Gotland runt med en gammal besättning

Om en retrosemester

2009 blommade min analoga galenskap ut ordentligt. Men som den lyckliga skit man kan vara hade jag kul med fotograferandet som aldrig förr. Gamla kameror flockades hemma under våren och efter Midsommar åkte vi på semester till Gotland, frun och jag. Och ett flertal gamla kameror. Det här inlägget för nästa profilbild kommer endast att innehålla bilder tagna med kameror som tillverkades före den digitala eran. Min D80 fanns förstås med och jag tog bilder med den också men de visar jag inte den här gången.

Vi bodde på Strand hotel. Leica M3 (1955) + Ultron 1,9/28

Rum 333 hade den här utsikten. Zeiss Ikon Super Ikonta 532/16 (1939)

Visby ringmur. Zeiss Ikon Super Ikonta 532/16 (1939)

Vi hade Visby som bas och gjorde dagsutflykter åt alla håll. Den första till Fårö.

Vi skådade raukar på Fårö. Zeiss Ikon Super Ikonta 532/16 (1939)

Besökte fiskeläget Helgumannen. Bronica S2A (1973) + Nikkor 2,8/75

Leica M3 (1955) + Ultron 1,9/28

Vi gick i kloster i Roma. Rolleiflex 3,5A Automat (1952)

Klostret har blivit nöjespalats. Leica M3 (1955) + Ultron 1,9/28

Vi hittade till Krusmyntagården. Contessa Nettel Piccolette (1921)

Piccoletten verkar ha fått starr så nu håller jag på med ett linsbyte. Den ska få nytt liv som hålkamera.

Vallmo fanns det överallt. Men de stod inte stilla! Zeiss Ikon Super Ikonta 532/16 (1939)

Någonstans på västkusten. Härifrån såg vi Stora och Lilla Karlsö. Leica M3 (1955) + Ultron 1,9/28

Minns inte var dessa utredningsdetaljer hängde. Leica M3 (1955) + Elmarit 2,8/90 (1960)

Tillbaka i Visby. Botaniska trädgården. Rolleiflex 3,5A Automat (1952)

Rolleiflex 3,5A Automat (1952)

Och så var resan slut. Och frun också. Här uppe på klinten strax söder om Visby. Rolleiflex 3,5A Automat (1952)

Månadens profilbild är dock tagen på Millesgården. Rolleiflexens självutlösare funkar inte så jag balanserar kameran och trycker av på armlängds avstånd. Närgränsen på objektivet ligger på 0,9 meter så jag fick sträcka ordentligt på min lekamen.

Rolleiflex 3,5A Automat (1952)

Mellanformataren

PS
Det var både första och sista gången jag tar med så många kameror på en resa. I maj åker vi över Atlanten och då blir det bara två, en digital och en för film. Men helt säkert flera objektiv.

Babyn är laddad

Och det var längesen sist...

Det är något visst med att sätta in en rulle i en kamera.  Jag har flera som står tomma och det är frestande att bara sätta i en rulle för den där trevliga känslan av förväntan som uppenbarar sig när man förseglat bakstycket. Vårluft, på nåt sätt. Aaah.

Rolleiflex Baby från 1958 med efke R100 bakom objektivet. 100 ISO svartvitt.

Mellanformataren

Fikabildsvinnare

Det går att vinna fototävlingar bara det inte är för många som deltar

Idag hade jag "tur" och vann i konkurrens med ett knappt tiotal bilder med min bild Treenighet på Midsommargårdens Fotoklubbs möte. Vi har en tävling som heter fikabilden.

Bilden är tagen på Ulriksdals Handelsträdgård med en digital kamera.

Mellanformataren

GÅRDAGENS NYHETER

När flyttade exponeringsmätaren in i kamerahuset egentligen?

Tidiga exponeringsmätare var handhållna och användes utanför kameran. När väl mätningen var gjord ställde man in kameran efter den avlästa informationen. En sådan procedur var förstås önskvärd att integrera i kameran och göra helt automatisk. Fotografen skulle helst välja bländare eller tid själv och sedan få det andra automatiskt.

1936 blev Zeiss Ikon Contax III den första kameran med en integrerad och kopplad exponeringsmätare med selencell. Den var dock inte helautomatisk utan krävde fortfarande en avläsning. Kopplingen innebar att rattandet på slutartidsratten fick selenmätaren att flytta sin visare och fotografen skulle se till att visaren pekade på ett svart märke för att exponeringen skulle bli rätt. Lite krångligare än så var det allt och med lite ljus fick man använda huvudräkning.  Långt kvar till automatiken,alltså, men en bit på väg. Exponeringsmätare och kamera hade i alla fall vuxit ihop.

Den första fullt automatiska exponeringsmätande kameran var Super Kodak Six-20 som kom 1938. Den var dock så dyr, 225$, att den inte blev någon succé.

1960 var den tyska kameran Mec 16 SB först med att placera sensorn bakom objektivet för precisare mätning. TTL-mätningen (Through The Lens) var född. Först 1962 blev Topcon RE Super den första SLR:en med TTL-mätning.

I början på 60-talet när de elektroniska komponenterna blivit tillräckligt billiga började inbyggda automatiska exponeringsmätare bli vanliga, som t ex i point-and shoot-kompakter som Olympus PEN EE (Electric Eye). Electric Eye blev en riktig fluga som alla kameror skulle ha.

Sen har det bara rullat på och förfinats allteftersom tekniken gjort nya landvinningar och idag är det väl ingen som ens reflekterar över exponeringens vedermödor i fotografins historia.

Jag gillar dock att mäta med min gamla Ikophot när jag är ute med mina 50-talskameror. Det känns autentiskt på nåt vis.

Paret trivs och fungerar fortfarande utmärkt  tillsammans.

Mellanformataren

Mina bokfynd - 8

Hallarna i Paris, Sven Aurén. Fotografier av Tore Johnson

Jag fick först låna boken av fotovännen Anders Berlin. Sen hittade jag den på Tradera och köpte den. Det är en sån där bok som man kan läsa flera gånger och ändå ha behållning av den. Såvitt jag vet kan man bara få tag på den på bokantikvariat eller Bokbörsen. Den är tryckt 1967 och berättelsen har ingen aktualitet idag så nytryck är osannolikt.

Det här är ännu en bok där berättelsen står i centrum. Den är lättläst och medryckande. Jag är lättlurad. Jag gillade boken och fick snart en känsla av att jag måste åka dit och fotografera härligheten. Det dröjde en bit in i boken innan jag insåg att de månghundraåriga Hallarna i Paris inte finns längre. De har blivit ett stort köpcentrum utanför staden. Snopet.

Boken inleds med en karta över Hallarna och var de olika varorna finns.

Hallarnas verksamhet börjar på natten. Arbetarna samlas och väntar på de första tecknen på varornas ankomst. Lastbilsmullret. Alla lyssnar spänt efter det första avlägsna dova ljudet.

Tore Johnsons bilder ackompanjerar väl berättelsen även om jag inte tycker att Tores bilder håller riktigt samma klass som annars. Tore Johnson är född och uppvuxen i Paris och kan säkert konsten att smälta in som fotograf i det här sammanhanget. Bilderna är av dokumentär karaktär. Trycket är inte så bra som man kunde önska men de rimmar ändå bra med atmosfären i berättelsen. Han har förmågan att se under ytan med sina bilder.

Sven Aurén är en begåvad berättare och som utbildad journalist väl förfaren med berättande reportage. Han var korrespondent för Svenska Dagbladet under en period i Paris och vid skrivandet av denna bok bodde han en period i närheten av Hallarna.

Kraftkarlarna är ett högt respekterat skrå i Hallarna. Det är de som hjälper till vid de tunga lyft, drag eller skjut som kan behövas lite varstans. Inträdesprovet är att, utan verktyg, bryta av hörnen på en tjock kopparplåt. Därefter bär de stolt tecknet på sitt yrke.

Vad kommer att hända med alla matställen när Hallarna flyttar?

Jag har aldrig varit i Paris men efter den här boken hade jag en obeskrivlig lust att åka dit. Men inte för att åka till de nya Hallarna i Rungis och La Vilette. Utan just för att besöka kvarteren där de gamla Hallarna låg.

Mellanformataren

PS
Det finns några exemplar på bokbörsen.