Skanna svartvita negativ

Det här med att skanna är ju inte alltid helt enkelt. Jag har en flatbäddsskanner, en dia/negativskanner och en billig Kjell&Companyskanner som egentligen är en liten kamera på 14 Mpix.

Att skanna dia (Kodachrome) är relativt smärtfritt i diaskannern - blir hyfsat resultat även om man inte använder 7200 dpi (vad nu det betyder). Räcker bra med 3200. Skillnaden är minimal vad gäller kvalitet.

Svartvita negativ däremot är lite knepigare. Där behöver man alla 7200 dpi och filerna blir stora. Så därför inhandlade jag efter ett tips här på FS en finsk mackapär som man monterar på sitt makroobjektiv och tar bilder direkt. Mackapären har inbyggd belysning.

Skillnaden mot Kjell&Co diaskannern är naturligtvis rätt stor - speciellt när det gäller svartvita negativ. Fördelen där är att man relativt snabbt kan se negativen som "kontaktkopior".

Till sist: bäst resultat av svartvita negativ får jag fortfarande av flatbäddsskanning av "riktiga" kopior på silverpapper framkallade på labbet med en Focomat (Leitz) förstoringsapparat. Men ett sådant lab har jag inte tillgång till längre och orkar för övrigt inte stå och slabba med kemikalier längre.

Bifogar bilder som jag publicerat tidigare skannade med Kjell&Co-skannern. Tänker inte göra någon jämförelse här.

Bilderna är förresten tagna med en Rollei 35, en liten behändig kamera med ett fast Zeissobjektiv på 35 mm. Fantastisk kontrast. Fick låna kameran av en kompis för att testa. Då hade jag redan en Leica och kunde bara konstatera att tyska objektiv hade en kontrast som inte de japanska hade då (60-talet).

Som sagt: Att skanna svartvita negativ är inte alltid så lätt...

/Tomas

LPFotos auktion nu i Februari 2024

Ibland brukar jag titta på "Antikrundan" där folk får gamla prylar värderade. Ofta framhävs det att "skicket" är viktigt, det som ibland på utritiska kallas "condition". Helst ska det vara "mint condition" (blev väldigt många "" här..).

Det tycks inte gälla för gamla kameror. Där tycks i stället serienumret vara det som betyder något. Om kameran tillhör någon speciell liten serie kan den värderas högre. Gäller också för objektiv.

En del 35 mm objektiv av märket Leitz med 8 linser kan ibland gå för jättepengar. Visar nedan en bild av två 35 mm summicron med nästan samma serienummer. Den ena är gjord i Tyskland (med 8 linser), den andra i Canada (med 6 linser). Om nu den med 8 linser var så oerhört bra varför slutade då Leitz tillverka den? Eller varför nytillverkar de inte den, som de gjort med en del andra gamla gluggar?

Svaret ligger nog inte i kvalitet. De här kamerasamlarna tror jag inte tänker fotografera med sina samlarobjekt. Varför skulle man då köpa en hårt sliten svart M3 för 700000:- när man kan köpa en bättre begagnad M6 eller M7, eller t.o.m. en ny M6 för mindre pengar?

Själv skulle jag nog köpa en M7 (som har bländarförval som gör den nästan automatisk). Men nu har jag gått över till en digital M och är nöjd med det. M-objektiven behåller jag tills vidare. Har ingen 35 eller 50 mm Summicron med 8 linser. Men jag har en 35 mm Summicron i alla fall. Fantastiskt objektiv.

Jag har sålt alla mina (3) analoga Leicor och ett objektiv jag tyckte hade dålig kontrast (har ett till likadant med bättre kontrast) och jag är nöjd med vad jag fått för dem. Har inte lust att stå i mörkrum och slabba, eller skicka in negativ för framkallning. För att inte tala om diabilder som verkar hopplöst att få tag i. Dessutom mycket dyrt. Det enda jag kan sakna ibland är väl TriX-kornet, men å andra sidan hade mina Hasselbladsnegativ inget synligt korn heller och de var ju bättre på gråskala och kontrast.

Man kan väl säga att jag är lika förvånad över intresset för analog film i kameror som jag är för intresset av LP-skivor.

Jag har en skivspelare där enbart pickupen  kostar mer än min CD-spelare. Trots det tycker jag att Cd-spelaren låter bättre, framför allt på akustisk musik. Jag kan också förstå att hårdrockare tycker att ljudet från en LP blir "fetare"- kan nog vara det som förklarar en del. Jag skulle vilja kalla det harmonisk distortion från pickupen då liksom.

Jag har i och för sig inte lyssnat på någon modern LP-pressning, men jag har en del gamla direktgraverade skivor i vit vinyl som gick på 45 varv fast i fullt format. Låter bra, men inte så bra som en CD kan låta..

Jag har försökt säga det förr, men det är få som vill lyssna: Allt var inte bättre förr... (Ja, en del var bättre förr.., men det är det så många som påminner mig om).

Till sist en bild som är tagen med en kompaktkamera. I det här fallet var det stora skärpedjupet en tillgång, det är det inte alltid.

/Tomas

Det här med att skanna svartvita negativ

Jag har skannat en hel del Kodachromedia utan problem. Jag har en dia/negativskanner med upplösning upp till 7200 dpi (vad nu det betyder - det vet inte jag). Hittills har jag aldrig behövt gå längre än upp till 3200 dpi. Skillnade mot 7200 var knappt synbar.

När det gäller svartvita negativ däremot har det visat sig svårare. Jag trodde att skannade svartvita negativ i min diaskanner skulle bli bättre än de bilder jag skannat från "riktiga" fotokopior på svartvitt silverpapper.. Men icke, de skannade pappersbilderna är fortfarande bäst.

Nu tänker jag inte redovisa någon tråkig bildjämförelse mellan dem. Kan också konstatera att en del svartvita bilder skannade i en skanner från Kjell&Co oftast inte blir så bra, var ganska billig, men ibland går de i alla fall att använda. Det brukar inte löna sig så mycket att dra in dem i PS - blir inte mycket bättre.

Så jag visar lite bilder från 1972. Har kanske ett projekt där jag tar in negativen och skannar med 7200, men hittills har jag inte orkat. 1972 var året jag köpte min M2:a tillsammans med ett 35, 50 och 90 mm.

Min syster Katarina lägger någon slags patiens...

Kommer ni ihåg telefonkioskerna?

Kommer ni ihåg tanterna? Ja, det finns några kvar tror jag, men de var vanligare förr..

Här har vi en kulturkrock 1972..

"BokVikke" var en institution i Uppsala på 70-talet. Han hade ett antikvariat på Drottninggatan, välkänd av studenter. När jag ser bilden
nu inser jag ju att jag är mycket äldre nu än han var på den här bilden.

Flip-flop fanns redan 1972

Epa var ett gammalt varuhus som inte finns längre.

Luthagen, lite "finare" stadsdel - anses det nog fortfarande...

Själv fick man bo i ett rätt spartanskt studentrum och dela kök med nio andra. Men det var faktiskt en kul och lärorik tid...

Jag kanske har laddat upp en del av de här bilderna tidigare. I så fall har ni nog glömt det, så jag försöker igen.

Ni undrar kanske varför jag inte skannar alla svartvita negativ. Ja, alla är inte så bra och det tar en djäkla tid. Ibland är det inte värt besväret.

Fast jag slänger aldrig några negativ (tar ju ingen plats, det gör ju inte bilder på hårddisken heller. Slänger aldrig något). Hårddiskutrymme kostar ju
ingenting nuförtiden..

/Tomas

Är rätt kamerautrustning alltid så viktigt?

Ibland undrar jag om det här snacket om utrustning på FS alltid är så viktigt. Säger jag då som har en arsenal av alldeles för dyr kamerautrustning.

Jag fick låna min pappas Hasselblad och Leicor och det gjorde att jag inte hade så mycket att jämföra med - tills jag såg de ganska kontrastlösa bilder mina kompisar tog med Canikonkameror och Pentax (på den tiden - det var sjuttiotal). Jag vill påstå att tyskarnas objektiv (Leitz och Zeiss) hade mycket bättre kontrast på den tiden. Ni kan ju rätta mig om jag har fel. Skärpan var väl ok för japanerna också. Färgåtergivning kan jag tyvärr inte bedöma. Jag körde med Leica och Kodachrome och Tri-X. Såg en gång en dia taget med en Hasselblad 6x6 och Echtacrome på en pärlduk - glömmer det aldrig.

Numera har jag en Canon med flera objektiv och det är inget fel på vare sig kontrast eller skärpa eller färgåtergivning. Jag har också Leica med flera objektiv som är mina favoriter.

En  gång hade jag också en en ganska värdelös mobil, men som hade en fantastisk kamera. Funkar tyvärr inte längre. En Samsung med en inbyggd "riktig" kamera med zoom, vilket gjorde den ganska klumpig. Jag hade med mig den som extrakamera på resor eftersom den var rätt liten ändå (mindre än Leica).

Några bilder med den:

Bilden på ugglan motsvarar ett tele (ca 200 mm) och är inte perfekt, men ändå bra med tanke på att det är en mobilkamera som nu är över 10 år gammal (och tyvärr inte funkar längre).

En bild till med mobilen.

Så har vi då mina andra kameror. Tänker inte grotta ner mig i vilka bilder som hör till vilka. Kan bara säga att Leicas X1 har ett fantastiskt inbyggt objektiv som bara det är värt pengarna - man fick kameran på köpet liksom.

Lite blandat:

Det är Kodachrome, Canon och Leica lite blandat - svårt att se någon skillnad i det här formatet. Det är därför jag undrar om utrustningen har så stor betydelse - för att ställa saken på sin spets. Det finns naturligtvis bilder man inte kan ta med gammal utrustning. Som t.ex. extrema vidvinklar eller makro. Men det mesta handlar nog om fotografen bakom kameran.

Sedan kan jag tycka att det är mycket ROLIGARE att fotografera med en Leica än med en mobil (handlar inte bara om ergonomin), man har mer kontroll liksom... Om man nu inte alltid vill köra i autoläge...

/Tomas

Lite gamla tri-xbilder

Digitala bilder är väl ok, men en del gamla svartvita tri-x med korn är också rätt charmiga.

Här är en del bilder från 70-talet. Inte så märkvärdiga men jag gillar dem.

Inskannade i en rätt enkel skanner.

Bilvrak som sagt.

En annan svartvit tri-x från samma tid. Samma kamera. Samma objektivtillverkare.

En annan bild (som är en färgbild..) Jag gick ut en dag och tog lite bilder på måfå - mådde inte helt ok. Trodde inte det skulle bli något. Av någon anledning gillar jag den här bilden. Ungefär lika oroligt som mitt inre kanske...

Glad Påsk