The bright side of life

Om att göra det bästa av solsken

Jag är ingen vän av starkt solsken. Idealvädret för mig är när ett tunt molntäcke bildar en effektiv softbox över allt man ser och mjuka skuggor mejslar ut strukturer. Men ibland får man finna sig i hur det är och göra det bästa av det.

Här är ett par till som inte gillar solsken

Ulriksdal, ZM, Sonnar och Tmax400

Mellanformataren

Inbjudan i mailboxen

1st Swedish International Small Print Exhibition 2012

Det finns ett ord för det här. Synkronicitet. Jag har ju just nämnt (igår) att jag nog bara ska delta i fototävlingar för pappersbilder. Idag kom det ett mail från The Scandinavian International Photo Society's president Nils-Erik Jerlemar som också är livligt engagerad i FFiM (Fotografiska Föreningen i Malmö) där jag deltagit i deras internationella tävlingar några gånger. 

Mer om den här nya tävlingen kan du läsa om på deras hemsida. Jag utmanar förstås alla fotovänner som gillar bilder på papper att delta. Small print innebär max storlek A4 så det lär inte bli dyrt att framställa bilder.

Jag funderar som bäst på om jag ska delta med digitala printar eller mörkrumskopior. Men det finns tid att bestämma sig. Sista inlämningsdag är 15 september.

Den  här bilden ska i alla fall inte delta.

Ett slut och en början. (X100, Millesgården)

Mellanformataren

Filmus universalis

Om en artikel ur arkiven från 1954

Jag har ett antal Fotografiska årsböcker som varje år innehåller ett antal artiklar om foto. Där debatteras ett och annat men  avhandlar också en del tekniska grejer. I årsboken för 1954 finns en artikel om den universella filmen. Den som kan användas till allt. Färgbilder på papper, svartvita bilder på papper, diabilder i både färg och svartvitt. Som ett sentida tillägg kan även digitala bilder sällas till dess underbara egenskaper (undertecknads anm.)

Jag pladdrar om den negativa färgfilmens universella egenskaper och tar mig friheten och fräckheten att återge en sida ur boken för att åskådliggöra filmens förträffliga användbarhet.

Lägg märke till den kraftiga föryngringen av kvinnan vid konvertering till diapositiv! Slår alla skönhetsmedel med hästlängder.

Jag blev påmind om det här när jag har letat igenom pappas gamla negativ och hittat en kontaktkarta på ett antal färgnegremsor. Kontaktkopian är svartvit.

Jag har förstås testat i mörkrummet och stoppat in ett färgneg i apparaten och exponerat på svartvitt papper. Jag har några tusen färgneg och behöver bilder till hösten utställning. Och kolla här hur det blev! Först originalbilden.

Och så mörkrumskopian

Ingen höjdare, tycker nog jag. Jag är inte säker på om jag kan öka kontrasten på det vanliga sättet med magentafiltret. Men det går ju helt klart.

Nu är det ju mer av historiskt akademiskt intresse. Med en digitalkamera och photoshop kan man fixa det mesta. Men diabilder är nog fortfarande svårt utan film i kameran =)

Mellanformataren

PS
Den färgnegativa filmen kan konverteras att bli digital också. Processen kallas skanning. Han tänkte inte på det 1954.

ARTIPELAG

Flera överraskningar på samma dag

Det senaste tillskottet av konstmuséer i Stockholmsområdet upptäckte vi idag. ARTIPELAG på Hålludden utanför Gustavsberg. Eftersom det var fotoförbud i salarna blir det inga bilder inifrån utan "bara" en del från den fantastiskt fina miljön utanför. 

Artipelag har skapats och grundats av Björn och Lillemor Jakobson. 

Överraskning nummer ett var att här blandades "vanlig" konst med fotografi av sådana kändisar som Kertesz och af Peterséns m fl. Även Trädfotografen hittade en likasinnad i en samling trädfotografier av Wilhelm von Gegerfelt (1844-1920) från 1890-talet. Synd att han är död. Jag hade gärna språkat lite med honom.

Överraskning nummer två var den intressanta utställningen av Candida Höfners fotografier. Här finns en del bekanta interiörer att beskåda. Höfner visar bredd i sin fotografi och här fanns bilder för alla smaker. Från stora färgprintar till diskreta mindre svartvita bilder. Personligen tilltalade mig de svartvita bilderna mest.

Mina flickor på rampen/trappan upp till taket.

Överraskning nummer tre var den goda maten på Baggens restaurang som vi intog på andra våningen.

Överraskning nummer fyra var den fina spångade leden ner från muséet i härlig natur. Ypperligt handikappanpassat och lättgått.

Det går att åka båt hitut också. Jag tror man åker från Nybrokajen mot Gustavsberg. Ett av stoppen är på Hålludden. Det finns ingen ursäkt för cityfolket utan bil att stanna hemma, alltså.

Överraskning nummer fem inträffade precis vid slutet av spången. Vi mötte självaste grundaren Björn Jakobson med en rullstol i högsta hugg. Han frågade mig hur mycket jag vägde och efter det beskedet enrollerade han mig som försöksperson. Han ville testa hur det går att skjuta en rullstol framför sig i den brantaste delen av spången. Både nerför och uppför. Nerför var ju ingen konst och uppför var jobbigt. Väl tillbaka stötte vi på en dam i permobil. Björn enrollerade henne genast som försöksperson nummer två och kallade också tillbaka mig. Han ville ha en bild på kvinnan där hon åker på spången och jag hade ju den stora digitalkameran i handen. Jag tog den förstås och bjöd honom på rättigheten att använda den på hemsidan.

Mellanformataren

PS
Jag tog slut på rullen i min Leica M3 också. Men de bilderna dyker väl upp senare. Kanske. 

Sakta gå hem genom stan

Åh det är skönt när mitt Stockholm är grönt

Leica IIIf och Summaron 3,5 cm/1:3,5 (1954)

Mellanformataren