvärt att du hälsar på honom. För att du ska känna igen honom kommer här ett signalement. Om du kan identifiera kamerorna så är det han.

 

Piccolette

 

Rolleiflex Baby

PS

Jag misstänker starkt att det är en likasinnad på utflykt i Enköping med VPK:er, Foth Derby och kanske en Baby. Håll utkik. Båda är lika sällsynta som 127-film.