Sista gången...

Idag träffade jag min läkare på Ankaret för sista gången. Hon har nämligen fått ett nytt arbete på rättspsyk. Jag kommer att sakna henne jättemycket!

Varför är det alltid så att "alla" fantastiska människor som man möter försvinner på ett eller annat sätt? Jag gillar inte det...

För att visa min tacksamhet, gjorde jag en fototavla till henne :o) Hon har nämligen haft en stor del i mitt beslut att börja ta medicin mot min ångest. Jag tror att hon gillade min present, för hon blev alldeles rörd när jag gav henne tavlan.

Självklart kommer jag att få en ny läkare och hon (eller han) kanske är lika fantastisk, vem vet? ;o)

Kram Milla

Så här ser tavlan ut:

Och så här skrev jag:

Foto: Camilla Thieme

Vit som ett lakan...

Jag begriper inte var all tid tar vägen... Ibland känns det som jag håller på att "gå in i väggen" fast jag är arbetslös... Kan man göra det?

Fast igår tog jag mig i alla fall tid till att ligga på köksgolvet och sola ett par timmar (passade dock på att göra en massa saker som stod på min "Måste göra-lista" samtidigt ;o)

Det var faktiskt första gången jag "hann" sola i år och det behövdes verkligen! Jag var (och är) vit som ett lakan!

Jag lade en termometer bredvid mig i solen och den gick upp till +40 grader på bara någon minut! Det var säkert ännu varmare, men min termometer gick bara till +40 grader ;o)

Temperaturen i Handen (eller rättare sagt köksgolvet ;o) den 28/4-2011

Foto: Camilla Thieme

Picasso arbetar...

Igår fick jag följa med Picasso till hans arbete. Jag måste säga att han var väldigt duktig på att jobba! Jag är mäkta imponerad :o)

Antagligen måste han slita extra hårt nu inför det stundande bröllopet!

Kram Milla

Foto: Camilla Thieme

Samma sak varje gång...

Tänk att det är samma sak varje gång jag har putsat fönstren (eller balkongräcket som är gjort av glas)... Det börjar regna!!!

Det slår aldrig fel. För en dryg vecka sedan putsade jag balkongräcket och vad hände på natten, jo det regnade. Innan dess hade det inte regnat på flera veckor och metrologerna hade minsann inte lovat någon nederbörd den närmsta tiden. Igår putsade jag alla fönstren i lägenheten och vad hände några timmar senare, jo det började givetvis att regna!!!

Passade på att ta några bilder på dropparna på fönstret (se nedan). Tyvärr hade min man med sig stativet till jobbet, så det blev till att fotografera för hand ;o)

Det måste sett ganska underligt ut när jag riktade en systemkamera med ett "stort" objektiv mot fönsterrutan rakt emot grannarna tjugo meter över gatan... En av grannarna hade till och med gäster och satt på sin inglasade balkong och fikade. De trodde säkert att jag spionerade på dem... ;o)

Har Ni samma otur som jag när Ni putsar Era fönster? Berätta gärna!

Kram Milla

Här kan man till och med se huset mitt emot i dropparna på fönstret :o)

Foto: Camilla Thieme

Ps. Blir så full i skratt... Tittade ut genom fönstret nyss och tro det eller ej men nu sopar de gatan utanför också... ;o) Ds.

Medicinrapport...

Nu var det ett bra tag sedan jag skrev om hur det går med min medicin mot ångest. Därför tänkte jag ägna detta inlägg åt just detta :o)

Lördag den 23/4-11 kom jag upp i 12,5 ml Fontex. Det betyder att jag om exakt fyra veckor framåt (från detta datum) kommer att vara uppe i full dos, det vill säga 15 ml. (Om jag inte måste höja dosen ytterligare). Sedan kan det, som jag nämnt tidigare, ta upp till fyra till sex veckor till innan medicinen ger full effekt.

Jag har sedan den 4/3-11 inte haft en enda riktigt stark ångestattack. Det vill säga en tia, på en skala noll till tio. De senaste veckorna har jag haft betydligt färre attacker och de har som mest kommit upp i en trea, fyra på skalan. Ibland har det till och med gått flera dagar utan någon som helst tillstymmelse till ångest!

Jag tycker att jag mår mycket bättre, framförallt när jag är hemma. Jag kan fortfarande känna ett visst obehag när jag skall göra något "utöver det vanliga". Och då menar jag inte speciellt "stora" saker, som att resa utomlands, åka på bilsemester eller skriva en viktig tenta och så vidare. Utan om jag till exempel skall träffa en person som jag aldrig mött tidigare, ha en "tillställning" här hemma för familjen och så vidare.

Däremot känner jag en betydlig förbättring när jag tittar på tv eller åker bil. Innan jag började medicinera hade jag jättesvåra problem med just dessa saker.

Den extrema tröttheten är något som jag fortfarande kämpar med, men som jag skrivit tidigare "hellre trött än ångest". Synd att man inte kan slippa båda bara...

Nu skall jag inte tjata mer om detta på ett tag. Kanske skriver jag några rader när jag uppnått full dos och sedan då jag förväntats få full effekt av min medicin.

Kram Milla

Sakta men säkert river medicinen bort min ångest...

Foto: Camilla Thieme