Kameran ljuger alltid

Eller är det fotografen?

Det händer inte så sällan när jag är ute och luftar någon av mina veterankameror att jag får höra;"Men titta där! En hederlig gammal kamera!" Vid ett tillfälle svarade jag; "Nädå, den ljuger lika bra som en ny". För att belysa detta ska jag visa en bild som riktigt blåljuger.

Jag åkte tåg. På väg hem till Stockholm. Tåget stannade i Karlstad. Vi fick meddelandet att ett annat tåg från Oslo hade gått sönder och dess passagerare skulle flyttas till vårt tåg som redan var fullt. Hur tänkte SJ där? Bilden andas den fridfullhet som normalt råder t o m i Karlstad. Ty Karlstad ligger ju på landsbygden i en Stockholmares ögon. Och där är det fridfullt.

Eftersom den här operationen skulle ta en stund gick jag ut på perrongen för att få lite frisk luft och jag tog den gamla "hederliga" Rolleiflexen med mig. Med ryggen mot kaoset bakom mig riktade jag kameran västerut där regionaltågen brukar komma och gå. Kav lugnt, om man får använda sjötermer i järnvägssammanhang. Så jag tog en bild på lugnet. En stillbild förmedlar inga ljud så kaoset bakom ryggen märker du inte.

Nu är frågan: Är det kameran som ljuger eller fotografen? Vem är hederlig? Vem är ohederlig?

Jag hävdar att:

• kameran är en objektiv och uppriktig betraktare som visar det som ryms inom den ram som fotografen väljer. Så hederligt det någonsin kan bli.
• fotografen är lögnaren som väljer att inte visa allt som finns utanför ramen. Och hur skulle det i så fall gå till? Inte ens fotografens öga kan uppfatta allt.

Eders Lögnaktige

PS
Som alltid, aldrig på fullt allvar.

PPS
Och hur hederliga var SJ egentligen?

Det blir inga bilder

Om inte kameran är med

Det sägs att den bästa kameran är den man har med sig. Jag är inte riktigt säker på det. Sedan det analoga fotograferandet fick en renässans hos mig för drygt tio år sedan har jag alltid burit med mig en kamera. Tills för ett par år sedan. Det beror delvis på att det är förbjudet att fotografera på det uppdrag jag har nu. På andra uppdrag hade jag med mig en kamera och tog bilder på jobbet. Ständigt närvarande på armlängds avstånd. Delvis beror det på att jag känt en mättnad. Jag har ju tagit bilder på det mesta (fast det är ju inte sant). Ibland när jag inte har en riktig kamera med mig har jag därför tillgripit nödkameran (=mobilen). Här kommer några bilder från en av mina nödkameror. Jag såg motiven men hade "bara" mobilen till hands.

Eders Nödställde

Leica IIIf som ny

Om en jämnårig fotoapparat

Även min Leica IIIf har varit inne på kamerakirurgi. Och överlevt. Det tog ett år men det var det värt. Kameran är lika gammal som jag men kommer nu med en ny ridå att överleva mig med flera decennier. Och alla tider stämmer!

Jag har just laddat den med en rulle Adox Silvermax 100 som har en emulsion med extra mycket silver. Framför den kommer det att sitta en Summicron 5 cm 1:2 som även den är jämnårig med mig och kameran. Och ett original gulfilter på det. Jag kommer nog att använda 5 cm's sökaren också. Jag ser bättre genom den när jag komponerar bilden.

Wish me luck!

Här är några bilder jag tagit tidigare med denna trevliga kamera.

Eders Hängivne

Jag har sålt min Baby

Om rensning i kameraskåpet

Jag har märkt att jag lätt blir splittrad av att ha för många kameror med film i. Egentligen borde det väl räcka med en. Men ack så svårt det är.

Jag har i olika omgångar sålt av kameror och annan fotografisk utrustning och inte har jag mått dåligt av det. Nu är det dags för en sån period igen. Den första kameran ut den här gången är min Rolleiflex Baby med alla tillbehör och 17 filmer. Det är en klubbkompis i Analogfotograferna Stockholm som högg direkt när jag annonserade internt i klubben om att jag ville sälja den. Vi ska ha kameraloppis på onsdagens månadsmöte och då tar jag med en del annat också.

Men mina två andra babies behåller jag. Bilden är tagen med den senaste rullen vid sommarens besök på Grönsöö slott.

Eders Hängivne

Nikoflex

Om TLR:en som aldrig blev av

Eftersom jag är intresserad av historia och dessutom är ingenjör så roar jag mig ibland med att läsa kamerahistoria. Jag har ägnat mycket tid åt att läsa om alla TLR-kamerors anfader Rolleiflex. Franke & Heidecke satte ju den fotografiska världen i brand 1929 med sin nyskapande konstruktion och snart efterapades den av många andra kameratillverkare världen över. Så till den grad att "flex" nästan blev liktydigt med TLR, Twin Lens Reflex, tvåögd spegelreflex.

T o m Nikon hade en på sitt ritbord 1945 och en långt gången prototyp "Nikoflex". Problem med kostnaden för slutaren fick dem att lägga ritningarna på hyllan för framtiden. Istället valde man att satsa på småbildskameran och släppte sin första kamera 1948, Nikon I. En mätsökarkamera med Nikonformatet 24x32. Den blev en formidabel framgång och förpassade Nikoflexen till historiens annaler. Den återvände aldrig till ritbordet.

Mer finns att läsa i Nikon Chronicles

Eders Hängivne