Min Dag...

Foto: Christofer Lind

Jag skrev igår att jag saknar känslan jag fick när jag var liten och fyllde år och blev "grattad" på morgonen i sängen av min familj.

Igår morse när jag vaknade på min 41.a födelsedag kände jag den där längtan igen. Men trots att min födelsedag kanske inte började som jag hade hoppats blev den ändå en trevlig, varm, glad och minnesvärd dag.

Det började med att en gammal barndomsvän ringde på dörren klockan elva, precis när jag var färdig med tårtan och på väg in i duschen. Hon trodde (efter ett mail som jag skrev) att jag skulle fira min födelsedag "ensam" eftersom min mamma precis opererat sig (min pappa aldrig går någonstans utan mamma ;o) och min syster och hennes familj var bortresta över dagen. Så hon ville "titta förbi" och säga grattis :o) Vi pratade en stund och så hon fick smaka min tårta innan hon tyvärr var tvungen att åka och arbeta.

Klockan två kom sedan ytterligare fem personer!!! :o) Mina svärföräldrar Maija och Mikko samt mina vänner Helena, Anders och Christofer.

Vi fikade och pratade och helt plötsligt överraskade Helena mig med finsk sång. Hon sjöng så sött för oss alla att jag blev riktigt rörd. Tack min vän!

Foto: Helena Pietik

Här samtalar Helena med min man Marko.Foto: Camilla Thieme

Senare på kvällen gick Marko, Anders och jag till O´Learys och åt middag. Det var verkligen supergott!Foto: Camilla Thieme

Till förrätt åt vi nacho chips med salsa, gräddfil och guacamole.Foto: Camilla Thieme

Till varmrätt tog jag en Club Sandwich...Foto: Camilla Thieme

Marko och Anders åt varsin hamburger tallrik.Foto: Camilla Thieme

Bildredigering samtliga bilder: Camilla Thieme

Tanken var att vi skulle äta efterrätt också, men vi blev så mätta (trots att både Anders och jag lämnade mer än hälften på våra tallrikar) att vi inte fick ned en enda matbit till.

Istället gick vi hem till oss och åt lite godis och tittade fotboll (Ni missade väl inte Champions League finalen i går kväll? ;o) Själv satt jag mest framför datorn och arbetade i Photoshop under nästan hela matchen...

På kvällen somnade jag med ett leende på läpparna efter att ha blivit så fint uppvaktad på min födelsedag! Det var nästan som att vara barn på nytt... ;o)

Kram Milla

Jag saknar...

Jag vet att jag inte är något barn längre, men jag kan inte rå för det, jag saknar det ändå...

Idag är det min födelsedag, min 41:a. Alltså ingen speciell dag att fira, men ändå kan jag inte låta bli att ligga kvar i sängen en liten extra stund när jag vaknar, för att lyssna om min man står och pysslar i köket. Men inga ljud hörs, det är alldeles knäpptyst...

När jag sedan försiktigt tassar upp sitter han som alltid på samma stol i köket och knappar på sin laptop. Jag kan inte rå för det, men jag blir faktiskt lite besviken.

När jag var liten låg jag alltid kvar i sängen på min födelsedag och väntade på att hela familjen skulle komma in och gratulera mig med både tårta och paket. Jag kunde höra hur de tisslade och tasslade på undervåningen och hur de försökte slå in paketen så tyst som möjligt. (Vilket naturligtvis inte alls gick bra, de prasslade som sjutton, till min stora glädje ;o)

Nu i vuxen ålder försöker jag själv upprätthålla den traditionen när min man fyller år (fast han uppskattar den säkert inte så mycket som jag hade önskat). Några barn har vi ju inte, så det bli min man som får det där "lilla extra" istället.

Nu skall jag gå och göra min egen frukost och sedan "baka" min egen tårta! Har jag tur är det i alla fall någon som "kommer ihåg" min dag och vill fika med mig.

Hur brukar Du fira Din födelsedag? Är Du precis som jag, som vill ha detta "traditionella firande" eller tycker Du inte att födelsedagar är något särskilt? Berätta gärna!

Kram Milla

Ps. Jag lägger inte in några fotografier i detta inlägg ännu, men tänkte komplettera med några från dagen lite senare. Så titta gärna in ikväll eller imorgon förmiddag igen :o) Välkomna! Ds.

Fler biverkningar...

Jag har med tiden upptäckt fler biverkningar av min medicin (FONTEX) mot ångest. Utöver den extrema trötthet som jag redan beskrivit för Er, har jag både blivit rundare om magen, (då min aptit ökat i samband med att jag mår så pass mycket bättre ;o) att jag har svårt att sova (har även fått helt ändrad dygnsrytm) samt att jag ofta får "trög mage"/blir förstoppad. 

Sedan är det ytterligare ett par biverkningar som jag inte "anser lämpliga" att skriva om i min blogg, så de håller jag för mig själv. Inte ofta det händer... Att jag utesluter något personligt ;o)

Jag hoppas att några av biverkningarna kommer att försvinna helt eller åtminstone minska markant.

Satt och läste på nätet om olika biverkningar från min medicin och under övrigt hittade jag detta: (Tänkte på mitt inlägg "Vilken jäkla smäll...")

Övrigt – håravfall, gäspningar, dimsyn, oförklarade blåmärken eller blödningar, svettningar, värmevallningar, yrselkänsla vid stående, led- eller muskelsmärta, låga natriumnivåer i blodet.

Har Du upplevt samma sak (det vill säga olika biverkningar) när Du ätit medicin? Gick de med tiden över helt eller delvis? Berätta gärna!

Kram Milla

FONTEX

Foto: Camilla Thieme

Provsvaret på mammografin...

Jag skrev i ett tidigare blogginlägg att jag var på min första mammografi-undersökning. Det är alltid lite nervöst innan man får provresultatet...

Nu kan jag dock andas ut (för den här gången i alla fall) för det visade sig att det inte fanns några tecken på cancer i mina bröst :o)

Skall tillbaka om 18 månader igen.

Kram Milla

Foto: Camilla Thieme

Ännu en dröm som krossats...

Igår fick jag äntligen brevet som jag längtat efter, brevet från Haninge Kommun.

Men skulle jag våga öppna det? Tänk om det skulle ge mig det beskedet som jag befarade. Att jag inte skulle få det stipendium som jag sökt och var i så desperat behov av? Stipendiet som skulle kunna förverkliga en av mina drömmar, nämligen att göra en barnbok... Boken om Picasso :o)

Men jag var ju tvungen att se efter, för tänk om jag var en av de lyckliga vinnarna av Haninge kommuns kulturstipendium 2011! Jag visste att det var 22 stycken andra sökande, så chansen att "vinna" var kanske inte så jättestor. Men den fanns och min nyfikenhet tog överhand.

Jag tog mod till mig, öppnade kuvertet och skummade snabbt igenom brevet. Så stannade mina ögon på tre stycken namn, de lyckliga vinnarna! Men till min stora besvikelse var inte mitt namn med... Jag läste namnen om och om igen, men de stod bara samma tre namn varje gång jag läste. Då gick det sakta upp för mig, jag hade inte fått stipendiet, det skulle inte bli någon bok...

Jag hoppas av hela mitt hjärta att de som vann verkligen uppskattar sin vinst och att de var i lika stort behov av pengarna som jag var (och är). Antagligen är det så och jag vill uppriktigt gratulera dem till vinsten.

Själv vet jag inte hur det blir med min bok om Picasso, det känns som luften gick ur mig och allt arbete har "varit i onödan". Visst har jag haft roligt, både när jag fotograferat men även när jag tillverkat rekvisita. Men jag kommer ju aldrig att ha råd att publicera boken, det var ju det som var själva drömmen :o)

Jag skall dock försöka göra en bok till mig själv, så att allt arbete inte var helt förgäves.

Jag vill även tacka alla Er som har trott på mig och stöttat mig till att försöka göra en bok. Utan Er hade jag inte ens vågat testa, ännu mindre själv börja tro att jag kanske skulle ha kunnat förverkliga min dröm att göra en barnbok.

Tack även Helena och Anders för Era gulliga referenser som Ni skrev till min ansökan! Ni är guld värda!

Kram Milla

Ps. Jag har ju en tendens att "komma tillbaka" efter de flesta motgångar, så jag kommer säkert inte att ge upp min dröm efter detta tunga besked. Jag kämpar vidare, någon gång skall jag ge ut en bok, så är det bara! :o) Ds.

Foto: Camilla Thieme