Överraskningarnas nationaldag

 Om ett häpet möte med tronarvingen - "Hej!"

Jag var inne i city ganska många timmar på 6x6-dagen. Vid pass halvvägs på min tur i stada fick jag för mig att gå upp på lejonbacken vid slottet. Jag fotade utsikten med både X100 och Rolleiflexen. Det stod en flådig bil på krönet som var längre än vanliga bilar. Jag tänkte att här kommer det nog snart nåt bekant ansikte men tänkte inte så mycket mer på det utan roade mig med att fånga ett par livgardisters förehavanden.

"Mina stövlar är blankare än dina!"

Men det spelar ingen roll hur blanka stövlar man har. Mina gympadojor, kortbyxor och svettiga skjorta gav mig i alla fall tillträde till nästa bild som jag var alldeles ensam om.

Det var inte att tänka på att få upp X100:an ur benfickan och starta den. Men Rolleiflexen hängde på magen och jag är ännu tillräckligt funktionsduglig i märgen för att välja rätt. Unga raska kvinnor är flyktiga motiv. Men hon hade tid till ett leende och ett "Hej". Jag fick tunghäfta lika raskt men vinkade stumt tillbaka. Inte kom jag ihåg om inställningarna var rätt men jag hann ställa skärpan någorlunda i den alltför skumma sökaren och trycka av utan att komponera så där noga som man annars gör med stillastående motiv. Man måste ju bara ta en bild när man får ett sånt här tillfälle serverat på silverfat. Strax var hon borta och jag förmodar att hon åkte hem till Haga. Hon hade alla fall något annat på sig senare på Skansen. Jag gick vidare mot Kungsträdgården och förfördes av all världens matdofter men klarade mig helskinnad, om än dreglande, genom oset och avslutade rullen på Drottninggatan.

Den motvillige paparazzon

Jag är en Rojalist

Lika bra att säga det med en gång. Jag kommer inte att hänga nånstans längs kortegevägen med Rolleiflexen eller sitta och hänga framför TV:n hela lördagen. Och ändå är jag Rojalist. Det är väl närmast en svordom i vissa salonger och sällskap att deklarera sin tro på kungahuset som ett gångbart statsskick i Sverige. Men det gör jag i alla fall. Och inte får jag betalt för att säga det heller. En bättre reklampelare för Sverige kommer Sverige aldrig att få. Många republiker är gröna av avund på de länder där monarkier fortfarande existerar. Skulle vi välja en kung demokratiskt? Det är ingen idé. Ingen vill ha jobbet så det är lika bra att den familj som har det fortsätter med det. De gör det bra. Även om de kanske inte är några lysande fotografer. Men det är ju inte deras jobb. Tänk om kungafamiljen skulle börja bete sig som paparazzis mot paparazzifotograferna?

Däremot är det många som vill ha jobbet som statsminister men "vem ska man ge jobbet när ingen som vill ha det kan tänkas få det". Citatet ur "Restaurangen vid slutet av universum" av Douglas Adams.
Jag återkommer när det är dags att välja i denna fråga. Nu är det monarkins högtid.

 
Foto: Scanpix

Mellanformataren

PS
Jag tror det är lugnt i Drottningholmsparken på lördag. Det är läge för lite slapp i skuggan av ett träd i parken i sällskap med en god bok och en kall öl (kanske den med en blå älg. När man vill vara för sig själv en stund).

PPS
Jag hoppas i hemlighet att de andra kungliga högheterna snart gör likadant så att man få ha parken för sig själv nån mer gång.