GÅRDAGENS NYHETER
När flyttade exponeringsmätaren in i kamerahuset egentligen?
Tidiga exponeringsmätare var handhållna och användes utanför kameran. När väl mätningen var gjord ställde man in kameran efter den avlästa informationen. En sådan procedur var förstås önskvärd att integrera i kameran och göra helt automatisk. Fotografen skulle helst välja bländare eller tid själv och sedan få det andra automatiskt.
1936 blev Zeiss Ikon Contax III den första kameran med en integrerad och kopplad exponeringsmätare med selencell. Den var dock inte helautomatisk utan krävde fortfarande en avläsning. Kopplingen innebar att rattandet på slutartidsratten fick selenmätaren att flytta sin visare och fotografen skulle se till att visaren pekade på ett svart märke för att exponeringen skulle bli rätt. Lite krångligare än så var det allt och med lite ljus fick man använda huvudräkning. Långt kvar till automatiken,alltså, men en bit på väg. Exponeringsmätare och kamera hade i alla fall vuxit ihop.
Den första fullt automatiska exponeringsmätande kameran var Super Kodak Six-20 som kom 1938. Den var dock så dyr, 225$, att den inte blev någon succé.
1960 var den tyska kameran Mec 16 SB först med att placera sensorn bakom objektivet för precisare mätning. TTL-mätningen (Through The Lens) var född. Först 1962 blev Topcon RE Super den första SLR:en med TTL-mätning.
I början på 60-talet när de elektroniska komponenterna blivit tillräckligt billiga började inbyggda automatiska exponeringsmätare bli vanliga, som t ex i point-and shoot-kompakter som Olympus PEN EE (Electric Eye). Electric Eye blev en riktig fluga som alla kameror skulle ha.
Sen har det bara rullat på och förfinats allteftersom tekniken gjort nya landvinningar och idag är det väl ingen som ens reflekterar över exponeringens vedermödor i fotografins historia.
Jag gillar dock att mäta med min gamla Ikophot när jag är ute med mina 50-talskameror. Det känns autentiskt på nåt vis.
Paret trivs och fungerar fortfarande utmärkt tillsammans.
Mellanformataren



Vad är det för spännande Zeiss Ikon-modell förresten? Jag vet att vi diskuterat det förut, där den som jag har tillgång till har ett ljussvagare objektiv (om jag ser rätt där bakom gulfiltret) men ser identisk ut i övrigt.
Kameran är en Nettar 515/16 med en Novar Anastigmat 4,5/75. Bildformat 6x6. Kameran fanns i flera utföranden, t ex med det billigare objektivet 6,3/75.
Jag har också en sån där modern digital exponeringsmätare. Inget kul alls! Men den är bra till att kalibrera de gamla =)
Vid närmare eftertanke kommer jag på att man inte kallar detta för en kopplad exponeringsmätare. Med en sådan brukar man avse en mätare som är direktkopplad till bländaren eller slutaren. När både bländare och slutare när kopplade till exponeringsmätaren har man en korskopplad inbyggd exponeringsmätare.
Den första kameran med korskopplad exponeringsmätare var Contarex år 1958.
Det är lite svårt att utröna hur det egentligen fungerade när man läser manualerna men helt klart är att det bara var tidsratten som var kopplad i Contax III. Hur man sen gjorde med bländaren förstod jag aldrig trots att jag läste igenom den flera gånger =)
Man kan nog med fog påstå att de första inbyggda exponeringsmätarna var mer eller mindre lika manuella som en handhållen.
Jovisst, och när det gäller Contax III kan man ju snarare tala om en påbyggd mätare, än en inbyggd sådan.
Förresten (detta blir en lång följetong), varken tid eller bländare är kopplade på en Contax III. Mätaren fungerar precis som en lös handhållen mätare - med skillnaden att den sitter fast på kameran.
Zeiss hade annars tekniken helt klar. Contax IV prototyperna från slutet av 1930-talet hade inbyggd korskopplad exponeringsmätare.
Jajamensan, Ernst. Jag har kalibrerat den mot min digitala och den visar samma värden.
Selenceller kan hålla extremt länge om dom inte utsätts för olämplig förvaring - som exempelvis ständigt ljus eller fuktig luft. Cellen i min Contax III från 1938 fungerar helt korrekt ända ner på multiplikatorerna.