Dyk 1000 och möte med de små bläckfiskarna

Dykare skriver loggbok och i fredags loggade jag dyk nr 1000. Det var inte speciellt på något sätt och vi hittade inte något spektakulärt vid Släggö i Lysekil. Det var inte förrän på kvällen och dyk 1002 som vi hade turen att hitta tioarmad bläckfisk. De är små och lever den mesta tiden för djupt men på senhösten kan man hitta dem om man ger sig ut och dyker i mörkret i t ex Gullmarn.

De gnistrar i olika färger i skenet av lampor och blixtar. När de tycker dykaren blir för jobbig med sin kamera gräver de ner sej i sand/lerbotten. Den här var ungefär 5-6 cm lång och bestämde sej för att gömma sej. 

Ganska snabbt syns bara ögonen och den använder t o m två armar för att dra sandkorn över sej och bli nästan helt osynlig. Vi simmade vidare och lät den vara ifred i sanden. Finns det en borde det finnas fler.

Det fanns flera. Bara några minuter senare hittade vi en ny individ. Det är samma art som ovan men den har ändrat färg. Det gick blixtsnabbt och vi fick se många prov på det. Ena stunden kunde de vara ljusa med metalliskt gröna och blå fläckar.

I nästa ögonblick var de mörkröda med orangefärgade fläckar och en del glänsande gröna prickar.  De har tre olika celltyper i huden som reflekterar flera olika färger vardera samt kan ge metallglans i silver, guld, blått eller grönt. Genom att kombinera de olika celltyperna och ändra formen på en av dem kan de byta färg på ett spektakulärt sätt. 

De små bläckfiskarna simmade lojt längs botten och vispade tyvärr upp en del grums i vattnet. Här kan man se de åtta armarna och två extra tentakler som är hopringlade "i mitten".  

Det är vårt första möte med dessa små juveler och det tog väldigt lång tid innan vi fick chansen. Nu vet jag precis hur jag vill fota dem nästa gång...Hoppas det inte krävs tusen dyk till för det bara.

Här vispas det bra i sanden och dessa små korn ger upphov till "backscatter" när man fotograferar med blixt. Som att den vet hur mycket svårare det blir att få till en bild. Många av bilderna är ganska mörka och det går förstås att använda blixt så det ser ut som på dagen, men jag vill gärna ha kvar lite av den ombonade mörkerdykskänslan. Släcker man alla lampor kan man uppleva mareld som en liten bonus.

Efter 76 minuter i vattnet vid en liten båthamn som heter Jordfall vadade vi upp på land. Det var fullmåne och riktigt mysigt.

Hej så länge,

Lena

UV-fotoworkshop i "dimma"

I helgen hade Jonna Bergström och Tobias Dahlin undervattensfotoworkshop i Gullmarn. Vi har varit anmälda i minst ett halvår och hade verkligen sett fram emot denna kreativa långhelg med dykning och foto tillsammans med intressanta och roliga undervattensfotografer. Solen strålade...

...och på Fossens camping har dykarna t o m fått en egen plats att hålla till på, tillsammans med hundarna. Så här års är det fortfarande varmt i vattnet (ca 14 grader) och sikten brukar vara rätt bra....men det var den inte just denna helg. Föreställ er att ni ska på landskapsfotoworkshop och det är så kraftig dimma att det är svårt att orientera sej....inga strukturer framträder, bara dimma......så såg det ut under ytan i Gullmarn.

Det går att fota makro (en del motiv i alla fall) och på nattdyket på lördags kväll fastnade denna trollhummer på minneskortet. Vi experimenterade också en hel del med "egen vitbalans" och helt galna färger, det var ju trots allt en workshop. De bilderna får nog ligga í arkivet så länge...

Hälsningar Lena

Blå brännmanet med vitling

I vanliga fall kan man hitta stora röda brännmaneter som har små vitlingar som lever i skydd bland de brännande trådarna. Vitlingarna skyddar sej med "manetslem" som gör att de inte bränner sej. Det kan man läsa om i länken i slutet av denna blogg.

Under midsommarhelgen såg vi en del blå brännmaneter, eller blåklintsmanet som den också kan heta. De är mindre än de röda och med kortare trådar. De bränns inte heller lika mycket. Lustigt nog hade en del sällskap av små vitlingar.

En eller ibland två små genomskinliga fiskar simmade i skyddet av de brännande trådarna. Om man förstorar kan man se organen i kroppen på dem.

Ytan på manetens klocka kan se slät ut men den har små upphöjningar som man kan se på denna bild. De blå maneterna är ganska ovanliga och det här var första gången vi såg dem med vitlingar. Havet levererar ständigt överraskningar. 

Hälsningar Lena

 https://www.fotosidan.se/blogs/logholm/manetslem.htm

Cylinderros

Cylinderrosor kan man hitta på lerbotten men man måste tyvärr ner ganska djupt, oftast under 30 m. Här hade vi tur och hittade en på 26 m. Tyvärr var det en hel del partiklar i vattnet så vidvinkelbilderna blev inte riktigt vad jag tänkt. 

Trots att cylinderrosor är rätt stora kan man också få till en del effektfulla bilder med makro. I det här fallet 60 mm makro.

Cylinderrosor är ensamlevande djur som lever i ett rör och förflyttar sej långsamt på lerbotten. Den lever av pyttesmå djur som den fångar i sina långa randiga tentakler.

Här kan man se röret.

Det är ganska stora, fascinerande djur som inte alls ser ut som ett djur vid första anblicken.

Vår dyktid "tog slut" vid cylinderrosen och vi måste påbörja uppstigning. På väg upp längs en sluttning fick jag syn på en stor trollkrabba. Jag hade inte möjlighet att stanna upp för att ta mer genomtänkta bilder, utan tog två i snabb följ då jag passerade.   

Lunch mellan dyken blev grillad korv på vår portabla gasgrill som är toppen när man vill att det ska gå fort och även vara lätt att packa ihop efteråt. Vattnet i Jordfall låg blankt inne i viken. Till höger står min kamera med dubbla blixtar och fokusljuset på toppen. Till midsommar bär det av igen. Då blir det Väderöarna, som numera är en tradition för oss.

Hej så länge,

Lena

Öronmaneter

Under den gångna helgen hittade vi mängder med öronmaneter i Gullmarsfjorden. På 10 till 20 meters djup mötte vi tusentals maneter. De karaktäristiska ringarna, som är fyra stycken, är manetens könsorgan och eftersom de liknar öron har de gett maneten dess namn. 

Det var tyvärr en hel del andra partiklar i vattnet för det hade blåst rätt rejält och då blir inte vidvinkelbilder helt lyckade. Som många av er nog känner till bränns inte dessa maneter särskilt mycket, då de innehåller ganska lite nässelgift.

Maneterna kan bli roliga motiv även med makro. De rör sej graciöst i vattnet och har en vacker "gardin" av korta tentakler.

Förstora gärna så syns alla fina detaljer. Den lilla inbuktningen till höger i bilden ovan har en struktur som innehåller manetens sinnesorgan. Det finns åtta sådana strukturer runt manetens kant.

En del av de stora maneterna hade en liten fisk som simmade i dess närhet och på så sätt fick skydd av tentakelgardinen. Det är vitlingyngel och man ser ofta dessa när de simmar i brännmanetens långa och betydligt mer brännande tentakler. 

Vi har aldrig tidigare sett vitling i vanliga öronmaneter. Nu blev det plötsligt ännu roligare att fota maneterna med makro.

De små vitlingarna är nästan genomskinliga och man kan se organen i kroppen på dem. Eftersom det fanns så mycket maneter kunde fiskarna snabbt rymma till en ny när fotografen blev för närgången.

Ibland hittade man dem på manetens ovansida. Det var lite kurragömmalek helt enkelt.

Två vitlingar i samma manet var ovanligt och här hade jag lite tur att de blev skarpa.

Det jobbigaste när man simmar runt i öppet vatten och fotar makro är att man tappar lätt orienteringen. Man glömmer tid och rum, tittar inte på bottenformationerna och vips vet man inte vilket håll man kom ifrån eller vilken väg som leder tillbaka mot platsen där vi gick i, men det löste sej...vi var ju två och en hade koll.  

Hej så länge,

Lena