ÄNTLIGEN är boken klar

Bilden är en så kallad kontaktkarta, ett antal små fotografiska bilder föreställande människor som på 60-talet gick, eller var lärare, på Christer Strömholms Fotoskola, en skola som fanns i Stockholm mellan åren 1962-1974.
Den kallades allmänt för ”Fotoskolan” och kom att betyda mycket för den fotografisk utvecklingen i Sverige ända fram till våra dagar. Flera av våra mest namnkunniga fotografer och bildmänniskor var lärare och elever där under kortare eller längre perioder.
I fera år har har några av oss tidigare elever (Annette Urbach de Mare, Göran Wingstrand, Rolf Adlercreutz och jag) arbetat med att göra en bok om människorna, bilderna och verksamheten på skolan. Det har varit ett Sisyfos-arbete eftersom ingenting finns digitalt sparat. Datorer fanns liksom inte på den tiden…

Men nu finns äntligen boken!
Den anlände från tryckeriet i Riga idag.
224 sidor med massor av bilder pch berättelser om en skola som kom att förändra fotografin.
Boken lanseras om två veckor på PLANKET-utställningen i Stockholm 16-17 augusti, Lilla Mejtens gränd på Södermalm.
Vi ses där!

PS. Här är bokomslaget plus två uppslag. DS

iPhone duger gott

Min äldste son fyllde 50 år i lördags.

Stor och härlig fest nere på Österlen och en massa mil i bil Stockholm-Ystad tur och retur.

Två bilder från när vi övernattade på hemvägen på ett bed-and-breakfast i Smålandsskogarna.

Tidig morgon när ljuset sveper in i rummet innan min fru vaknat.

Barnbarnet Noor och hennes förtjusning över hästarna.

iPhone-bilder duger gott för minnet.

Nattlig dramatik i högsommarvärmen

Vaknade med ett ryck i morse av att kära hustrun Ulrika skrek som i en gammal skräckfilm  och att Ràddi - vår hund - hoppade upp i sängen.

En ekorre flög runt i vårt lilla sovrum, den hade tagit sig in eftersom vi sover med halvöppet fönster nu i högsommarvärmen.

30 sekunders totalkaos följde när hunden förökte få fatt i den lille gynnaren.

För mitt inre såg jag ett blodbad, men ekorren lyckades ta sig ut med blotta förskräckelsen.

Sen somnade vi om.

I drömmen dök den sabeltandade jätteekorren upp…

En fråga till analoga fantaster

Dom är inte många som står på min fotografiska idollista, men Robert Frank (1924-2019) är definitivt en av dem.

Hans bok ”The Americans” gjorde tidigt ett outplånligt intryck på mig. Hans resa genom 50-talets USA resulterde i bilder som för alltid fastnat på näthinnan.

Han visualiserade ”the beat generation” och texten till boken skrevs också av Jack Kerouac.

Robert Franks svartvita bilder hade ett tonläge jag gillade, inte särskilt knivskarpt, men kanske just därför så vackra. Jag tänker att han måste ha använt en speciell optik.

När jag, mitt i högsommarvärmen, hittar en tidig bild på Frank himself ser jag att det är en äldre Leica han använde, men vad är det för optik han har på kameran?

Ni som verkar ha fastnat för - och kan allt om - gamla gluggar kanske kan ge mig svaret?

Liv i Sverige

Läser Alf Johanssons tänkvärda ord i sin blogg om ”privata” bilder, alltså de bilder som ligger en själv närmast, oftast bilder av de nära och kära i livets virvlar.

Jag har sett flera av Alfs bilder av hans föräldrars åldrande tidigre och alltid blivit djupt berörd av dem.

Detta oundvikliga åldrande, inte så sällan förknippat med demensjukdom.

Det drabbade även min mor i slutet.

Hon fostrade oss tre söner som ensamstående mor (far avled i mitten av .50-talet), och hon gjorde det så gott hon kunde. Ofta fick vi höra några strofer ur bibeln, typ ”du skall helga din far och mor” elller nåt annat hon kokade ihop. Men hon hade en grundmurad rättvisekänsla och var aldrig rädd  att sätta sig upp möt överheten. Att säga och uttrycka vad man tyckte och kände var självklart.

I mogen ålder, dvs när vi pojkar lämnat hemmet, blev hon engagerad i miljöfrågor lokalt där uppe i mellannorrland där hon levde större delen av sitt liv. Hon var en nyfiken men orolig själ, röstade omväxlande på kristdemokraterna och vänsterpartiet och hade järnkoll på barnbarnens namnsdagar. Hon läste in gymnasiet och var förmyndare för de mindre lyckligt lottade på sin hemort, en uppgift hon tog på störtsa allvar under många år efter pensionen

Mot slutet, när hon närmade sig de 90, flyttade hon till ett äldreboende och då kröp demensen snabbt på henne.

Jag gjorde en liten tavla med bilder av mig och mina bröder och våra barn. Vi brukde sitta och peka  på de små bilderna och ställa frågor, om namn, födelsedagar, namnsdagar osv.

Det fungerade ett tag, men snart tappade hon begreppen helt.

Demens är en märklig sjukdom. Total förvirring och minnesförlust som växlas med sekunder av klarhet: Bland det sista hon nämnde var kilopriset på bitsockar på 30-talet då hon fick sitt första jobb i en lanthandel.

Den sista tiden var hon mest tyst sannolikt beroende på att hon medicinerades för att hon annars lätt kunde bli ”agiterad” som personlen sa…

Hon avled i sömnen.

Jag är glad att jag tog bilden då hon fortfarande var i någorlunda skick.

En bild av min mamma.

En privat bild.

Men också en bild av liv i Sverige.