Det dagliga underläget

Vi hade lämnat de bedjande vid Klagomuren, de sammanbitna ansiktena i myllret efter fredagsbönen vid Damakusporten, mattförsäljarna utefter via Dolorosa och grabben som bar sin sovande lillebror på ryggen bakom oss.  Det hade tagit en bra stund i spärrarna men slutligen kom vi fram till Gaza City. Intifadan hade avtagit i styrka men säkerhetskontrollerna var fortfarande rigorösa.

Idag, långt senare, läser jag om de palestinska protesterna mot Israels 70-årsfirande. Jag ser DN:sPaul Hansens dramatiska, gripande och enastående bilder och jag läser siffrorna över döda och skadade. Minst 60 dödsoffer, över tusen skadade. Överfyllda sjukhus och oidentifierade lik. Israeliska prickskyttar och Hamas-dirigerade stenkastande däckbrännare. Nedstigningen i helvetet.

- Det är bara det dagliga underläget vi ser minns jag att läkaren vid al- Aqsasjukhuset uppgivet sa. För så var det då och så är det nu Det våldsvansinne - från båda hålla, vi tvingas se i Gaza måste förstås utifrån några enkla fakta som varken Hamas eller det officiella Israel kan bortse ifrån. På en 40 kilometer och 18 kilometer remsa mot Medelhavet tvingas 2 miljoner palestinier leva med 45% arbetslöshet och där hälften av barnen har psykiska skador, vattenbristen är akut och elektriciteten oftast inskränker sig till ett par timmar per dag. Man kan tycka och tänka vad man vill om den permanentade Israel-Palestiana-konflikten, debattera tvåstatslösningen till förbannelse, skylla på den ena eller andra parten, demonstrera, skriva petitioner i FN osv. Men ingenting har egentligen förbättrats för de människor som lever där.

- Varför kommer ni - omvärlden, alltid hit när det är upplopp och våldsamheter men aldrig i vardagen?, fortsatte läkaren innan han blev akut tillkallad och tackade för sig.

Senare på eftermiddagen irrade jag mig vilse i gränderna i Gaza City tills jag stötte på den 14-årige pojken. Han bjöd in mig till sin farfar och vi satt på golvet och drack thé, vi talade på knapphändig  engelska. På hemväg från skolan hade han kommit i vägen för en gummikula som träffat honom i högra tinningen. Ständiga epileptiska anfall blev konsekvensen och skolan var därför inte längre att tänka på. Dagarna brukade han tillbringa hos sin farfar, han kände sig mest trygg där.

Jag tänker på honom i dessa dagar, undrar om han fortfarande lever och hur han har det.

Där i Gaza. I det dagliga underläget.

50 år sedan

37 döda och hundratals uppges idag - 18-04- 14, skadade i samband med de palestinska protesterna mot att USA öppnar sin ambassad i Jerusalem/Al Quds. Sällan har väl uttrycket "Broken promises in a promised land" känts mer relevant än just idag.

För mycket länge sedan - sommaren 1968, satt en ung man på ett skitigt hotellrum nära Damaskusporten i samma stad och försökte sortera intrycken av den delade staden. 
Det kom att bli en omtumlande sommar för den vilsne pojken från det norrländska kustlandet.

Det hände för 50 år sedan. 
Mycket är förändrat men inte konflikten. Snarare är den värre nu än då.
17 år tror jag visst jag var...

PS. Bilden togs av en kompis med min förskräckliga ryska Zenit 3M.   En i alla avseenden usel kamera. DS

Om att fotografera hund

 Jag skrev om min hund i bloggen igår. Borde skickat med den här bilden också eftersom det är en av de få bilder av min hund jag gillar. Att fotografera hundar är nämligen svårt tycker jag. De är snabba i rörelserna och det är svårt att hitta "själen" i bilderna av hundar. Men den här gillar jag.

Min hund och jag

Det här är min hund, tillhör rasen lapsk vallhund. Hon heter Tjakki (betyder kramsnö på sydsamiska), och hon är snart 13 år gammal. Rasen har under hundratals år använts som renvallare av samerna. Två hundar, femhundra renar, tio mil om dagen är ett normalt dagsverke. I ur och skur dessutom,  d v s det är en närmast outtröttlig hundras, aktiv utomhus, signalkänslig till tusen men mycket lugn inomhus.  Numera sover Tjakki mycket om dagarna. Promenaderna är inte heller så långa längre och hon har under det senaste halvåret blivit nästan helt döv. 13 år är en aktningsvärd ålder för en hund. Då har man förtjänat sin vila.

Så har det inte alltid varit. Bara för några år sedan kunde hon höra minsta ljud bortom vägkröken och hon kunde urskilja minsta rörelse inne i skogen. Men nu närmar hon sig slutet. Inte imorgon, inte i övermorgon heller men kanske inom ett år.

Det är smärtsamt att inse detta faktum och jag beundrar hennes lugn och värdighet i åldrandet inför det oundvikliga. Bilden tog jag för några år sedan, brukar tittat på den i dessa dagar. Hon har betytt så mycket för mig, varit en sådan glädje i vardagen och vi har utvecklat en enastående nästan ordlös tillit till varandra.

Jag brukar tänka att det är ytterst få människor jag känner samma självklara gemenskap med.

Min Valborgsmässoafton 2018

Inga smällare som skrämmer hunden. Bara så otroligt vackert, tyst och stilla. Fullmånen som speglar sig i Åresjön och Renfjället som vilar i fjärran.