3 år sedan...

Idag är det exakt tre år sedan jag tog min allra första dos medicin mot ångest. Tänk vilken resa det har varit. Jag började resan i HELVETET, men kom ganska snart till HIMLEN!

Idag är jag helt ångestfri och mår TOPPEN! Visserligen har medicinen gett mig en hel del biverkningar, men de är tveklöst värda att leva ångestfri för.

Vissa av biverkningarna är ganska allvarliga och negativa, som till exempel att jag gått upp 15 kg, fått en mildare form av narkolepsi, tappat sexlusten och ständigt är trög/förstoppad i magen.

Andra biverkningar jag fått, som kanske inte är lika allvarliga är att jag blivit betydligt slarvigare och städar inte alls lika ofta eller noga längre, (har alltid varit extremt pedantisk) jag har slutat bädda sängen (gjorde jag alltid varje dag innan medicineringen). Jag slarvar med hygienen, (missförstå mig inte nu, jag är fortfarande "hel och ren", men jag måste anstränga mig mer för att "komma ihåg" att duscha osv.) jag glömmer ofta att stänga av spisen, nu behöver mer mat/godis för att stilla hungern/sötsuget, jag har slutat sola (jag var en riktig "solfreak" tidigare).

Små saker (som till exempel att ställa in sakerna i kylskåpet efter frukosten eller plocka ur diskmaskinen) blir till "stora" projekt. Så fort jag går in i ett rum "stökar" jag till det och sedan kan sakerna ligga framme i flera dagar (så var det verkligen inte tidigare, då fick inte ens en TV-tidning ligga framme eller en jacka hänga på en krok i hallen)!!!

Jag har även blivit annorlunda när det gäller vissa mindre betydelsefulla saker. I hela mitt liv har jag alltid sovit på en jättelåg kudde (ca 5 cm hög) men nu vill jag helt plötsligt sova på en hög kudde! Tidigare ville jag aldrig blanda spaghettin och köttfärssåsen på tallriken, men idag blandar jag mer än gärna ihop dem och tar ketchup på (något som jag heller aldrig ville förut, för då "förstörde man ju smaken").

Många av ovanstående biverkningar tycker säkert en del av Er bara är bra/sunda, till exempel att inte städa för mycket. Men för mig som alltid har varit så otroligt noggrann med allting blir detta en ständig konflikt i min hjärna. Jag vet inte hur många gånger jag frågat mig själv "vem är hon"? och syftat på mig själv.

Tack och lov har jag fortfarande känslorna kvar (många som äter antidepressiv medicin mot ångest/fobi blir tydligen väldigt "likgiltiga" och har svårt att känna glädje och sorg). Men det gör jag dagligen. Jag har dock inte varit arg på över 5 år, men det ser jag bara som en positiv sak och så var det redan innan jag började med medicin.

Kram Milla

Två bilder som jag tog, helt ovetande om att detta var min allra sista (?) Panikattack 2011-04-03

Foto: Camilla Thieme

VILKEN MISS...

Det var väldigt länge sedan jag skickade in bilder till Fotosidan Magasin.

Men jag hade bestämt mig för att göra det nu i november, då temat bland annat var husdjur. Vad tror Ni händer? Jag missade datumet... Känns inte alls kul. Visserligen är chansen att få sin bild publicerad väldigt liten, men skickar man inte in har man ju inte ens en chans att komma med.

Drömmen vore att någon gång få en av sina bilder publicerade på framsidan av en fototidning! Det vore stort. Känns som det är en dröm som jag skulle vilja lyckas med innan jag dör. (Fast då kan det vara en bra början att skicka in bilderna i tid)...

Hade tänkt göra en ny tidningsframsida, men eftersom jag inte har Photoshop längre fick jag leta fram en som jag gjorde för drygt ett år sedan.

Kram Milla

Foto & Bildbehandling: Camilla Thieme

NIO dagar sedan...

Jag har inte bloggat på nio dagar!!! Inte likt mig... Men ibland räcker inte tiden till eller så är man bara oinspirerad och/eller trött. Det händer så mycket i mitt liv nu för tiden (sedan jag blev av med min ångest). Så jag hinner helt enkelt inte skriva lika mycket.

Vad har då hänt den senaste tiden... Jo, "vi!" har bland annat tapetserat om i vardagsrummet, köpt nya möbler och ordnat så att alla mina studioprylar får plats i en tv/förvaringsbänk i vardagsrummet. Bilder på det färdiga vardagsrummet kommer senare. På bilden nedan syns Masi som gjorde hela tapetseringen på egen hand. Bra jobbat Masi.

Foto: Camilla Thieme OBS! Mobilkamera (Samsung Galaxy S4)

Jag har för första gången i mitt liv tagit vår nya (automatväxlade) bil och alldeles ensam kört till en affär och handlat. Dessutom helt utan ångest!!!

Foto: Ford

Jag har blivit av med min testversion av Photoshop CS6 Extended, så nu kan jag inte boka in några fler fotojobb. Känns som jag är halv utan det programmet, eftersom det är en så pass stor del av mitt liv. Vad skall jag göra???

Jag har haft ett kärt återseende, nämligen av den här lilla krabaten. Gissa om jag blev lycklig! De lever!!! (Ja, i alla fall denna).

Foto: Camilla Thieme OBS! Mobilkamera (Samsung Galaxy S4)

Foto: 2012

Jag har sjungit i kör (SångGlädje) börjat på gym igen (och fick genast ont i kroppen efter att ha varit smärtfri i flera veckor). Jag har försökt gå ned i vikt, men ännu en gång misslyckats. Fortsätter dock att kämpa (trots att vågen bara pekar uppåt hela tiden).

Några höstpromenader runt sjön Rudan har det blivit, tillsammans med min älskade man, världens bästa svärmor och underbara Pepsi.

Foto: Camilla Thieme OBS! Mobilkamera (Samsung Galaxy S4)

Ett par sköna skumbad med nyinköpt doftljus (Äpple & Kanel)

Foto: Camilla Thieme OBS! Mobilkamera (Samsung Galaxy S4)

Idag skall jag ladda batterierna för ännu en händelserik och fullbokad vecka. Hoppas vi ses på Fotomässan i helgen! Jag kommer troligtvis gå dit på söndag, då min man är på kurs på fredag och jag har ett inbokat fotojobb på lördag.

Kram Milla

TVÅ DAGAR SENARE...

 Jag var ute och fotograferade lite svampar och vattendroppar för en tid sedan. Helt ovetande om att just detta skogsparti skulle vara skövlat endast två dagar senare... Jag är glad att jag hann bevara åtminstone lite av naturen på foto.

Kram Milla

Foto: Camilla Thieme

Precis på denna plats var det jag fotograferade, nu ser den ut så här...

Foto: Camilla Thieme (OBS! Mobiltelefon Samsung Galaxy S4)

MOTION eller SMÄRTFRI...

Jag har under en längre tid varit sjuk och inte kunnat träna, vare sig på gym eller ta promenader. Detta har (konstigt nog) resulterat i att jag sluppit all smärta som jag vanligtvis har i kroppen. Jag blir visserligen bara fetare och fetare, men jösses vad skönt det är att slippa all smärta!!!

Frågan är hur jag skall göra i fortsättningen? Skall jag börja promenera igen och riskera att smärtan kommer tillbaka? Gymmet kan jag kanske hoppa över, men Ni skall veta att när jag tränade där, tränade jag utan vikter, och gick mest på löpbandet för att förbränna kalorier. Jag tränade alltså inte alls hårt, inte för länge och inte för ofta. Ändå fick jag så förbaskat ont att jag inte kunde sova på nätterna och gick omkring med ständig smärta på dagarna.

Jag har provat de flesta sporter/träningsformer, men det slutar alltid med att jag får ont. Nu menar jag naturligtvis inte träningsvärk, för det har jag mer än gärna, utan en annan sorts smärta. Man tycker att en frisk 43-åring borde kunna promenera utan att få ont, men icke. Snacka om hopplöst läge. Jag behöver röra på mig för att må bra och gå ned i vikt, men gör jag det plågas jag av ständig smärta istället...

Kram Milla

Foto: Camilla Thieme (2010)