När bilder inte räcker

Auschwitz. Tusentals måste ha tagit samma bild som jag gjorde av ingången till det nazistiska koncentrationsläger som mer än andra står som symbol för 1900-talets, måhända världshistoriens största brott mot mänskligheten.

Idag är förintelselägret utanför Krakow i Polen närmast ett utflyktsmål, låt vara att guiderna gör sitt jobb med värdighet och utan att sälja krimskrams till alla som vill se resterna av förra århundradets absoluta ondska.

Jag gick också omkring där, men kunde inte ta in vad jag såg, cellerna, muren där tusentals judar arkebuserades, rummen med alla resväskor, hår, skor och slutligen ugnarna.

Jag lyfte kameran och tog närmast pliktskyldigast samma bilder som alla andra tagit sedan lägret befriades 1945.

Den enda bild jag egentligen har en direkt relation till, som jag KÄNDE något när jag tog, är bilden av det slippriga betonggolvet precis innanför ingången till gaskamrarna. Jag KÄNDE att detta var det sista dagsljus alla dessa tusentals människor också såg innan dörrarna obönhörligt slogs igen.

I Auschwitz upplevde jag starkt att den fotografiska bilden har sina begränsningar, ständigt riskerar att bara blir en avbildning utan annat egentligt syfte än vilket vykort som helst.

En annan situation och plats.

Wannsee strax utanför Berlin, idag också ett museum över nazismens teori och ondska. I den välbärgade förorten, på en litet slott, hölls den 20 januari 1942 en konferens mellan några av de nazistiska ledarna kring ”judefrågan”. Hitler själv var visserligen inte närvarande, men konferensen hade sammankallats och leddes av en hans mest förtrogna; SS-Obergruppenführer Reinhard Heydrich, chef för nazisternas säkerhetsministerium.

Det var stängt just den dagen jag pallrade mig Wannsee, så den enda bild jag tog var av trappan upp till de förhandlingssalar där man tog besluten om hur den ”slutgiltiga lösningen” skulle organiseras.

Jag minns att jag tänkte att här gick dom, höll sig i ledstången, skrattandes efter lunchen med cognac till kaffet, för att sedan på övervåningen rita kartor över tågsträckorna, beräkna volymen av människor och tidsåtgången det skulle ta för att på effektivast möjliga sätt avliva ca. sex miljoner människor.

Bilden i sig säger ingenting om allt detta, den skulle kräva verbal förklaring, eller en långfilm, ett teaterstycke, en pjäs eller målning för att förstå vad som här skedde.

Det brukar heta att ett fotografi kan säga mer än tusen ord.

Men bara i bästa fall, tänker jag stillsamt….

En gång en bild

En gång på 90-talet flydde hundratusentals irakiska kurder upp i bergen vid gränsen mot Turkiet. Saddam Husseins hotelser satte igång flyktingvågen som få minns idag.

Den lille pojken var en av alla dessa flyktingar. Jag minns hans blick, han hade tappat bort sina föräldrar i det kaos som rådde. Hans blick mot min kamera dyker ibland upp i mina drömmar.

Av alla människor på jorden beräknas idag 120 miljoner vara flyktingar. Hälften är barn.

Fem år sedan på Rinkeby torg

Om konsten att fotografera nära människor

Jag noterar att Bruce Gilden ställer ut på Fotografiska i Stockholm. Han är ju för vissa lite av en idol, särskilt bland s k gatufotografer, eftersom han går nära de människor han fotograferar. Han är ju dessutom medlem i Magnum gubevars och då måste han vara skitduktig, eller…?

Jag ser på en film på youtube där Gilden går omkring på gatorna i New York och trycker upp sin Leica med en 28:a långt innanför människornas ”comfort zone” och bränner av en blixt rakt i ansiktet innan han snor runt, låtsas som inget har hänt och snabbt går vidare. De flesta han plåtar hinner inte se vad som hände.

Jag ser därefter på hans bilder och noterar att han främst söker efter bilder på människor som ser udda ut, lite trasiga, fula, trötta och uppgivna. Bilderna blir ibland smått groteska porträtt av freaks.  Men det är bilder som hyllas som stor fotografi….

Jag tänker att få av de människor han plåtar kan känna till att de ställs ut och jag har mycket svårt att tro att han visar sina bilder för dem han fotograferar och ber om lov att få publicera eller ställa ut dem. Detta väcker mina funderingar på rubriken på det här blogginlägget och jag tänker på andra några andra fotografer och hur de närmat sig människor. Några namn som alltid inspirerat mig är Diane Arbus, Bruce Davidson och Anders Petersen, alltså fotografer som i sina arbeten ofta går nära människor för att ta sina bilder.

Diane Arbus (1923-1971) hade en dragning till udda existenser. Fotograferade ofta närgånget och med blixt. MEN hon gjorde det inkännande och var ofta förberedd, påläst och var en omvittnat lyhörd och ödmjuk person. När hon t ex hade läst om ett nudistläger som hon ville fotografera gjorde hon som seden bjöd och gick omkring endast iklädd sin Mamiya-kamera. När hon hängde med transsexuella och andra udda existenser på barer och nattklubbar var det samma sak. Hon levde i miljöerna under en tid innan hon började fotografera. Kanske hjälpte det henne också att hon var en anspråkslös kvinna och inte en så påträngande figur som Bruce Gilden.

Bruce Davidsons gigantiska arbete med ”East 100 Street” från 70-talets Harlem i New York innebar ett annat fotografiskt angreppssätt. Han hade föresatt sig att fotografera människor i en specifik gata i ett område som då var allt annat än säkert på den tiden. Men han grep sig an projektet med en storformatskamera på stativ, plåtade ungar på gatan och kom tillbaka dagen efter med ett gäng kopior som barnen tog hem och snart började han bli hembjuden till folk. Han gjorde sig igenkänd och accepterad helt enkelt. Slutresultatet är, boken East 100 Street, ett helt enastående fotografiskt arbete. Skamligt nog har Bruce Davidson aldrig platsat på Fotografiska. Trots att han lever och fortfarande är aktiv fotograf.

Anders Petersen tror jag de flesta fotomänniskor känner till. En svensk fotograf som redan i slutet av 60-talet slog igenom med bilderna tagna på ”Café Lehmitz” från Reeperbahn i Hamburg. Bilder av utsatta och förbrukade människor i utkanten av Hamburgs nöjeskvarter. Det är också bilder som har att göra med Anders egen historia från Hamburg, hur han hamnade där och vilka han som ung umgicks med. Han berättar om människorna på Café Lehmitz som sina vänner och det syns i hans bilder.

Anders Petersen har idag en enorm produktion bakom sig, hundratals separatutställningar i Sverige och utomlands, ett trettiotal böcker och han har alltid levererat berörande bilder. Själv tycker jag mest om hans böcker från institutioner, fängelser, äldreboenden och mentalsjukhus, miljöer där man måste vara en längre tid, visa vem man själv är och förklara sina avsikter innan man kan börja fotografera. Jag tänker, när jag ser på Anders Petersens sätt att närma sig människor. att om Bruce Gilden hade gått in på ett ställe som Café Lehmitz och smällt av sina blixtar hade han omgående åkt på dyngstryk.

Av detta kan man dra slutsatsen att jag tycker att man alltid måste kunna stå för sina bilder av främmande människor. Och alldeles särskilt när du går tätt inpå. Det måste finnas en – om än ordlös – överenskommelse om att det är ok när jag som fotograf tar bilden och att den som blir fotograferad är med på att bli fotograferad.

Bilden nedan tog jag en gång i ett flyktingläger i bergen mellan Turkiet och Irak. Hundratusentals kurder hade flytt upp i bergen undan Saddam Husseins hot om vedergällning.

Jag var där för Rädda Barnens räkning. Så var också Peter Knopp från Aftonbladet. Han plåtade på ett annat sätt, nästan aggressivt, han smällde blixten rakt i ansiktet på utsatta människor, många skrek också åt honom att försvinna, minns jag. Min bild tog jag utanför ett tält, kvinnan kunde engelska och när jag frågade om jag fick ta en bild av henne och barnet sa hon ”Yes, and you must show the picture to the world!”.

Nu blev det inte riktigt så. Bilden hamnade visserligen i en Rädda Barnen-kampanj, men Peters Knopps bilder fick flera uppslag i Aftonbladet och internationell spridning.

Ett halvår senare satt Peter och jag över en fika och jag minns att han sa nåt i stil med ”Visst känner man sig som en buffel ibland, men va faan bilderna måste ju fram…”. Och så är det naturligtvis, det handlar om realiteter för pressfotografer, inte bara för Peter Knopp (som tyvärr avled 2003), och som var en lysande fotograf på många sätt.

Men för Bruce Gilden är det annorlunda. Han har ingen pressläggning att ta hänsyn till.

Och med det i åtanke borde han kanske lägga om stil eller fundera över vad han håller på med. Eller kanske borde han spana in några av våra svenska s k gatufotgrafer. Birgitta Nilsson från Norrköping, Anna Lithander från Göteborg och Bengt Hansson från Stockholm till exempel. Fotografer med både värme, humor och mänsklig närhet i sina bilder, Enastående fotografer helt enkelt. 

./.

Hunden i sängen

Lördag morgon. Ligger kvar en stund i sängen och låter tankar och minnen flyta fritt en stund. Två kärlekar ligger bredvid. Den ena, en tik av den ädla rasen Lapsk vallhund, gillar också att ligga och dra sig innan det är dags att gå ut på morgonpromenaden i parken bredvid där vi bor.

Men många  tycks mena att låta hundar sova i sängen är snuskigt, illlaluktande och allmänt motbjudande.

Ja, då jag väl en snuskpelle då…. precis som min fru. Och hon luktar verkligen inte illa. Tvärtom!

Och känslan av att vakna med hunden bredvid sig, närheten och doften, gör att jag gärna kör lakanen lite oftare i tvättmaskinen.