Funderingar kring mjölk.....

En av mina promenadslingor. Lite sen idag (221215) med tanke på att morgonljuset var lite mer speciellt för bara ungefär 30 minuter sedan. Vad gör väl det.. det kommer väl samma ljus någon annan dag. Tror att jag inte är ensam om att tycka att det gör det aldrig. Sämre eller bättre men aldrig samma. Man tror att jag kan väl ta "bilden" i morgon istället. Det blir aldrig samma och har några bilder i minnet som jag gärna skulle ha tagit. Men fick inte ur tummen. Då i alla fall

Ja ja men mjölken då?

Läste någonstans igår att när vi i Sverige drack mjölk som kanske mest rörde det sig om drygt 160 liter per person och år. Idag ligger mjölkkonsumtionen på lite drygt 60 liter per person och år. Jag själv dricker mer än 1 liter per dag. Det gör att jag på ett år ungefär konsumerar runt 0.5 m3 av den fetaste. Är därmed inte speciellt trendig och inne utan lunkar på som jag alltid har gjort. När jag var ung, kanske bara yngre drack jag ännu mer. En bullpåse och en liter mjölk slank ned bara som mellanmål. Smulorna som blev kvar i Kalle Anka tidningen ramlade sedan ned på täcket när jag läste samma tidning i sängen. Fick gå upp och borsta ur. Flera gånger. Konstigt med minnen... Allt är kvar. Precis allt men man får vänta in lite ibland innan det kommer.

Min far tyckte jag drack mjölk som en kalv. Drick vatten pöjkjävel.... Brukade spara 1 eller två trekantiga mjölkförpackningar med bara lite i till gemensamma matbordet. Förutom den fulla. Tog skvättarna men lät de tomma ändå stå kvar på bordet. Alltid lika kul att se min far lyfta upp en tom 3-kantig tetrapak mjölk som han trodde var full.

Nja, vi som var barn på 50-talet och unga under 60-talet. Vi drack alla mängder. Även skolbespisningen serverade ju mjölk. Det är förresten ingen måltidsdryck enligt mig. Det är flytande mat. Till och med kraftfoder.

Tureholms slott syns i bakgrunden på bilden ovan. Solen har gömt sig och det är något slags omslag i vädret på gång.

Litet självporträtt. Det är jag som bildar skugga längst ned i högra hörnet

Det är ej heller så länge sedan som mjölk var standarddrycken vid mångas matbord. Som valbart alternativ i 3 dl förpackningar vid i stort sett alla lunch restauranger. Inte så länge sedan men det är sällan man ser dem numer. Tror att jag och många med mig under 60-talet drack mellan 0.5 till 1 m3 mjölk per år. Har nog faktiskt tyckt ibland att korna ute på sommarbetet har glott lite fientligt när jag har närmat mig.

Men Norge... jag säger bara det. Den norska helmjölken som väl var 4% eller kanske tom 4.5%. Den slog precis allt om man fick dricka den riktigt kall. Så besviken jag var när jag inte kunde köpa den. Tror man har infört en blaskigare variant ned mot 3%. Och det speciella norska smöret, det där som det blir vattendroppar ovanpå efter man har brett ut det på smörgåsen. Det finns kvar i alla fall. Värt att åka till Norge bara för det...

De spelade på samma plats i sommar detta år. Hade tänkt gå ned smyglyssna utan att nödvändigtvis sitta inne på restaurang området. Men blev bortrest. Det tänker jag reparera nästa sommar. Dansbandet som blev kult och kanske tom finkultur. En av de få där en stor andel av de som har löst inträde inte ens har tänkt dansa. Är ju från Värmland där minnen från folkparkerna under somrarna och vissa även under vinterperioden tillhör grundbultarna från min ungdom. Tänkte inte så mycket på det. Då... helt normalt med en 2-3 minuters omfamning till musik i cykler om 2. Man höll tom varandra i hand när man lämnade dansgolvet

Promenad fotografering

Flera av min promenad slingor passerar Trosa hamn i någon ände. Gillar det lilla fiskesamhället. En gång febril verksamhet. Båtar och fisklådor på kajen. Fiskare som levde på vad havet gav. Som hade sin båt längs ån strax utanför huset där de bodde

Tar mina bilder som jag alltid har gjort. För att komma ihåg något. Kanske är det meningen att fotot mest ska dokumentera tankarna eller känslan jag har när jag ser "bilden" som jag även försöker dokumentera via kameran. Ja, tror det. Inte objektet i sig självt utan tankarna och känslan kring minnesbilden jag har där och då. Det är kanske det jag försöker fota? Eller dokumentera.  Undrar förresten om jag någonsin på riktigt har tagit bilder för att någon annan skulle tycka om dem. Jo, kanske lite men inte så mycket numer.

Har varit med i olika grupperingar och fotoklubbar. Gillar mest att fota ihop med andra. Fotopratet. Sedan att efteråt titta på varandras bilder. Gjorde det också med min fru under lång tid men hon vill inte fota med kameran längre. Hon tar nog lika mycket bilder numer men med mobilen så slutat fota har hon inte. Efter den senaste modellen tycker hon att det inte är värt längre. Krånglet med att bära omkring. Byta objektiv men framförallt att redigera efteråt. Hon gillar panorama perspektivet och visar gärna det jag inte fick med....

Tänker tillbaka på fotoklubbarna. Bildbedömningar och omdömen som hörs från någons rygg i halvmörket. Någon hade hittat en utslängd kontorsstol vid en kalhygge. Ställt upp den och lagt en morot på sätet. Moroten var enda färgklicken i bilden. Den kunde vi prata om i 10-15 minuter. En bild på en trasig grind med en svarvad stor sprucken träkula längst upp. Överexponerad i ena hörnet men så mycket beröm just den fick. 

Minns en bildbedömning där någon, enl mig, hade tagit en mycket vacker bild från ett norskt fiskesamhälle. Halvstora fiskebåtar i vattnet i stort sett bredvid gräsmattekanten. Speglingar i vattnet. Perfekt exponerad med hög detaljeringsgrad och fina färger i kvällsljus. Tänkte att bilden ser ut som om den har tagits med en Olympus kamera. Hade helt otroligt nog rätt även om jag refererade till den analoga perioden för mer än 40 år sedan. Inte en enda kommentar.... utom från mig men då hade bilden nästan redan bläddrats bort.

Nej, deltar inte längre. Men har köpt en fotoskrivare. Vill kunna skriva ut och i någorlunda närtid ge bort till personerna som var med på fotot. Tänker i första hand på mina barn och mitt barnbarn. Även äldre bilder på mina barn. Det har jag tänkt på under många år men till slut fick jag tummen ur...

Första snön i Trosa

Så kom den då... första snön. Bra tajming med vinterhjulen. Bytte i fredags. Å andra sidan bör man försöka hålla kvar bilen på parkeringen en sådan här dag. Finns ingen anledning att kana omkring i rondellen om man inte behöver. Borstade medvetet inte av bilen för att det skulle bli lite för besvärligt att ta den när man lika gärna kan avstå eller gå. Minns mina första bilar. Volvo PV. En av dem en sk Sport och en sådan här dag kunde man definitivt inte hålla sig. Bred sladdens dag. Men det var då det.

Tänkte inte gå hela rundan. Just denna av flera. Efter ett tag så glömde jag bort att det var lite jobbigt att pulsa i 10-20 cm blötsnö. Som för länge sedan. När man var barn. Vad då jobbigt? Kanske... vet inte. Tänkte inte så mycket på det. Den tidsperioden i livet och den tidsanda på 50- och 60-talet när totala "inne tiden" bara var några enstaka procent av den vakna tiden.

Inte så många som är ute och promenerar. Det är i princip bara jag och hundägarna. Blir dock omsprungen av en ung flicka som samtidigt pratar i mobilen. Hon springer och ser ut att vara glad för att ingen har gått just där förut. Jag som tyckte det var så märkvärdigt i skolbilen att chauffören hade kortvågsradio och när han pratade avslutade han eller hon sin mening med "över". Istället för "hej då" sa man "klart slut". Hade då aldrig kunnat föreställa mig att alla - verkligen alla 50-60 år senare skulle ha en telefon i fickan med full duplex. En telefon som egentligen är en fullskalig dator

Det är pittoreskt i Trosa. Kallar stán min stad också. Fast jag är utböling. Det syns nog inte. Först när jag pratar. "Är du från Värmland?". Ja - det kan jag ju inte neka till. Ränderna går aldrig ur och jobbar inte heller speciellt aktivt heller med att ta bort dem. Om man säger så... När vi flyttade hit för några så sedan fick jag faktiskt en slags "déjà vu" känsla. Spelar ingen roll om man känner varandra eller ej. Man hälsar på varandra oavsett när man möts. Precis som under min uppväxt i Värmland. Här finns det fortfarande kvar.

Trosa var ett slags centrum för strömmingsfisket en gång. Skulle tro att strömmingen man åt i skolmatsalen under 50- och 60-talen kunde ha kommit denna väg. Idag äter jag det för sällan men tillhör fortfarande mina favoriter. Det är väl det med lingonsylten då. "Lingonsylt... vill du ha lingonsylt till strömmingen?". Ja - gärna. Efter några minuter får jag en skål lite på nåder. På andra ställen är det samma axiom som jag tycker det är.

Den magiska morgontimmen

Det är morgondimma här i Trosa. Tillfällena där ljuset ändrar sig kontinuerligt under tiden solen tar sig upp. Fars dag men tror inte det har med det att göra. Svårt med motljus men vad spelar det för roll. Det får bli som det blir. Har lättat upp vissa partier i datorn för att det inte enbart ska bli siluetter. Det är väl också därför man tar raw

Ögat tycker nog att verkligheten var ännu vackrare. Svårt att fånga det exakt. Intressant att ljuset ändrar sig under tiden man fotar.

Det är vackert när man får medljus också. Definitivt lättare i alla fall

Barndomsminnen

Blev inspirerad av Björn Thundal´s blogg här på Fotosidan om återblickar som han kallade "Det var annorlunda då". Föder många tankar att tänka tillbaka. Inte minst vilken sorts bilder man tog och vilka bilder det blir som sedan mest uppskattas efter 10, 20... resp 60 år senare. Tål att tänka på.

Reflekterar kring min egen uppväxt i Munkfors i Värmland. En av dessa orter och bruksorter som ligger utefter Klarälvens lopp som går genom hela landskapet. Ett rinnande vatten som bidrog till så mycket. Det gör älven naturligtvis fortfarande bland annat med tanke på alla kraftstationerna som alstrar el-ström.

Har många minnen från bl a flottningen när jag var barn under 50- och 60-talen. Länge sedan men är det så länge sedan? Egentligen?

Bilden nedan är från Sjögränd som är Rådasjöns norra ände. Rådasjön rinner ut i Klarälven några km till vänster i bild via den korta Årosälven vid samhället Norra Råda. Många tankar idag om hur man körde ut timret på en sjöis som höll. Idag törs man knappt ens gå på isen med sin egen vikt. Timret bogserades sedan på våren med högt vattenflöde till Årosälvens början. Där fick det klara sig självt ned till Klarälven och sedan vidare till Munkfors.

Under min uppväxt fanns det timmerupplag på många ställen. Bilden nedan är från timmerupplaget vid Trollkullen strax innan kraftstationen i Munkfors.

Det såg ofta ut så här på våren när timret "brötade" ihop sig. Ibland fick man spränga för att få det att lossna. En spännande lekplats längs länsarna för en runt 10-årig kille. Strömmande vatten under och ramlade man i var det inte säkert att man ens kunde ta sig upp på annat ställe. Men man berättade aldrig vad man hade varit eller vad man hade gjort. Under hela min barndom var nog "allt möjligt" det som jag mestadels gjorde under min utetid.

Så mycket folk som ändå var engagerade i flottningen. Inte bara i Klarälven utan även i dess tillflöden. För att inte prata om Norrlands älvarna. Både de 4 som inte blev rörda och de som hade dammar och kraftstationer som timret skulle förbi. Innan det till slut hamnade vid sågverken och pappersmassefabrikerna vid kusten. Läser på.... "När flottningen var som intensivast under 1930-talet fanns det över 3.000 mil flottleder och mer än 18 miljoner kubikmeter flottades. Omkring 50.000 personer var sysselsatta. Till det kommer ca 200.000 som arbetade i skogen för att ta ned och forsla fram virket"

Lastbilarna som tog över ser vi naturligtvis idag längs vägarna men de ger ingen känsla för hur mycket timmer och massaved det ändå handlar om.

Skiljet vid Forshaga Flottningsförening. Här buntas timret och massaveden ihop och bogserades sedan vidare. Under mitt första jobb som linjemontör hade vi en gång hjälp av de sk Lusten båtarna som vanligtvis användes för att dra timret. Minns att att mannen som navigerade båten i den strida älven ovanför Deje var mycket skicklig på att gå "in vrångt" och sedan med stor last och vikt av utdragen grov vajer använda strömmen så det blev rätt. Ingen bogpropeller till hjälp där inte.

Nedanför kraftstationen i Forshaga buntades och bogserades som sagt virket till sågverket och massafabriken vid Skoghall. En vanlig syn från broarna i Karlstad långt in på 60-talet. Flera 100 m långa släp efter dragbåten. Längre bak i släpet flera andra Lustenbåtar som håller hela kjedjan från att skrapa land eller törna mot en bro pelare.

Har kanske blivit bättre och bättre på att ta de dokumentära bilderna. Rättare sagt - jag förstår mer värdet av att de tas. Skulle så gärna ha velat ha tagit många fler av dem. När mina far- och morföräldrar jobbade etc. Mina egna tidiga arbetskamrater. Arbetsplatser. Vägdragningar. Affärer, fabriker och hus som numer är rivna. Har insett att de många bilderna på blå- och vitsippor under tidigt 70-tal inte blev så intressanta. De ser ganska lika ut idag. Kvar från dia-lådorna blev till slut både bra och halvdåliga bilder på familjen och de miljöer jag bodde vid. Blombilder och bilder på ekorrar 50 meter bort slängdes. För att inte tala om alla suddmesar.

Hade önskat att jag tex mer än någon enstaka gång hade fotat mina kompisar och deras föräldrar och andra. Man avundas faktiskt lite hur enkelt och billigt det är idag att fota mycket och många.

Upphovsrätt..... Ingen av bilderna ovan är tagna av mig. Upphovsrätten för äldre bilder, tagna före 1969 som inte har något vetenskapligt eller konstnärligt värde längre behöver inget tillstånd från fotografen. Rätten till bilden varade då normalt i 25 år efter att den togs och rätten var tidigare knuten till den fysiska bilden, inte som idag till fotografen. Lagen gjordes om 1969 och skyddstiden enl förra versionen av lagen för bilder tagna innan 1969 gick därmed ut 1994.