De e mycket snack om Olympus nu!

Om att förbereda sig för pensionen

Tvenne saker har väl ingen undgått. Björkbom gör reklam för Olympus OM-1 i nästan varje inlägg och TV talar ständigt om hur dålig pensionen kan bli. Man kanske bara få hälften av allt. En halv bulle till en halv kopp kaffe osv. Bäst att förbereda sig, tänkte jag, och köpte en Olympus som tar halva bilder!

En äkta spegelreflexkamera utan pentaprisma. Klura ut det den som kan.

Den här originalmodellen har ynglat av sig till digitala dito. Trevliga kameror det också.

Det här är förstås avancerad skatteplanering. Jag får ju dubbelt så många bilder på rullen. Men säg inget till Skatteverket!

Halvformataren

Min kamerakrönika - del 8

Olympus µZOOM115

En tid efter skilsmässan 1998 sålde jag mitt Chinonsystem men för att inte bli utan kamera köpte jag mig en ny kompakt med motiveringen att den skulle vara lätt att ta med och lätt att fotografera med. Jag valde mellan den och en APS-kamera. Fotohandlaren rekommenderade det vanliga formatet. Han trodde inte APS skulle leva så länge. Han fick rätt och jag kan fortfarande hitta film till Olympusen och använda den. Kamerans storlek är dess enda fördel. Allt annat bär spår av digitalteknikens barnsjukdomar. Starttid, slutarfördröjning och fokuseringstid är mycket långsamma. Men bilderna blev tjänliga och den här kameran hängde med tills digitaltekniken gjorde sitt intåg i det Meldertska universat 2004. Jag tog några rullar med den senare också men med den digitala blev det lite av ett vacuum för fotografering på film som höll i sig ända till sent 2008. Mer därom i senare krönikor.

Som vanligt med alla mina kameror fick de hänga med nästan jämt. Det här exemplaret är synnerligen välberest och hängde med både på tjänsteresor och privata resor. Den var också en naturlig del i utflyktspackningen när jag åkte ut med båten på Vänerns blåa bölja.

Lite bilder då. Tekniskt inga höjdare men som minnesbilder duger de finfint.

Kul med slangbella och kokosnötter. Firman roar sig på Dalslands Äventyrscenter 1999.

Lundagård 1999. Gode vännen Rune disputerade sig till en doktorstitel i teologi.

Fotografering och släktforskning går bra ihop. Här har jag dokumenterat mina morföräldrars första hem som nygifta. Bilden tagen från Kungsberget 2000.

Jag träffade Nataliya i Cullera, Spanien i maj 2000. Några år senare blev hon min fru.

Dalsländska hällristningar i Tisselskog 2000

George Eastmanmuseet i Rochester, New York. Han som gillade bokstaven K och startade Kodak. Mina föräldrar och jag träffade släkten i Amerika som jag lyckats återknyta kontakten med via internet. I tre veckor kuskade vi runt och hade gôrkul sommaren 2000.

Niagarafallen 2000

Erie, Pennsylvania 2000

Tjänsteresa till universitetet i Tessaloniki 2000. Skulptur på strandpromenaden.

Vinter i Åmål 2001. Våren efter var det som Vänern steg nästan 2 meter över sjökortsnivån. Jag har bilder på det.

Båten kom tidigt i sjön 2001. Kameran låg alltid på kommandobryggan vid sidan av kikaren. Alltid redo.

Nyreparerad brygga vid Aspholmen efter översvämningen. Vi var den enda båten som övernattade ett par veckor före midsommar. Den här sommaren var speciell på Vänern. Vi kunde åka på ställen som annars var ofarbara tack vare det höga vattenståndet som höll i sig hela sommaren. Först året efter blev det normalt igen.

Läckö från sjösidan. Samma tur.


Lenin och jag på Arbatskaya i Moskva våren 2001

Kreml, Moskva 2001

Tornerspel i Trollhättan på Fallens dag 2002

Nataliyas dotter Anna hälsar på i nyinköpta villan 2002

Vi gifter oss 2003

Under Älvsborgsbron på väg till Danmark 2003. Det här är den enda bild jag har från den resan. Jag misstänker starkt att resten av negativen har förkommit. 2004 gjorde vi en liknande resa till Danmark men då hade vi med den första digitalkameran i mitt liv.

Båt i Bällstaviken, Solna. Lunchpromenad när jag jobbade på Rymdbolaget vårvintern 2009

Rosersbergs slott hösten 2009.

De två sista bilderna togs på grund av nyårslöftet 2009. En rulle i varje analog kamera.

Mellanformataren

PS

Olympus på rundsmörjning

Ni som följer min blogg och har gott minne kommer säkert ihåg min gatufotosession i somras som kom av sig när kameran strejkade utan att jag noterade det. Några månader efter det debaclet verkade kameran ha repat sig, men nej. Den var verkligen trasig i slutaren. Nu tycker jag att min Olympus 35 RD är en väldigt trevlig kamera så jag tog den till Werner på LP Foto för översyn. Precis som när man tar bilen till verkstaden ibland. Jodå, Werner kände till problemet med dessa Olympusar och det skulle gå att fixa. Igår hämtade jag den och nu sitter det en film* i den igen. Det känns som om vårluft har kommit in i lungorna igen =)

"gatufotografen"

*

Vem behöver en ny Olympus PEN?

Det duger så bra med en gammal. Och den är ju lika snygg som den nya. Nu har jag laddat min med en kort rulle Tmax 400 som jag ska köra på ISO 200. Kameran klarar inte mer. Jag har en idé som jag vill prova och det räcker gott och väl med en rulle på tolv bilder. Då blir det tjugofyra att leka med ty det är en halvformatare.

 

Min Pen EE från tidigt 60-tal. Den söta blixten ska jag inte använda.

Gatufotografisk premiär - och flopp

Egentligen är det ingen premiär. Fotograferat på gator har jag gjort sedan jag började fotografera men för att högtidlighålla mitt inträde i Gatufotopoolen gav jag mig ut att gatufotografera med föresatsen att nu ska det vara människor i bilderna. I varenda bild! Till saken hör att jag nu läser Kurt Bergengrens bok ”Fotografera är nödvändigt” och har tagit intryck av en del av de fotografer han skriver om. Nåväl, ut i vimlet och ta bilder på folk. Dagens utrustning var en Olympus 35RD mätsökarkamera med Tmax 400 i buken. Jag fick den av mor i maj. Hon använder den inte längre. Och jag har ett nyårslöfte att uppfylla.

Lite närmare Södra station gjorde jag mitt första övertramp. Stockholms stads allmänna cykelpool utan en levande människa i närheten! Jag var medveten om brottet och gick vidare bannande mig själv. Jag hade behövt den Alvedon som cyklarna gör reklam för.

Mariatorget. Folkvimmel och fina möjligheter till bilder. Tog flera skott här och hoppades mycket på en del. Gick Hornsgatan ner mot Slussen och trampade sånär på en skateboard vid trappan ner till Södermalmstorg men klarade mig från en klassisk cartoonvurpa. Såg att Stadsmuseet var öppet så jag passade på att titta på SvD:s reportagebildutställning. Till min förvåning kände jag igen en del bilder. Och ändå läste vi aldrig Svenska Dagbladet i de västra provinserna där jag kommer ifrån. Kanske NWT köpte några? Nu letade jag mig ner i katakomberna vid Slussen för att hitta Affes hörna och denna gång lyckades jag. Inte en kotte där! Gick gången bort och där! Nere vid en busshållplats satt en ensam resenär och väntade. Jag tog i lugn och ro två skott. Gick vidare in i mörkret och kände mig som en upptäcktsresande som trampade ny mark. Så småningom uppdagades en väbekant syn; Gamla stan. Så jag gick dit där Djurgårdsfärjorna anlöper ty där var mycket folk. Tog många bilder här och filmen närmade sig sitt slut. Bestämde mig för att spara några rutor till hemfärden även om jag inte gillar att fotografera i tunnelbanan. Gick längs kajen till Gamla stans tunnelbanestation och tog tåget hem. Rullen tog slut innan jag klev av.

Framkallning. Jag gillar det ordet. Att kalla fram något (ur mörkret). Men min fru gillar inte lukten. Kemikalierna ligger på 24°C och jag kör fem minuter, stoppbad 30 s, fix 7 min drygt, skölj 30 min. Sanningens minut är slagen. Har jag lyckats i föresatsen att ha människor i alla bilder? (förutom Alvedoncyklarna förstås) De första åtta bilderna ser ut som bilder sedan är allting svart som i graven! D v s överexponerat som om slutaren ville gömma sig för solen i objektivets periferi. Jag sneglar misstänksamt mot kameran, tar den och testar medan jag stirrar rakt in i objektivet (som står på full glugg) och ser till min förfäran att slutaren öppnas mycket långsamt och stannar i öppet läge och stängs inte förrän jag ”drar fram” mera film. Och jag som hade hoppats på en del fina bilder... men efter ruta åtta gick den sönder. Jag fick i alla fall bilder till nyårslöftet. Och en ordentlig promenad.

Ruta åtta. Motorcyklar på Swedenborgsgatan. Sista normala rutan.

PS addendum

Nu har jag gjort några fina bokmärken av den svarta negativremsan =)