Barndomsminnen

Blev inspirerad av Björn Thundal´s blogg här på Fotosidan om återblickar som han kallade "Det var annorlunda då". Föder många tankar att tänka tillbaka. Inte minst vilken sorts bilder man tog och vilka bilder det blir som sedan mest uppskattas efter 10, 20... resp 60 år senare. Tål att tänka på.

Reflekterar kring min egen uppväxt i Munkfors i Värmland. En av dessa orter och bruksorter som ligger utefter Klarälvens lopp som går genom hela landskapet. Ett rinnande vatten som bidrog till så mycket. Det gör älven naturligtvis fortfarande bland annat med tanke på alla kraftstationerna som alstrar el-ström.

Har många minnen från bl a flottningen när jag var barn under 50- och 60-talen. Länge sedan men är det så länge sedan? Egentligen?

Bilden nedan är från Sjögränd som är Rådasjöns norra ände. Rådasjön rinner ut i Klarälven några km till vänster i bild via den korta Årosälven vid samhället Norra Råda. Många tankar idag om hur man körde ut timret på en sjöis som höll. Idag törs man knappt ens gå på isen med sin egen vikt. Timret bogserades sedan på våren med högt vattenflöde till Årosälvens början. Där fick det klara sig självt ned till Klarälven och sedan vidare till Munkfors.

Under min uppväxt fanns det timmerupplag på många ställen. Bilden nedan är från timmerupplaget vid Trollkullen strax innan kraftstationen i Munkfors.

Det såg ofta ut så här på våren när timret "brötade" ihop sig. Ibland fick man spränga för att få det att lossna. En spännande lekplats längs länsarna för en runt 10-årig kille. Strömmande vatten under och ramlade man i var det inte säkert att man ens kunde ta sig upp på annat ställe. Men man berättade aldrig vad man hade varit eller vad man hade gjort. Under hela min barndom var nog "allt möjligt" det som jag mestadels gjorde under min utetid.

Så mycket folk som ändå var engagerade i flottningen. Inte bara i Klarälven utan även i dess tillflöden. För att inte prata om Norrlands älvarna. Både de 4 som inte blev rörda och de som hade dammar och kraftstationer som timret skulle förbi. Innan det till slut hamnade vid sågverken och pappersmassefabrikerna vid kusten. Läser på.... "När flottningen var som intensivast under 1930-talet fanns det över 3.000 mil flottleder och mer än 18 miljoner kubikmeter flottades. Omkring 50.000 personer var sysselsatta. Till det kommer ca 200.000 som arbetade i skogen för att ta ned och forsla fram virket"

Lastbilarna som tog över ser vi naturligtvis idag längs vägarna men de ger ingen känsla för hur mycket timmer och massaved det ändå handlar om.

Skiljet vid Forshaga Flottningsförening. Här buntas timret och massaveden ihop och bogserades sedan vidare. Under mitt första jobb som linjemontör hade vi en gång hjälp av de sk Lusten båtarna som vanligtvis användes för att dra timret. Minns att att mannen som navigerade båten i den strida älven ovanför Deje var mycket skicklig på att gå "in vrångt" och sedan med stor last och vikt av utdragen grov vajer använda strömmen så det blev rätt. Ingen bogpropeller till hjälp där inte.

Nedanför kraftstationen i Forshaga buntades och bogserades som sagt virket till sågverket och massafabriken vid Skoghall. En vanlig syn från broarna i Karlstad långt in på 60-talet. Flera 100 m långa släp efter dragbåten. Längre bak i släpet flera andra Lustenbåtar som håller hela kjedjan från att skrapa land eller törna mot en bro pelare.

Har kanske blivit bättre och bättre på att ta de dokumentära bilderna. Rättare sagt - jag förstår mer värdet av att de tas. Skulle så gärna ha velat ha tagit många fler av dem. När mina far- och morföräldrar jobbade etc. Mina egna tidiga arbetskamrater. Arbetsplatser. Vägdragningar. Affärer, fabriker och hus som numer är rivna. Har insett att de många bilderna på blå- och vitsippor under tidigt 70-tal inte blev så intressanta. De ser ganska lika ut idag. Kvar från dia-lådorna blev till slut både bra och halvdåliga bilder på familjen och de miljöer jag bodde vid. Blombilder och bilder på ekorrar 50 meter bort slängdes. För att inte tala om alla suddmesar.

Hade önskat att jag tex mer än någon enstaka gång hade fotat mina kompisar och deras föräldrar och andra. Man avundas faktiskt lite hur enkelt och billigt det är idag att fota mycket och många.

Upphovsrätt..... Ingen av bilderna ovan är tagna av mig. Upphovsrätten för äldre bilder, tagna före 1969 som inte har något vetenskapligt eller konstnärligt värde längre behöver inget tillstånd från fotografen. Rätten till bilden varade då normalt i 25 år efter att den togs och rätten var tidigare knuten till den fysiska bilden, inte som idag till fotografen. Lagen gjordes om 1969 och skyddstiden enl förra versionen av lagen för bilder tagna innan 1969 gick därmed ut 1994.

Farväl till en kamera

Håller på med att göra i ordning med bilder och text på Tradera. Ska se om jag kan sälja min fina Nikon D500 och Nikon 200-500 mm. Det är blandade känslor minst sagt kring detta. Planerar att senare köpa Fujifilms H2 och Fujifilms telezoom. Brottas med allt från att det känns dyrt och lite onödigt till att det ska bli kul att hela kamera parken blir spegellös. Nja, så många är det inte men de som finns i alla fall. Ser också fram emot ögonföljande fokus.

Men saknar redan detta ekipage. De bästa bilderna jag har tagit hittills har jag nog gjort med D500:an och Nikon telet. Har 1000-tals med bra bilder. Många i dåligt ljus. För att illustrera lite valde jag att använda bilder från en resa till Costa Rica. Men har naturligtvis många bilder från Sverige också men den hårddisken är inte vaken just nu...

Spelade innebandy under början av 90-talet tillsammans med andra pappor i ung samma ålder där vi bodde. En av dem hade en rik mamma... tror jag det var. Han hade fortfarande kvar sina två första bilar. Uppställda på bockar. En P1800 från slutet av 60-talet och en grön Amazon GT. Båda köpta nya. Då tänkte jag att det var lite knäppt men troligen var det nog mest avundsjukt. Det som har varit - har varit. Men skulle själv vilja ha en totalrenoverad röd PV Sport i något garage som man kunde få sitta i ibland. Sätta på radion.

Känner lite samma för mina kameror. Det finns så många minnen kring dem. För att inte tala om bilder. Har kvar några och kan sitta i fotöljen och bara ha dem i handen. Dra fram filmen... som inte ens sitter i. Men har inte ekonomi för att ha såpass mycket kapital i en låda.

D500 svek mig aldrig. Hann jag med att sätta fokus där jag ville ha den så satt bilden. Rapp fortfarande och helt fantastisk i dåligt ljus. Havsörnarna vid Gysinge i kraftigt snöfall. Trodde det skulle bli stolpe och ut den gången med tanke på ljuset och det höga ISO talet. Det snöade så kraftigt att autofocusen stundtals helst ville fokusera på snöflingorna. När jag kollade hemma så satt fokus på i stort sett varenda bild..... 1000 st ungefär. Det var bara att ta sig mössan.

Hoppas verkligen det kommande ekipaget blir minst lika bra men tror det med tanke på allt som har skrivits.

Å andra sidan är det och blir det rena julafton med nya kamera prylar. Under flera månader där man tar kort på raggsockorna på foten med makrot. Flera bilder på taklampan medan man lär sig kameran och inställningarna.

Kanske och troligen blir det kommande inköpet mitt sista nya. Brukar ha mina prylar 5-10 år. Konstigt ändå att tänka så. Kompletterar med länk här i morgon när jag är klar ifall någon skulle vara intresserad.
https://www.tradera.com/item/302953/566238807/nikon-d500

Finrummet - naturens kyrka

Besöker naturreservatet Stendörren. Infart ganska mitt emellan Trosa och Nyköping efter den sk Utflyktsvägen. Har med två av mina kameror. En Nikon Z7 med ett 105 mm makro och den andra med ett 23 mm (18 mm FF). Har märkt att jag alltid på något sätt har fel objektiv på så numer garderar jag mig genom att ha två kamerahus. Bilderna nedan är tagna med vidvinkeln på en Fujifilm GFX 100S.

Gillar att gå här. Rofyllt och vackert. Bilderna är enbart dokumentära. Ingen ambition i övrigt. Det är nog så jag har fotat hela livet. Utan ambition och bara för mig själv. Ibland blir det bättre än vad man trodde och ibland "bara" OK. Som det är och det duger mer än väl. 

Vart tog sommaren vägen? Bleknade bort som den brukar göra utan förvarning. Perioden när allt är så enkelt på något sätt. Tänker bl a tillbaka på perioden i livet med båtarna. Jag och mina söner som mestadels var ute. Fixade mat och dukade på klippan samt kollade på sönerna som klättrade upp för badstegen i aktern på Albin 25:an. De ställde sig sedan på kanten och hoppade så långt ut i vattnet de kunde. Sedan upp igen... Kan fortfarande höra skratten och ljudet från när de gladde sig och minns fortfarande hur glad och nöjd jag var över att de gjorde det - gladde sig. Båten var ju mestadels för deras skull

Lite båt längtan idag i det fina vädret... men vet också att båtlivet inte bara är en fin stund och ett kvällsplask när solen går ned en ljummen sommarkväll. Det är också en massa jobb och ansvar. Tror att jag inte skulle tycka det var tillräckligt mycket värt idag. Allt har sin tid. Men kan ju ändra mig...

Vet att landskapsbilder är svårt. Det blir ofta platt och nästan aldrig lika vackert på bild som i verkligheten. Men vem bry sig på en skala? Bilderna berättar mer för mig än för någon annan.

Träffar på några som också har tagit sig hit i det fina höstvädret. "Fint väder idag". Vi hälsar på varandra och pratar lite om ingenting. Som vi alla gör mer eller mindre när vi stöter på varandra i det gemensamma finrummet. Oskyddad vänlighet i sin finaste form. Jag och ett par i min egen ålder filosoferar lite omkring varför det är så viktigt för oss att komma ut. Vi kommer fram till att det kan ha att göra med uppväxten. Kan tänkas....

Ja, minns ju min egen. Var mer eller mindre "alltid" ute. Tältet på cykeln. Kastspöet och det stora fiskeintresset. Uppväxten vid Munkfors där Klarälven och det gamla industriområdet var där vi mestadels höll till. Berättade aldrig någonting vad vi gjorde och ingen heller frågade på riktigt. "Allt möjligt" var det vi gjorde under sommarloven innan man började sommarjobba. Inget olagligt, hotfullt eller farligt för någon annan men... väldigt mycket. Inte undra på att man inte hann vara inne. Idag preskriberade påhitt.

Det blev ju ett skugg porträtt av mig själv. Strax efteråt såg jag att den extra inköpta bottenplattan fjädrade på min kamera. Hmm... men känner till att det kan lossna just där på just den kameran. Fick senare hjälp av Cyberphoto med hur jag gör. Nu är favorit kameran skickad på reparation. Abstinence troligen men överlever... har fler.

Samma - lika men ändå inte

Har varit ut till "Näset" många gånger. Ligger inom Tullgarns ägor (Trosa kommun). En del av naturreservatet. Ägs och förvaltas av Fastighetsverket. Själva Tullgarns slott har mycket historia och var vad jag kan förstå en gång ett kungligt sommarresidens. Lång tid sedan dock. Går leden som passerar förbi resterna av den gamla bryggan. Har kollat på gamla kartor och tolkar att den nog var en del av vägnätet. Färjan eller kanske ångbåten lade till här innan den fortsatte till bryggan vid kungliga slottet Tullgarn.

Träffar på och pratar länge med arrendatorn som kommer på fyrhjuling för att titta till sina kor och kalvar gående här på strandängarna. Han frågar om jag har sett några fåglar. Berättar att kameran bara är med. Det är den alltid. Berättar att hans ena dotter gör samma sak. "Har bott här omkring under hela mitt liv och vet inget om bryggan tyvärr" när jag frågar. Tror att den kanske användes under 1800-talet, innan det började gå snabbare runt med bil eller lastbil.

Bilden nedan är från samma plats, men 11 månader tidigare. Tagen med en 23 mm vidvinkel (18 mm på FF språk). Beskuren lite men tagen med samma kamera. Objektivet för den övre bilden är en 45 mm (35 mm FF språk). Samma motiv som sagt men bilderna är ändå mycket olika varandra till karaktären. Gillar den nedre mer. Så stor inverkan det aktuella ljuset ändå har. Det är även så jag definierar mitt fotande. Jagar ljuset. Tidigt eller sent på dagen blir för det mesta "bäst". Har även nyss bytt version av redigeringsprogrammet och kanske det också spelar in. Tar tid att både förstå och lära sig.

Om ca 6 månader är det ett tubkiks eldorado här. Man sitter på bänkarna med sina anteckningsblock och kollar i tubkikaren. Avståndet dock för långt för kamera telet. En kakofoni av fågelläten. Man törs nästan inte tänka sig en tyst vår utan fåglarna.

Trevlige mannen på fyrhjulingen håller strandängarna föredömligt öppna med sina djur. Passerar en grupp kor eller nog mer kalvar. Så rena, blanka och fina i skinnet. Stannar och pratar lite med dem om hur fint det är idag och så bra ni ändå har det här i solen. Som värmer. En svart kalv med en gul lapp i örat lyfter upp huvudet och kollar vad det kan vara för stolpskott som tilltalar oss.

Såg många knölsvanar. De med gul näbb har nog redan passerat söderut. Många tankar som fladdrar förbi när man går här

Händerna och örat minns

Hade flera Pentax kameror under 70-talet och sedan under några årtionden framöver. KX, K2 DMD och en ME med en sk winder. Tror min även hade Super som efternamn. Hade dem kvar länge men flyttade från huset och hade inte plats för både de ena och andra längre. För att inte tala om flera 1000 diabilder i en garderob. Sålde allt som jag kunde inkl Pentax-arna då jag redan under flera år istället hade använt digitala kompakter. Mina fina Pentax kameror hade legat i träda i stora kamera trunken under flera år.

De var dock lättsålda. En kund från Tyskland gick upp i falsett och nästan grät när han förstod att mitt fina fasta 400 mm Pentax objektiv redan hade en kund.  Kunde aldrig i min fantasi kunna tänka mig att jag senare i livet skulle kunna sakna att höra och känna på dem.

Fick för någon vecka sedan syn på denna på Tradera. Fick den för lite drygt 400 kr... inkl objektiv. Inte 55:an som jag hade utan en 50 mm. Exponeringsmätaren funkade inte men Batteriexperten finns ju..

Efter att naturligtvis ha satt in de två batterierna felvända och sedan bytt riktning så funkade det. Såklart, det är ju Pentax. De är ju gjorda i ett enda stycke... Hade en s/v 400 ASA film oöppnad så det blev en tur. Snittbilden för att ställa in avståndet är saknad. Funkar riktigt bra. I mitt sätt att se är den överlägsen modernare sätt att ställa in avståndet manuellt med det som idag erbjuds digitalt.

Som sagt.. händerna minns hur det kändes och hur man gjorde. Riktigt kul att få höra ljudet igen och det slog även an en känslosträng. Nu står kameran på fin hyllan tillsammans med min allra första. En Voigtländer "småbild" från tidigt 60-tal. Kommer att plockas fram då och då. Naturligtvis. Det var ju därför jag köpte Pentax kameran utan att ha ambitionen att ens fota med den.

Nörderi i kvadrat men tror att flera här på denna site förstår och vet precis vad det är jag pratar om. En liten fotopromenad runt i Trosa. En man i ungefär min ålder kommer fram. Fotar du analogt? Berättade bakgrunden och han fick tillfälle att berätta om sina tidiga kameror som har passerat. Man är inte ensam precis i den speciella relation man har till de tidiga kamerorna.

Har inte ens bestämt mig för om jag ska framkalla den s/v filmen än. Men jag känner mig... det gör jag nog bara för att se att allt funkar som det ska. Det är ju väldigt viktigt att det gör det eftersom det nog inte ens kommer att bli fler bilder tagna ♥♥♥♥