Rolleiflexen i vinteride

Sista rullen för i år blev en FP4+

Rolleiflexen har varit , och är, en av de trevligaste apparater jag fotat med genom åren. Slutaren gav upp för ett par år sedan men fick vård av Kalle  i Täby och fungerar finfint sedan dess. Nu lär den fungera en generation till.

Jag har ett evigt pågående projekt (som jag i hemlighet hoppas göra en bok av) med temat Temporär arkitektur. För ett par veckor sedan flyttade en sån där temporär arkitektur in alldeles i närheten av där jag bor. En mindre stad av containrar. Jag har redan tagit många färgbilder av den ur olika vinklar men den här gången tänkte jag köra den svartvita rullen som suttit ett tag i Rolleiflexen för att sedan låta den vila över vintern. Jag väntade bara på det rätta vädret. Idag hände det men försvann lika fort som det kom.Och jag upptäckte att en del containrar redan hade försvunnit. Jag tog mina bilder ändå. Framkallade och skannade nyss.

Här på huvudgatan i containerstaden syns det redan att en del "hus" försvunnit.

Det här var ett parhus

Eders hängivne

Jag har laddat Contaflexen med två filmer!

Om att hålla tungan rätt i skenan

Nu var det dags att ladda film i mina Wechselmagazin till Contaflexen. Som tur är finns det en manual på webben. Tyvärr nästan oläsbar i utskrivet tillstånd. Men som pdf kan man ju förstora så mycket man behöver.

Två magasin har jag. Den här gången tänker jag ladda det ena med Delta 400 och det andra med Portra 400. Rena självbevarelsedriften gör att jag kör på samma ISO. Annars glömmer jag nog att ställa in rätt ISO på kameran när jag  byter magasin. Det får räcka med en nyhet den här gången; att jag kan byta film mitt i en rulle.

Det var knepigare än väntat att få filmen att hålla sig i styrskenorna men det gick till slut.

Sen var det bara att putta på tills filmen dyker upp helt automagiskt till höger om upptagningsspolen. Sen stoppar man ner den i skåran till vänster om det vita strecket och matar på med tummen på den räfflade spolgaveln tills man känner att filmen gått ett varv och blir riktigt låst. Avslutar med att skjuta in kåpan över kassetten och svartsliden över filmen.

Sedan ställer man in rattarna så att man kommer ihåg vilken film som sitter i. Portran (överst) på solen och 27 DIN  (det är ju en tysk kamera). Delta 400 (nederst) mot det svartvita fältet och 27 DIN.

Eftersom räkneverket på kameran inte kommer att visa rätt har magasinet ett eget räkneverk. När man kört förbi startrutan (som ju blivit exponerad) ställer man in det på 36 som betyder 36 bilder kvar. Räkneverket räknar sedan ner så att jag hela tiden kan se hur många bilder jag har kvar. Fiffigt men inte originellt. Andra kameror har samma feature.

KLART. Ut och plåta!

Eders Hängivne

PS
Det dröjer nog ett tag innan båda filmerna är klara och framkallade men håll ut. Bilder kommer.

På fredag hänger vi oss

12 fotografer slår till igen

Välkomna!

Eders Hängivne

Stafettkamera 12

Om min andra Olympus 35 SP

Jag har ju två stycken 35 SP och jag ville kolla funktionen på båda i avsikt att göra mig av med den ena. Jag har egentligen inte slutat samla på kameror men jag har blivit mer målinriktad (eller kräsen) och gör mig av med en hel del kameror. Jag behåller de intressanta och roliga. Och de som jag verkligen gillar att använda.

Här kommer bilder från den yngsta Olympus 35 SP. Dessvärre visade det sig att exponeringsmätaren fungerade sporadiskt så jag använde en handhållen exponeringsmätare för att bestämma EV-talet. Det är inget extra arbete egentligen. Man mäter bara varje gång man byter ljussituation.

Interiör från det nybyggda Dinners i Enköping.

Nära Medborgarplatsen

Konferens vid Södra Station

Jag träffade Krister på Pallas i Vällingby.

Den här gången körde jag Ilford Delta 400 och framkallade i Ilford ID 11 och det gick bra det med. Ännu ser jag ingen större skillnad mot samma film framkallad i Kodak Xtol. Men jag har ju några liter kvar...

Eders Hängivne

PS
Nästa kamera blir en spännande liten goding från början av 50-talet, Voigtländer Vitessa N 

Olympus 35 SP - Stafettkamera 11

Om en kompetent kompaktkamera för film

Olympus 35SP tillverkades mellan 1969-1976 och trots sina gedigna prestanda hamnade den i skuggan av de alltmer populära spegelreflexkamerorna (SLR). Tack vare sin storlek och låga vikt blev den ändå en framgång. Det fasta objektivet 42 mm/1,7 med sina 7 linser i 5 grupper får nog sägas vara top-of-the line för kompaktkameror från den här tiden. SP står för spotmätning och detta är den enda mätsökarkompakten någonsin med både automatisk exponering och spotmätning. Det där med spotmätning ska man nog ta med en nypa salt. Det enda som händer när man trycker in knappen är att EV-värdet sjunker 2 steg (oavsett vad man siktar på). Motljuskompensationsknapp skulle man nog hellre kalla det, men det säljer bättre om man kallar det spotmätning. När man fotograferar manuellt använder man EV-läsningen för att ställa in objektivet för EV-talet som man läser i sökaren. Nog om detta. Det här är en utmärkt kamera både för den som kör Auto och den som hellre kör manuellt och är en utmärkt resekamrat. Objektivet är det bästa på kameran, förutom att den är kompakt och lätt. Idealisk för gatufoto med objektivet ställt på 3 m. Då är det bara att gå runt och knäppa och dra fram film.

Som jag sa i mitt förra inlägg så har jag två st 35SP. Här presenterar jag bilder från den första (f ö den med lägst serienummer). Filmen jag använt är den numera utdöda Fuji Neopan 400.

Lekpark i Linköping

Födelsedagskalas i Björkvik (söder om Katrineholm)

Efter festen. Äldste sonen med fru och barn tar igen sig i soffan och farfar fotografen förevigar med hjälp av blixt.

Eders hängivne

PS
Olympus 35SP är eftertraktad på auktionssajterna och inte så "billig" som man kan tro för en gammal kompaktkamera. Mina två köpte jag av en gammal klasskamrat i Säffle.