Frihet, hästar och hallon, på Solby Gård

Solby Gård ligger en bit utanför Torshälla, omgiven av åkrar och den där speciella stillheten som bara landsbygden kan ge. Idag är det en plats som väcker många fina minnen från min barndom, även om jag aldrig bott där så har Solby varit en självklar del av mitt liv under några år.

Men vi börjar i nutid. Idag är Solby Gård lika levande som förr, självklart har den utvecklats och förändrats, fast den röda ladugården är sig lik men inhållet har förändrats.

Förr fanns här kor, hästar, grisar, får och höns, idag är djuren borta. Nu finns här en charmig gårdsbutik med ett mysigt café där det doftar hembakat så snart man kliver in. Kaffet serveras med nygräddade bullar och andra goda bakverk. I butiken kan man handla gårdens egna hallon, jordgubbar, färskpotatis och mycket annat som odlats med omsorg. Det finns också en massa fina inredningsdetaljer, allt från rustika krukor för blommor till vackra dekorationer.

Utanför butiken ligger ett stort växthus där man kan slå sig ner och njuta av sitt fika, det finns även flera små grupper av cafébord utplacerade utomhus, där kan man sitta med kaffekoppen och titta ut över åkrarna. Jag kan verkligen rekommendera ett besök här, man serverar även lunch, men kontrollera på deras hemsida när dom har öppet. Solby Gård

Idag var jag på Solby Gård för att plocka hallon.  Det var lätt att plocka, grenarna var fulla med av mogna hallon. Självklart måste man provsmaka några, det hör liksom till, det är ju så gott med hallon direkt från plantan, då det är sommar.

Min relation till Solby Gård började när jag var elva år gammal (1973). Jag och en kompis brukade cykla ut på landet för att leta efter hästar, en dag hittade vi hit. På den tiden gick det en grusväg hela vägen ut, och gården kändes som ett litet gömt paradis mitt bland åkrar och skog.

Vi hade tur, för ägarna lät oss vara där, vi fick till och med rida på deras hästar. Jag tillbringade många timmar på Solby, i stallet, i hagarna och ibland fick vi hjälpa till. Vi fick torka av ägg som jag tror skulle säljas och en sommar tältade vi på gården ett par nätter. 

På sommaren red vi inte så mycket. Då hängde vi mest i hagen, att bara ligga i gräset och höra hästarna beta och prata med sin bästis, det var underbart. Solby Gård blev en plats där jag kunde vara precis som jag var, busig, orädd, inte särskilt "flickig", som man förväntades vara då. Idag känns det märkligt att det kunde vara ett problem, men i början av 70-talet stack det ut, i alla fall i min omgivning. På Solby kunde jag vara mig själv, det var ingen som klagade.

Det var också det året jag köpte min första kamera, en Kodak Pocket Instamatic. Jag sparade ihop till halva kostnaden själv, och mina föräldrar hjälpte mig med resten. Kameran följde med ut till Solby, och några av de allra första bilderna jag tog var på just hästarna som hade lockat mig dit från början. De bilderna är suddiga, tagna med nybörjarhand, men för mig är de fina minnen.

Sabina utanför ladugården.

Sabina med sitt föl

Det fanns fler hästar, Lady, Manolito och Mizy. Jag tyckte bäst om Sabina och Manolito.

Jag hoppas att de som ägde gården då förstod vilken fin insats de gjorde för mig. Jag behövde verkligen den platsen, som en paus från mitt andra liv, där jag ofta kände att jag inte passade  in.

Kärleken till hästar har följt mig genom livet. Än idag rider jag, numera på ridskola men känslan är densamma, lugn, frihet och glädje. Ibland när jag är på min ridskola, tänker jag lite på hästarna fanns på Solby, och hur den plasten som formade mig så mycket, mer än jag förstod då.

Kartfjärilen, en ovanlig gäst vid vår stuga

Det här är vår sjätte sommar vid vår stugan. Under åren har vi försökt göra tomten mer inbjudande för fjärilar och andra insekter. Vi låter större delen av gräsmattan vara oklippt och slår den först i slutet av sommaren. Med tiden har vi sett hur växtligheten förändrats, fler blommor har kommit.

Jag fick ett tips här på Fotosidan om att jag skulle dokumentera förändringarna, och det kändes som en fin idé. Så ska jag försöker jag fotografera fjärilarna som dyker upp och ta reda på vilka arter som hittat hit.

I maj var vi ute vid vår stuga. Jag hade krupit runt och försökt få en bra bild på en fjäril eller någon annan insekt, men utan större framgång. Lite svettig och trött satte jag mig på trappan för att vila. Då händer det, en fjäril landar precis framför mig.

Jag funderade ett ögonblick på om jag orkade lägga mig ner på marken för att försöka ta en bild. När jag satt där och betraktade den, såg jag hur vacker undersidan av vingarna var. Det fick mig att bestämma mig, jag lade mig ner på marken och ålade mig försiktigt närmare.

Jag lyckades få en fin bild av vingarnas undersida.

.Jag låg kvar och väntade, i hopp om att den skulle fälla ut vingarna. Tålmodigt låg jag still, och till slut gjorde den det. När jag kom hem och kollade upp arten visade det sig vara en kartfjäril. Jag blev så nöjd, den är inte särskilt vanlig, så det kändes extra roligt att fånga just den på bild och att den fanns vid vår stuga.

Här är bilder som ät fotograferade en i juni.
Skogsnätfjärilen.

Jag tror det är en Luktgräsfjäril.

Ängssmygare

Pärlgräsfjäril

Jag tror det är en Berggräsfjäril

En blåvinge, jag fick ingen bild på undersidan.

När jag ändå kryper omkring i gräset med kameran passar jag på att fotografera andra insekter också, det finns så mycket att upptäcka när man tittar riktigt nära.

En fyrfläckad trollslända

När jag gick genom det höga gräset råkade jag skrämma fram en vargspindel som bar på sin äggsäck. Jag passade på att fotografera henne innan hon snabbt försvann tillbaka till sitt lilla bo av nät.

Jag såg även två amiralfjärilar och en pärlemofjäril som snabbt flög vidare innan jag hann få upp kameran. Det är fascinerande hur mycket liv som rör sig alldeles inpå oss, bara man stannar upp och tittar. 

.

Ett äventyr på Lofoten med vandring och vyer, del 3

Nu kommer det sista inlägget om vår resa till Lofoten. Tiden har gått fort, och vilken resa det har varit! Vi har ställts inför några små utmaningar, mött nya trevliga människor, njutit av fantastiska vyer, ätit riktigt god mat och haft fullt upp med roliga och givande utomhus aktiviteter, allt man kan önska sig av en bra resa.

Dag 5, började som vanligt med frukost och en kort genomgång av dagens planer. Idag ska vi åka till Reine, och för den som vill finns möjlighet att bestiga Reinebringen. Men innan vi ger oss uppför berget gör vi ett stopp i den västligaste byn på Lofoten, Å.

Lagom till lunch var vi framme i Reine, där vi åt på Anitas Seafood, ett riktigt trevligt ställe som jag varmt kan rekommendera.

När vi var mätta och nöjda fortsatte vi vidare till Å för att utforska den lilla byn längst ut i väster. Där tog vi en promenad, och jag och min man gick ut på en brygga där vi satte oss i solen och njöt av det fina vädret.

När vi gick tillbaka till bussen kunde jag inte låta bli att fotografera ett av hustaken, inte för att det hade några vackra prydnader på taknocken, utan för att det var fullt av måsar som satt där.

Sen var det dags att åka tillbaka till Reinebringen. Parkeringen låg ungefär en kilometer från trappan som leder upp till toppen. Man går på en stig mellan vägen och en brant sluttning ner mot havet.

Det är 1 977 trappsteg upp till toppen, och trappan är byggd av sherpas, den blev färdig 2019. Jag gick en bit på trappan, men eftersom jag är höjdrädd ville jag inte försöka att gå upp. Det räckte för mig att ha varit där och känna på det.

Vi var fyra som bestämde oss för att bara gå en bit uppför trappan, och istället gick vi ner till Reine för att ta en fika på Bringen kaffebar. På vägen dit passade jag på att ta några bilder på byn.

Vi satt i solen med utsikt mot Reinebringen och hoppades att våra resekamrater som ville nå toppen skulle klara det. Det visade sig att fyra av dem faktiskt kom hela vägen upp, och en annan kom mer än halvvägs. Jag är verkligen imponerad över deras bedrift. 

När alla hade kommit ner åkte vi vidare hemåt, men vi gjorde ett stopp vid Flakstad Surf Beach där vi först tog en promenad på stranden innan vi åt kvällsmat.

Det rann lite vatten i sanden, vilket skapade vackra mönster.

Även här har vi en fin utsikt när äter.

När vi nästan var hemma möttes vi av en så vacker solnedgång att vi gjorde ett kort stopp för att ta en bild.

Det här blev den sista bilden från vår resa, för imorgon åker vi hem. Tåget från Narvik går 15:11 och vi är framme i Stockholm 10:13 nästa dag. Vi var fyra som skulle åka med det tåget, så kvällen gick fort, precis som den gör när man har trevligt. 

Hur sammanfattar man egentligen en resa som den här? En resa full av oförglömliga upplevelser och storslagna vyer vart man än ser. En resa där vi fått dela skratt, utmaningar och fina stunder med ett härligt gäng. Den här resan kommer vi bära med oss för alltid.

PS: Ni som orkat läsa ända hit, avslöjar jag att resan gjorde vi för att fira vår 40-åriga bröllopsdag.

Ett äventyr på Lofoten med vandring och vyer, del 2

Vi bodde på Henningsvær Rorbuer AS, som ligger på ön Hellandsøya. På den här resan bor man i stugor tillsammans med två andra deltagare, något vi aldrig hade testat förut, så det kändes lite spännande. Men det visade sig vara både mycket roligare och bättre än vi hade trott! Vi delade stuga med två andra trevliga kvinnor som hade nära till skratt, vilket bidrog till en härlig stämning.

Vi åt gemensamma måltider i en av stugorna, det var lite trångt, men just det bidrog till en varm och familjär känsla. Man kunde höra alla, prata med alla, och det skapade en fin gemenskap. Jag kan verkligen rekommendera att resa på det här sättet , i en liten grupp där man bor nära varandra, vi var 11 st inklusive Niclas och Fia.

Varje kväll gick Niclas igenom planerna för nästa dag. Det fanns ingen fast resplan, utan aktiviteterna anpassades efter väder och gruppen. Vi reste runt i två minibussar som kördes av Niclas och Fia. Även på morgonen, vid frukosten, hölls en kort genomgång. Ofta fanns det två alternativ att välja mellan, och man bestämde sig på plats för vad man ville göra.

Dag 3, hade jag svårt att bestämma mig för vilken vandring jag skulle välja. Det ena alternativet var att gå runt Stora Kungsvattnet, en lite lugnare tur, och det andra var att bestiga toppen av Tjellbergstinden. Den turen innebar en brant stigning, med cirka 45 minuters klättring. Det var ingen klättring med rep, men så pass brant att man behövde använda händerna för att ta sig upp.

Eftersom jag är höjdrädd lät det ganska skrämmande. Men när Nicklas nämnde att det växte små björkar längs sidorna kändes det genast lite tryggare, det kändes inte lika exponerat. Så till slut bestämde jag mig, det fick bli Tjellbergstinden. Våra stugkompisar döpte vandringen till "Expedition Tjellbergstinden".

En bild precis innan klättringen börjar.

Det var en dag med risk för regn, vinden låg på mellan 8 och 15 m/s och temperaturen var 9 grader, bra väder för en krävande vandring.
Här tog vi en kort pause, ett perfekt tillfälle att knäppa en selfie tillsammans.

Efter klättringen fortsatte vi uppför en slingrig stig längs branten. Björkarna hade försvunnit och utsikten blev allt mer vidsträckt och storslagen. När vi närmade oss toppen, det var bara några meters klättring kvar, stannade vi för att ta på oss mer kläder. Där uppe tilltog vinden och ett lätt regn började falla.

Nicklas gick upp först och ställde sig i vägen framför stupet, så att ingen av oss skulle råka komma för nära kanten.

När vi kom upp på toppen möttes vi av en stor och stabil platå, vilket gjorde att det kändes tryggt att vara där. Vi kände oss väldigt nöjda över att ha tagit oss hela vägen upp, att få stå där och ta in utsikten var verkligen värt mödan.

Där ner ser man en del av Kabelvåg.

Vi började gå ner från toppen och stannade för att äta lite, vi behövde fylla på med energi inför nedfärden. Sedan fortsatte vi längs bergsåsen. På ena sidan låg ett stup, och på den andra var det väldigt brant, så vi gick med försiktiga steg och full koncentration.

Nu hade vi kommit en bit längs ryggåsen, och ena bergssidan var inte längre lika brant. Men jag, hon i röd jacka på bilden, höll mig ändå på behörigt avstånd från stupet. Det är min man som tagit de två kommande bilderna där jag är med.

Sedan följde en lång, slingrig stig ner bland björkarna. Det var lite halt efter regnet, så det var återigen skönt att ha något att hålla sig i.

Vi var alla nöjda och glada när vi kom ner igen, efter vad vi skämtsamt kallade vår "Expedition Tjellbergstinden". Det blev en lugn och välförtjänt eftermiddag hemma i byn.

Dag 4, åkte vi båt, en katamaran, till Trollfjorden. Båten avgick från Svolvær och var eldriven, vilket gjorde att vi kunde njuta av naturen i tystnad. Båtturen tog ungefär tre timmar. Vi hade en solig dag med klarblå himmel, naturen runt fjorden var verkligen fantastisk.

Första bilden visar Tjellbergstinden, berget vi besteg igår. Det var den högra toppen vi besteg, bilden är fotograferad från vår båttur.

Lite bilder på husen vid hamnen.

Scandic hotell.

Solen skapade ett vackert ljus över den grönska som växt på bergen. Bilderna blev inte helt skarpa eftersom båten rörde sig, men stämningen fångades ändå fint.

När båten närmade sig ett ställe där havsörnar ofta håller till, stannade den så att vi kunde fotografera dem, vi såg 11 st.

Jag tog även en bild på ett gäng måsar.

Efter båtresan åkte vi vidare och gjorde ett lunchstopp, vi åt den medhavda lunch som kocken Fia hade ordnat, vi satt ute med en fantastisk utsikt.
Där delade sig gruppen, några valde att vandra, medan vi och 2 till valde att besöka Vikingmuseum.

Vikingamuseet består av en utställningslokal, ett långhus och flera utomhusaktiviteter. Det är ett så kallat levande museum, där man i långhuset får röra vid föremålen och prova vikingakläder. Utomhus kan man testa på att skjuta med pilbåge, kasta yxa mm. Under högsäsong finns även möjlighet att följa med ut på sjön i en vikingabåt, då kan man även prova på att ro den.

Det fanns även en del djur som hästar, kor och grisar.

Det här trädet kunde jag inte motstå att fotografera.

Sista bilden i inlägget får bli den här roliga nödutgångsskylten som fanns inne i långhuset, det kan behövas nu efter ett så långt inlägg.

Ett äventyr på Lofoten med vandring och vyer, del 1

Den 25 maj klev vi ombord på nattåget i Stockholm, med siktet inställt på Narvik, porten till Lofoten. Det var vår första nattågsresa någonsin, och bara det i sig var ett äventyr.

Resan blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. En vecka innan avfärd ändrade SJ tidtabellen, och tåget avgick plötsligt två timmar tidigare än planerat. Dessutom fick vi bara behålla vår sovkupé fram till klockan 06:00 – och där stod vi i Boden, med ett fem timmar långt uppehåll framför oss.

Bodens stationshus

Vi reste med ett äventyrsbolag som heter Ute med Niclas, där fokus ligger på utomhusaktiviteter, små grupper och stora upplevelser. Vi var totalt nio personer i vår grupp, vilket skapade en varm och personlig stämning redan från start.

Eftersom tåget var försenat kom Niclas till undsättning. Han mötte upp oss i Abisko istället för Narvik, vilket sparade oss en timmes restid, en liten men värdefull vinst efter många timmar på resande fot.

När vi till slut rullade in vid vårt boende, klockan var närmare 22:00. Då hade vi varit på väg i över ett och ett halvt dygn. Trötta? Ja. Men mest av allt förväntansfulla. Vi hade lämnat vardagen bakom oss, och nu väntade Lofotens vidsträckta landskap, midnattssol och stillhet.

När vi tog en bensträckare så tog jag min första bild på Lofoten. Bilderna från resan kommer att vara av olika kvalité och format, för jag även tagit bilder med mobilen.

Efter frukost började vi dagen med en byvandring för att lära känna området. Det var skönt att ströva runt, känna havsbrisen och få en första känsla för platsen. Efter byvandringen besökte några av oss ett galleri med Lars Lerins akvareller från Lofoten.

Efter lunchen gav vi oss ut på veckans första vandring. Terrängen var snäll, utan branta stigningar – en perfekt start. Vi passerade Lilla Kungsvattnet, Stora Kungsvattnet och Prestvannet. Även Lofoten har haft en kall vår så det låg ganska mycket snö kvar, vilket inte inte brukar göra den här tiden.

Framme vid Prestvannet tog vi en paus och åt lite mellanmål.

Snart var vi tillbaka i Kabelvåg, där Lofotkatedralen tornar upp sig. Den byggdes i slutet av 1800-talet och rymmer hela 1 500 personer, en imponerande träkyrka.

Dag 2, började kl. 9 med en vandring från Haukland Beach över fjället Mannen till vackra Uttakleiv Beach. På vägen tillbaka tog vi den gamla kustvägen, en fantastisk runda med utsikt över både hav och fjäll.

Nu har vi kommit upp en bit, jag vänder mig om och får den fanatiska utsikten åt ena hållet.

När jag vrider på mig blir utsikten helt annorlunda men lika vacker, kanske vackrare enligt mig.

Det var jag och min man som gjorde den här resan tillsammans, en gemensam dröm om att upptäcka Lofoten.

Nu är vi framme vid Uttakleiv Beach.

Nu är det en lätt vandring på 3 km tillbaka till Haukland Beach.

När vi kom fram till Haukland Beach stod Fia, resans kock, redan redo vid grillen. Medan vi slappnade av efter vandringen bjöds det på god lunch i havsbrisen.
Flera i gruppen badade i det iskalla vattnet, runt 8–10 grader, ja, även jag tog mod till mig och hoppade i!

På eftermiddagen besökte vi Eggum i nationalparken. En tydlig skylt på vilka regler man ska följa.Till skillnad från tidigare dagar var detta ingen ledd vandring, här fick var och en promenera i sin egen takt, upptäcka platsen på sitt sätt och bara njuta av stillheten.

Vi hade tänkt gå hela vägen fram till vattenfallet, men det visade sig vara längre än vi trott. Vi fick vända om, men det gjorde inget, promenaden var vacker ändå.