Berömda fotografer har också ett familjealbum

     ÄNTLIGEN!

Jag tog mig ut till Fotografiska idag för att kolla in stället och utställningarna. Det är ett mäktigt galleri vi har fått i Stockholm. Stora fina salar och gott om väggyta för bilder. Jag tyckte jag var lite sen men det var ännu lite folk när jag kom så det var inget större besvär att se sig omkring. Mot slutet av mitt pass där var det dock rätt trångt. Jag tittade förstås på alla utställningar men stannade längst hos Annie Leibovitz som jag tog till mitt hjärta - för hennes privata familjebilder. Man tänker nog inte på det men berömda fotografer har ju också ett familjealbum med gamla bilder. En familjehistoria värd att berätta. När jag ser andras familjebilder känner jag ett slags släktskap i de gemensamma nämnare man ser. Familjeporträtten på högtidsdagar, bilder på barn som blir större och större. De där ögonblicken i vardagslivet som triggar minnet eller, som i det här fallet, ger inblick i en annan familjs historia. Hennes porträtt av kända och berömda personer är förstås också bra. Inget snack om den saken. Men det var hennes privata bilder som gav mig mest. I butiken köpte jag hennes bok för att ha något att njuta av om kvällarna i fåtöljen.

Det blir inga bilder från besöket. Jag hade visserligen Coolpixen med men använde den inte. Det blev ZM för hela slanten och Tri-X som står i kö för framkallning i mitt kylskåp. Men bilder ska det vara i en fotoblogg så här kommer några bilder från Fotografiskas omgivning =)

De här grabbarna fixade till området utanför entrén förra sommaren.

Det märkliga huset på andra sidan gatan med ingång genom taket.

Birkaterminalen är närmaste granne. Man passerar den på väg till Fotografiska.

Min bästa rekommendation är att ta sig dit och se på härligheten!

Jag har årskort så nu kommer jag att ränna där ganska ofta. Och jag träffar gärna någon FS-bekant där.

KFUM och esskornett

Efter studenten var det dags att bli ingenjör. Och för att bli det flyttade jag till Jönköping och Erik Dahlbergsgymnasiet. Nog om det. För att ha nåt kul att göra nån kväll i veckan lyckades jag nästla mig in i KFUM utan att bli medlem. Det hör till saken att jag sedan 15-årsåldern spelat på något brassinstrument. 1972 blev jag dessutom dirigent för brassbandet hemma i missionskyrkan i Åmål. Det enda instrument som ingen spelade på var esskornetten så den tog jag hand om för att inte rosta ihop mellan de gånger jag övade och dirigerade bandet. För den oinvigde kan jag säga att esskornetten ligger mellan trumpet och piccolatrumpet i stämning så det är ingen lek att spela på den även om den ser ut som en leksak. Genom bekantas släkt fick jag kontakt med KFUM:s musikkår i Jönköping där jag så kom att spela esskornett i deras symfoniska band. Ett sånt där band som har flöjter, negerben, saxar och ståbas förutom alla sorters brassinstrument som jag var mest van vid. Vi hade konserter då och då. Vid ett tillfälle hade vi Arne Lambert som gästartist. Han var inte nykter och på sista styckets sista ton missade han kapitalt. Men som tur var för honom hade jag samma höga ton och räddade hans ansikte. Jag tror inte publiken märkte något. Men jag fick en mörk blick av honom sen.

Månadens profilbild är utskuren ur en orkesterbild från ett annat konserttillfälle i Per Brahesalen på Peset våren 1974. Teknisterna kallade Per Brahegymnasiet för Peset av en för mig outgrundlig anledning. Jag förmodar att det var för att där gick alla icke-teknister, s k pesadrängar. Men jag brydde mig inte så noga om det. Vid detta tillfälle hade vi en gästartist av helt annan kaliber, Leif Uvemark från James Lasts orkester. Europas högst spelande trumpetare. Och då menar jag tonhöjden. Jag fick se hans munstycke. Du milde så grunt det var. Om det hade varit fyllt med vatten så hade nog ingen kunnat bli blöt av det!

Här är bilden på orkestern. Jag sitter längst ut till höger.

Färg vs svart/vitt - 1

Jag tar mycket svart/vitt nuförtiden då jag upptäckt att bilder ofta blir mer spännande utan färger. Det gäller inte alltid, förstås men svart/vitt är ofta värt att pröva om man har en digital färgbild. I bilderna nedan tycks kanske skillnaderna små men jag tycker att frånvaron av färg gör just den här bilden mer intressant. De få färger som finns i färgbilden stör mitt öga om jag jämför med den svart/vita. Vad tycker du? Föstora gärna bilderna så blir det tydligare.

Ricoh GRD II, 400 ISO. Obearbetad

Ekerö kyrka i lördags efter ett barndop.

Fotoutställning med enkla medel

Visst drömmer man om att ha egen utställning då och då. Jag fick en utmärkt tom skärmvägg på mitt jobb och bestämde mig för att fixa en alldeles egen utställning med MINA bilder. Och det fina är att jag kan byta bilder då och då så att mina besökare tittar efter nyheter =) Så här ser väggen ut just nu.

Och som grädde på moset har jag egna bilder på "skrivbordet" på mina tre skärmar. Den här ligger uppe på den jag använder minst. Jag kastar ett öga på den då och då när hemlängtan blir för stor =)

Och kommentarerna kommer och det pratas foto...

Innanför mitt fönster

Många bloggare verkar ha blivit förtjusta i att fotografera ut genom sina fönster. Jag föredrar nog att gå ut om jag ska fotografera ute och fotografera inne om jag är inne. Så dagens stilleben blir innanför mitt fönster =)






Köket är nog den plats som förändras mest varje dag