Yttre och inre

Autenticitet inom fotografi.

Jag läser bloggarna kring detta på Fotosidan och tänker;

Det handlar inte för en sekund om teknik eller dito manipulation.

Det handlar om betraktarens öga.

Som bilden av Dorothe Lange från depressionens 30-tal i USA.

Är den manipulerad eller iscensatt?

Kanske, men troligen inte.

Det viktiga sker i mig när jag ser bilden och jämför med det jag läst mig till om den stora depressionen.

Dorotheas bild, gråskalan och kompositionen liksom fryser fast och sammanfattar - inte bara den sekund den togs i - en tid och en anda i ett samhälle som bekräftar att om den samhällsekonomiska spiralen vänder ner så bekostas det med fattigdom och utsatthet hos de många.

Bilder - OM de är bra vill säga - har en förunderlig förmåga att beröra och bekräfta det vi redan vet eller anar.

I värsta fall besannar de även fördomar och hat. Fotohistorien är full av sådana bilder. Fråga Goebbels, han visste vad han gjorde.

Eller så får bilder oss att gnugga ögonen för att se var vi är någonstans i världen.

Både i den yttre och inre.

Söndagsreflektion 250525

11 680

32 år är 11 680 dagar. Så länge har jag och min fru levt tillsammans.

Jag har tagit oändliga mängder bilder av henne, men mest tycker jag om de alldagliga.

Som bilden här vid frukosten innan hon ilar iväg till jobbet. En blick och ett leende.

idag fyller hon 60 år och jag sorterar i minnet och tänker på allt vi hunnit med.
Alla resor, våra två vuxna barn och tre härliga barnbarn.

Men mest känner jag tacksamhet över att jag haft tur som en tok.

För att vi råkade  stöta ihop i vimlet för länge sedan och för att vi fortfarande håller ihop.

Var och en i egen ram

Jag försöker vara ute i god tid inför en utställning i höst.

Umgås med en hel del funderingar kring tema och bilders  förhållande till varandra

Kanske ska jag göra en vägg bara med porträtt, tätt sammanfogade?

Bilder av människor, kant i kant med varandra. En väv av blickar.

Inte som det är i verkligheten där var och en verkar sitta fast; inlåsta i sin egen ram.

Strömholms omvändelse

Conny Andersson och Christer Strömholm under finska vinterkriget.

Vad är det som formar dina politiska åsikter?

Vad får dig att ompröva dem?

Vilka människor lyssnar du till?

Jag ställer mig frågorna efter att ha sett första delen av SVT:s ”Sverige och kriget”, en dokumentärserie om vårt land under andra världskriget.

En mycket bekant person - Christer Strömholm - dyker nämligen upp i serien.

Christer Strömholm (1918- 2002), en av Sveriges stora fotografer och sedemera rektor för Fotoskolan mellan 1962-74. En skola där flera av våra bästa fotografer fick sin skolning. Namn som Yngve Baum , Rolf Adlercreutz, Lasse Stener, Roland Sterner, Agneta Ekman, Tommy Mardell och Anders Petersen m fl tog sina första steg under Strömholms ledning på Fotoskon.

Men Christer Strömholm var också en politiskt kontroversiell person som under 30-talet var föremål fär säkerhetspolisens intresse. Han hade under 30-talet uttalade nazistiska sympatier och deltog i flera på den tiden uppmärksamme aktioner, inbrott i Clarté:s lokaler. I Anders Gedins nyutkomna bok ”Christer Strömholm och nazismen” finns händelserna berättade i detalj.

Till saken hör att jag kände Strömholm under en lång följd av år, kopierade bl a ett stort material åt honom under början av -70-talet och satt i hans kök på Åsögatan i Stockholm och lyssnade till  allt från fotografisk metod till hans berättelser om sin uppväxt och vad han gjorde före, under och efter kriget.

Han ljög nog aldrig men skarvade ibland. Det var en del av mytbildningen om sig själv och han hade alltid en räv bakom örat.

Men han berättade ärligt om de sympatier han (och många andra svenskar vid den tiden) hyste för ”det tyska undret” på 30-talet. Det var därför, menade han, inte särskilt konstigt att tycka illa om kommunister och socialister då. Men främst upplevde jag Strömholm som en äventyrare vid tiden före andra världskriget. Han var sprungen ur en svensk officersfamilj, skickades på sommrläger i Tyskland som barn och var lite av familjens svarta får. Idag skulle man nog kalla honom värsting eller slyngel.

Men så kom finska vinterkriget då Sovjetunionen anföll Finland i november 1939. Den svenska regeringen förhöll sig passiv men över 8000 svenska enrollerade sig i den svensk frivilligkåren och reste till Finland för att slåss på finnländars sida.

Christer Strömholm var en av dem.

En annan var stockholmaren Conny Andersson, socialdemokrat, tidigare Spanien-frivillig 1936, och fyra år äldre än Strömholm. De fann varandra omedelbart och hängde ihop i vått och torrt. Brothers in arms.

Och någonstans där, vid fronterna, verkar Strömholm ha släppt sina nazistsympatier för gott.

Efter Sovjetunionens nederlag i Finlnd 1940 återvände Conny och Strömholm till Stockholm och en för den tiden hemlig grupp i Stockholm - Grupp Conny - bildades som en del av den norska motståndsrörelsen. Bland annat bestod gruppens verksamhet i att likvidera tyska kurier på genomresa från Oslo till Tyskland när de bytte tåg i Stockholm. Enligt Strömholm själv medverkde han vid två sådana ”operationer”.

När jag ville veta mer detaljer kring vad som hände svarade Strömholm att ”Jag körde bilen, men var inte den som sköt”.

Det må vara hur som helst med den saken men att både Conny Andersson och Christer Strömholm fick norsk hedermedalj efter kriget för sina insater står utom allt tvivel. Bilden - där Conny Anderrson står längst till vänster och Strömholm är tvåa till höger -  är tagen på norska ambassaden i Stockholm vid det tillfället.

Efter andra världskriget började Strömholm på allvar intressera sig för fotografi och måleri. Han lämnar alla former av organiserat poltiskt egagemang och bosatte sig under perioder i Paris. Han tar de första stegen och exponeringarna som ledde vidare i hans fotografiska karriär. När jag frågade honom på 80-talet var han då hade sin politiska hemvist skrattade han och svarde ”Jag är nog en typisk anarkist innerst inne”.

Conny Andersson gick ur tiden i slutet av 70-talet och både han och Strömholm var kompisar så länge han levde.

Jag tänker att om man vill förstå Christer Strömholms omvändelse från nazist till ”anarkist”, och skingra dimmorna kring Strömholms nazism, så står nog svaret att söka vid samtalen mellan Conny och Christer under svinkalla nattläger vid Salla-fronten vintern 1939/40 under finska vinterkriget.
I den meningen är Conny Andersson inflytande på Christer Strömholm betydande.

Som någon har sagt; Även den mest urbota och usla människa kan ändra sig om någon förmår peka ut vägen.