Att lägga om stilen är inte lätt

Om att ta bilder för publiken

Jag har aldrig i mitt liv som fotograf lyckats sälja en enda bild. En gång var det nära. Jag blev uppringd av någon som ville ha en bild i nåt magasin eller hemsida. Jag ville ha en mindre summa för den. Hon skulle kolla med chefen. "Det har vi ingen budget för", sa han. Det skulle förstås vara gratis. Då blir det ingen affär kontrade jag. Och därmed var det första tillfället borta.

Jag är lite avis på goda vänner och bekanta fotografer som lyckas sälja bilder av det mer konstnärliga slaget, i svartvitt och kopierade i mörkrum. Stilleben eller landskap för det mesta. Jo, jag vet. Jag har ju nyss sagt att det är svårt och inte min grej med natur och landskap. Jag vill ju gärna sälja de bilder jag tycker det är roligt att ta, t ex veteranbilar. I stället har jag gett bort flera bilder som tack för hjälpen med något jag behövde hjälp med eller som födelsedagspresent.

Rättelse: Jag har visst lyckats sälja ett par bilder på en irakisk familj som jag fick nöjet att fotografera inför en jul. Jag jobbade på samma ställe som frun i huset och hade en utställning svartvita porträtt på jobbet som hon fick se. Hon gillade svartvita bilder. Det blev ett par 24x30 på fiberpapper. Sommaren efter blev jag inbjuden på sonens studentfest och tog ett par rullar. Jag gjorde mindre kopior av de bästa och gav bort som tack för festen.

Man måste förstås jobba för det. Hänga på utställningar, ha en egen hemsida med köpfunktion, visa bilder i alla tänkbara sammanhang och göra mer väsen av sig. Man säljer inga bilder för att man sitter på kammaren och önskar sig. Jag måste börja jobba på det. Ta nya bilder. Tala om att de finns. När pandemin är över...

Nästan såld

De här kanske är gångbara

Ni hajar va. Grubblerierna går nog över

Eders Hängivne

PS
Mannen i det irakiska hemmet är numera min frisör.

En epok går i graven

Om Nikon F

Nikon ska sluta tillverka sin senaste analoga spegelreflexkamera. Men jag hann köpa den. Visserligen begagnad men i prima skick. Enda misstaget var väl att jag köpte den från Japan. Den kom med en manual på japanska. Det är inte mitt bästa språk, om jag säger så. I menyn fanns det bara ett begripligt ord "Language". Jag lyckades ställa in English och sen var det bara att köra. En härlig pjäs med det senaste av allt. Förutom sensorn, som man måste köpa ny då och då.

Det fina i kråksången är att alla mina Nikon F-objektiv passar till både den här och min D600.

Man kan ju bara titta på den förstås, men det går att ta bilder med den också. Här är några.

Acros 100 pressad till 1600

Eders Hängivne

Den dokumentära fotografin dör aldrig

Om bilders livslängd

Mycket av de fotografier jag tar är av det dokumentära slaget. När jag ser på min bildproduktion genom de decennier jag hållit på så inser jag lätt att det är för att minnas hur det var en gång, på en resa, i hemstaden, barnens uppväxt och mycket annat. Dessa bilder är ovärderliga för mig. Men också för andra som har minnen från samma tid och samma plats. Kanske t o m samma händelse.

På Facebook är jag medlem i en grupp om min hemstad Åmål. Där besannas fotografiers dokumentära värde dagligen. Minnen och berättelser dyker upp som utlöser andra berättleser och minnen. Ibland i en nästan ändlös tråd. Mycket uppskattat av många att dela både personliga och gemensamma minnen. Tänk att vårt kollektiva minne om hemstaden är så mångfacetterat och roligt! Utan fotografier skulle det antagligen vara mer återhållsamt. Bilder på platser, personer och händelser triggar minnena. Det är därför jag törs säga att den dokumemntära fotografin aldrig dör. Den lever i evighet så länge fotografin finns.

Här kommer ett par bilder på byggnader och miljöer som inte finns längre. Men många minns och har minnen från dem. Om man bara visar sina bilder.

Det här var personalutrymmen för bangårdspersonalen vid Åmåls station. Vagnexpeditionen höll också till här. Det jämnades med marken får några år sedan och blev en pendelparkering.

Ingo bensinmack i Vinsta. Den dök upp efter att vi bott i Vällingby ett par år. Den försvann för ett par år sedan när Förbifart Stockholm började byggas. Den stod i vägen för en rondell som ska byggas till vänster i bild.

Eders Hängivne

Natur och landskap är svårt

Om att gömma sig i mängden

Natur (djur och växter) samt landskap är mina sämsta grenar. Det är svårt. Jag misslyckas varje gång. Men som jag ser det är jag i gott sällskap. Nätet flödar över av mediokra bilder som är snarlika varandra. Alla gillar allt. Vad som helst och avger kommentaren "Åh, va fint" och klickar en like. Jag har sett ytterst få bilder som sticker ut och som jag kan gilla. Svårigheten är just att sticka ut och vara något alldeles extra. Jag har gett upp naturligtvis. Jag tar kanske någon bild ibland som jag vill ha för att minnas  och som jag inte delar. Ett landskap gör sig bättre som fond till ett porträtt eller något intressant objekt. En kontext för något annat än själva naturen. Tycker jag, alltså. Andra tycker annorlunda. Och det är väl bra.

Utsikt från en fyr i sydvästra Jylland

Utsikt från Bispbergsklacken i Dalarna.

Närbid på en insekt på en blomma på Rosendal i Stockholm

Eders Hängivne

Mallorca-mannen

Om en livsnjutare

Mannen nedan träffade jag på Medborgarplatsen när jag var ute i city för lite gatufotografi. Han satt på en bänk och jag behövde vila benen lite så jag satte mig bredvid. Han har en fastighet på Söder där han bor på somrarna och en fastighet på Mallorca där han bor på vintrarna. Han verkade förnöjsam med  livet. Mer än så minns jag inte av vårt samtal där på bänken.

Leica M4-P + Zeiss Biogon 2/35 mm

Eders Hängivne