Glimtar från Island: Värme från jordens inre

Jag såg det redan innan vi hade landat. En klarblå pöl och bolmande rök som såg ut att komma från marken. Vårt första stopp efter att vi landat och hämtat ut hyrbilen i Keflavik. Ett geoterminskt område som hette Gunnuhuver. Det regnade men röken och färgerna lockade oss ut ur bilen.

Vår första upplevelse av hur värme från jordens inre pyser ut i svaveldoftande moln. Det ser ut som ett landskap från en katastroffilm. Under vår resa runt Island fick vi se åtskilliga bolmande rökplymer, ibland mitt i naturen som i övrigt var grön eller på kargare platser där hela marken var så varm att inget kunde växa. 

Den mest spektakulära platsen vi besökte ligger utanför Myvatn och där har precis Per Hortlund passerat, vilket han visade i sin senaste blogg. 

Platsen heter Hverir och ligger i ett av de geotermiskt mest aktiva områden på Island. Marken är privat och markägaren tar ut en parkeringsavgift som är högre än på många andra ställen vi stannade vid. 

Det här stället för tankarna till något utomjordiskt. En apokalyptisk miljö där ingenting kan leva, i alla fall inget som vi kunde se. Det småregnade och färgerna var magiska. 

Lervällingen puttrade friskt i grytan.

Här har jag försökt få med någon person här och där på bilderna, för att ge lite perspektiv och skapa en bättre uppfattning om hur stort området är. På håll kan man se att det ryker ur marken på flera ställen längre bort, utanför besöksområdet.  

Här ställde jag mej mitt i röken. Vinden gav mej denna vy ett kort ögonblick innan jag var helt innesluten i röken igen. 

Från Hverir körde vi till Krafla. Det är en kaldera dvs stor kittelformad fördjupning i jordskorpan som bildas då en vulkan med en flera kilometer stor diameter kollapsar. Första turen upp hit var det dimma så vi såg ingenting, men vi körde hit igen (parkeringsavgiften gällde ett dygn). Bilden är ett panorama av fyra bilder. Jag kunde inte få med detta på en bild trots att jag hade 16 mm på kameran. 

Det var inte bara den blå pölen här uppe som var intressant. Från en närliggande plats kunde man blicka ut över Krafla geotermiska kraftverk. Island tar 30% av sin energi från den geotermiska aktiviteten (resten är vattenkraft). Kraftverket har två stycken 30 MW-turbiner som drivs av geotermisk ånga från 18 borrhål i bergsområdet Suðurhlíðar. Det pågår även forskningsprojekt som undersöker möjligheten att borra direkt in i aktiva magmakammare, för att utvinna ännu högre energimängder. 

Terrängen är full med rör ner till kraftverket och grusvägar, vändplaner etc har anlagts genom området. Energin må vara förnybar men den gör också avtryck i naturen på sitt sätt. Kostnaden för att anlägga den här typen av kraftverk är också initialt mycket hög.

Hej så länge,

Lena

Rapport från Plommonvägen + Sting

Peter rapporterar regelbundet från sina odlingar i såväl södra Sverige som Danmark och Stig visade nyligen blomsterprakten i Lindesberg, så jag tänkte det kunde passa med en glimt från en Uppländsk trädgård i slutet av juni. Växthuset är frodigt men ännu inte en djungel. Två stora tomater av sorten taxi har fått flytta ut och bakom blommorna till höger står två stora aubergineplantor, som blommar men ännu inte har börjat ge några frukter.  

Om jag tar en bild från hörnet av vår stora altan får jag även med potatisen till vänster och vitlöken till höger. Det vita bågformade tältet är sprängfyllt med grönkål, svartkål och brocolli. Bakom vitlöken döljer sej också andra godsaker men det kommer jag till senare. Rosorna blommor för fullt.

Vi har precis börjat skörda de gula tomaterna taxi. Riktigt goda och större än jag förväntat mej. Vi har massor med gurka och äter färsk gurka till varje måltid samt som tillbehör till varje matlåda. Längst till höger är det ampelgurkor (Hopeline) som hänger från snedtaket i växthuset. 

De första västeråsgurkorna skördade jag för två veckor sedan och jag har hunnit med att skörda några till. Det blir både saltgurka och ättiksgurka som räcker hela året, samt några extra burkar till sambons föräldrar. 

Vi har också små röda tomater på en planta av sorten Vilma. Dessa sådde vi extra tidigt för att få tomater före midsommar.

Paprikan växer, chilin som vi övervintrat har mogna frukter. De är inte starkare än att man kan äta dem med ost i, om de får ligga i ugnen en stund. De går också att grilla. Squashplantorna frodas på ett nytt ställe där vi tidigare haft potatis. 

Bakom vitlöken har jag en ställning med klättrande sockerärtor och de har vi nyligen börjat äta av. Det växer också väldigt frodig dill mellan vitlökarna och lite här och där. Dill tycker jag är svårt att lyckas med och jag har därför dill i två stora krukor. Förra året tömde jag jorden från dessa krukor i denna rabatt och plötsligt började det dyka upp dill här och var. Den är grövre än någonsin och ger fina kronor till mina gurkinläggningar. Så går det om dillen själv får välja. 

Bakom sockerärtorna har jag mitt kryddland med allt man kan tänkas behöva i köket utom oregano. Det sprider sej så sanslöst att jag inte vill odla det annat än möjligen i kruka. Annars finns här salvia, två sorters persilja, timjan, rosmarin, gräslök, dragon (som övervintrar!), koriander och mynta. Koriandern har frösått sej från förra årets planta som fick blomma. 

Vi har ju även sallad, en hydroponisk odling som min sambo gillar att pyssla med (extremt lite underhåll när plantorna är på plats). För flera veckor sedan upptäckte jag en pytteliten vårtbitare i denna sallad, som inte var så stor då heller. Vi skördade något blad varannan dag och jag noterade att jag ofta såg den lilla gröna varelsen. För ca tre veckor sedan tog jag en serie bilder på hen och stackade bilden ovan. Då hade den ömsat och blivit större. Vi kom överens om att den skulle få stanna om den bara gjorde små hål i salladen. Sedan en natt kom råbocken. En ung slyngel som antagligen varit i vår trädgård under vintern med sin mamma. Den provsmakade på mina blommor, sockerärtplantorna samt att den glufsade i sej stora delar av isbergssalladen. Vårtbitaren var borta, uppäten mest troligt. 

Tills i helgen. Salladen har delvis repat sej och jag skulle plocka några blad. Då hittade jag vårtbitaren (jag är säker på att det är samma :-). Den satt i skuggan under ett blad och hade precis ömsat. Resterna av det gamla skelettet låg på bladet. När jag kollade senare hade den ätit upp en del av det bladet samt sitt gamla skal. Jag vet hur stora de blir men jämfört med ett rådjur är den ändå rätt blygsam i maten. Eftersom den överlevde rådjursattacken får den förstås stanna.  

Helgens stora begivenhet var ändå Sting 3.0 i botaniska trädgården i Uppsala. Han har hunnit bli 75 år men det märktes inte under den 95 minuter långa spelningen. Ca 10 000 åskådare hade samlats denna varma sommarkväll för att avnjuta hitlåt efter hitlåt. Man fick förstås inte ha med sej en riktig kamera, så ni får en bild från sambons mobil (som är mycket bättre än min).  

Hälsningar Lena

Glimtar från Island: Glaciär

Man kan inte besöka Island utan att beskåda en glaciär på något sätt. Vårt första stopp blir vid Svínafellsjökull som ingår i Vatnajökulls nationalpark. Det duggregnar när vi lämnar parkeringen och går på en grusad stig i riktning mot vad vi tror är glaciären, man ser nämligen ingenting. Det är få andra besökare här men de går i samma riktning som oss. När vi kommer över ett krön öppnar sej denna vy och även om dimman ligger som ett lock över ismassorna är det en mäktig syn. Hur fångar man detta på bild? Det blir åtskilliga test med panorama av flera bilder i stående format och några är med i detta inlägg.

Under isen i nationalparken finns flera vulkaner och isen har blivit randig av sot från historiska vulkanutbrott. Det liknar inte glaciäris som vi sett på andra platser.

Det är väldigt stilla och vi är nästan ensamma på denna plats. Duggregnet har upphört och det är vindstilla. 

Det är ganska kallt men vi håller värmen genom att vandra runt. Området är större än det ser ut på bilderna och det finns tillfällen då jag önskar att det kunde ha varit någon person (t ex i röd jacka) med på någon bild, för att ge en uppfattning om hur stort det är.

Det här stället är trollbindande.

Jag har svårt att slita mej från platsen och ni fick därför se den i flera utsnitt.

Vid Fjallsjökull flyter en del isblock som är blåaktiga, det är den typ av glaciäris vi har sett mest av tidigare t ex på Svalbard och i Alaska. Dimmoln döljer tyvärr en del av den dramatiska utsikten som jag får föreställa mej (och som Margareta visade i sina inlägg). 

Här är vi också nästan ensamma, men det rör sej några kajaker ute bland isflaken, dock är de inte synliga på bild.

Det mjölklika vattnet vid smältande glaciärer ger en speciell effekt. 

Slutligen stannar vi även vid Vatnajökull och blickar ut över glaciärsjön Jökulsárlón. Här är vattnet mer blåaktigt och man kan se flera olika båtar för turister. Här är det mycket folk och huvudparkeringen är full, men vi stannade i första hand för Diamantstranden, som ligger på andra sidan väg 1. Annars hade vi nog inte stått här.  

Glaciärvattnet rinner ut i havet och tar med sej isblocken som ger "diamanterna" på stranden. Här simmar ejdrar och pigga snösparvar hoppar runt bland stenarna och sitter på skyltarna. 

Den här kartan sitter vid besökscentret vid Vatnajökulls huvudparkering. Vatnajökull är Europas största glaciär, 7 700 km². Hela glaciären och betydande områden omkring denna ingår i Vatnajökulls nationalpark. Vi lämnar den stora parkeringen och fortsätter norrut på ettan. Vi skymtar glaciären åtskilliga gånger längs vägen. 

Hej så länge,

Lena

Glimtar från Island: Svarta stränder

På Island är stränderna svarta av lavasand och en del har förstås blivit väldigt kända. Margareta undrade hur Reynisfjara såg ut numera och här kommer några bilder. Det finns läckra basaltformationer vid stranden och en grotta som bidrar till dess popularitet. Stranden är dock förrädisk och det finns varningsskyltar vid parkeringen. Som ni ser var det lugnt väder när vi var där och vågorna var inte speciellt stora...

Plötsligt kommer dock en våg som når väldigt långt upp. Jag blev inte överrumplad denna gång och hinner backa undan. Stranden blir snabbt väldigt brant och suget från dessa "sneaker waves" har dragit ut människor i havet och resulterat i flera dödsolyckor. Senast 2025 omkom en 9-årig flicka som drogs ut av en våg.  

Det här ser ju rätt lugnt ut och om man backar en bit framträder mer formationer en bit ut i havet. Det är imponerande att stå där och man blir lätt lite förtrollad av platsen, tills det kommer en våg som kryper så otroligt högt upp på den svarta sanden att man inte riktigt kan tro det. Jag står bara där och tittar tills vattnet helt osannolikt når mina fötter. Trots kängor med höga skaft skvätter vattnet upp på benen och det rinner in över kanten i den ena kängan. Min sambo klarar sej bättre för han har snörat åt sina kängor hela vägen och de har något högre skaft än mina. Så fungerar en "sneaker wave"...  

Mer eller mindre blöt tar jag även en närmare till på väggen närmast stranden och förundras över strukturerna. Det finns också en grotta dit vågorna kan nå när det blåser mer än det gjorde denna dag. Det känns ändå helt osannolikt när jag står där och ser hur långt från vattnet den ligger.

Om man vänder sej åt andra hållet på stranden ser man också en serie fina formationer. Man kan köra ner även dit men vi valde att fortsätta. Här gillade jag att det gick några personer på stranden, vilket jag annars försökte undvika.

Sanden är verkligen svart och man förväntar sej kanske att man ska bli smutsig om man tar i den. Det blir man inte, i alla fall inte mer än om man tar i ljus sand.

Det här är en annan svart strand som vi passerade längs väg 1 som jag minns att Margareta också visade. Vi behövde sträcka på benen, men det regnade så det blev ingen längre strandpromenad. 

Den mest kända svarta stranden är nog ändå Diamantstranden, eller Breiðamerkursandur, där is från glaciärlagunen Jökulsárlón spolas upp och skapar en surrealistisk scen med glittrande is på den vulkaniska sanden. Vädret var lite nyckfullt när vi kom dit för trots tjocka moln tittade solen fram några korta stunder. Den här stranden har inte samma lutning eller vågor och betraktas som betydligt säkrare än Reynisfjara.  

Här kan man lugnt vandra med kameran och leta efter vackra bitar glaciäris. Sanden var förvånansvärt varm och det ångade från den av det kalla vattnet. Man förstår att platsen blivit populär och den stod högt upp på min önskelista över ställen som jag ville se. 

Här måste man ju experimentera med slutartiden, isen och vattnet mot den svart sanden. Det blev många bilder. Jag brukar inte låta vattnet bli så här "utsmetat" men jag fastnade ändå för denna bild då jag skulle välja ut några till bloggen. 

Det blev fina effekter både när vågen kom in på stranden och när den drogs tillbaka ut. Här var det också mycket lättare att förutse hur långt upp den skulle komma och vattnet nådde bara mina fötter vid ett par tillfällen, då jag inte brydde mej om att ta ett steg tillbaka. 

Ibland var det dock lite extra fart på en våg och det hände ju att den utvalda isbiten sveptes med eller i alla fall rörde sej, vilket hände här. Men jag gillar den här bilden ändå.  

Ni kanske undrar om det inte var mer folk på stranden och det var det förstås, men de gick inte så långt. De flesta stannade vid de största isflaken, men där var det mer sten på stranden och isen var inte lika vacker. Vill man ha finkornig sand och vara för sej själv med de glasklara isbitarna var det bara att gå längre bort längs den svarta stranden.  

Hej så länge,

Lena

Glimtar från Island: Blommor

Strax efter midsommar kan det väl vara på sin plats att titta lite närmare på blommor även från Island. Det var ju fortfarande tidigt på säsongen för blomster när vi var där, men det hade börjat komma små försynta sorter t ex denna purpurbräcka. Den hittade jag när vi klättrade upp från dalen i Gjain och behövde hämta andan.

Små tuvor av arktisk timjan hade börjat blomma här och där i lavalandskapet. Jag kan tänka mej att det är betydligt mer av detta nu. En blygsam och lågväxande liten art som kändes mycket passande i miljön.

De små vita fjällsipporna lyste i det mörka gruset när vi promenerade mot vår första glaciär. Det duggregnade och luften var i stort sett mättad med vatten. Fjällsippan heter "holtasoley" på isländska och blev framröstad till nationalblomma 2004. 

Det här är en annan liten lågmäld planta som jag inte vet vad det är. Den spirade mellan de mörka stenarna och jag kunde inte motstå de luddiga bladen som kunde hålla sådana mängder med vattendroppar. Den kanske bli större och frodigare under sommaren, det har jag inte någon koll på.

De blommor jag hittills visat är ganska små och lågmälda, vilket passar bra in i den karga naturen som också har en enorm massa arter av lavar och mossor. Det finns dock andra arter av blommor som vi är väl bekanta med. Maskrosorna såg ut att stortrivas och vi såg stora bestånd, även smörblommor och förgätmigej finns på ön. 

Sedan 1945 har de också den här växten, ni känner kanske igen den fast dessa inte börjat blomma ännu.

Här har vi ett exemplar som precis börjat uppvisa sin praktfulla blomställning. 

För att motverka jorderosion och förbättra den lilla jord som fanns, eftersom lupiner binder kväve, beslutade man att ta in dem från Alaska (eller Kanada) 1945. Lupinerna växer i vilken jordmån som helst och sprider sej mycket effektivt, 2018 täckte de 0,4% av Islands yta. 

Alla gröna tuvor ni ser på denna bild är lupiner. Föreställ er hur det här ser ut tre veckor senare när alla blommar. Turistnäringen frossar förstås i de magiska vyer som blommande lupiner ger, med berg och glaciäris i bakgrunden. Här är det dock mer uppenbart (än vi kanske tycker i Sverige) att lupinen är en art som börjar ställa till problem, då den tar över och konkurrerar ut annan växtlighet. Lupinerna är dessutom giftiga och inte något som får eller hästar kan äta, de djur som betar överallt på Island och ingår i det naturliga landskapet. 

Mossa som täcker lavasten och skapar ett landskap som inte finns någon annan stans. Här blir det mer och mer lupiner för varje år. Det ser lite blygsamt ut på denna bild men hur tror ni det ser ut om 10 år?

Hej så länge, 

Lena