Lille Mohammed väntar

Söndag morgon och jag plockar upp Dagens Nyheter från hallgolvet, sätter på kaffet och bereder mig på en stunds läsande.

Bilden på ettårige Mohammed Skråmo, ett av de s k ”IS-barnen” möter mig på ettan. Ett barn som nu befinner sig i Al-Hol lägret i Syrien, ett av det 60-tal barn som med största sannolikhet har, eller har haft, svenska föräldrar som stridit för den fasansfulla IS-sekten.

Jag läser i reportaget av DN:s Nicklas Orrenius och Lotta Härdelin att kurderna förlorade minst 12 000 soldater i kampen med att förgöra IS. Och att de nu vädjar till omvärlden att ta hem de barn som IS-terroristerna lämnat efter sig. Barn som svårt undernärda nu väntar, inget förstår och är fullständigt oskyldiga till sina föräldrars vidriga krigsbrott. Som lille Mohammed Skråno, som väger lika lite som när han var nyfödd. Bilden togs av DN:s Lotta Härdelin för några dagar sedan och Gud vet om han fortfarande är vid liv när jag skriver detta.

Reportaget är stark läsning och bilden på förstasidan gräver sig obönhörligt in i själen. Detta är alltså priset för ett av samtidens vansinnesdåd, tänker jag. Barnen, de oskyldiga, får betala priset. Jag bläddrar vidare i padden, kollar vad Aftonbladet skriver. Hittar en artikel om hur Mohammed Skråmos morfar nu rest ner till Al-Hol för att försöka ta hand om sina föräldralösa sju barnbarn. Av skäl som jag inte förstår har tidningen blurrat barnens ansikten. Koketteri i det avseendet är ju knappast vanliga Aftonbladet signum och det lär knappast vara för att skydda barnens identiteter. Det vanliga kvällstidningshyckeriet alltså.

Jag jämför DN och Aftonbladets vinklingar denna tidiga söndagsmorgon och noterar också att här hemma i Sverige förklarar ansvariga politiker att situationen är allt annat än enkel, att Utrikesdepartementet inte kan ”operera” i området, d v s  skyndsamt försöka få hem barnen till Sverige. Samtidigt som man naturligtvis ser allvarligt på, och är berörda av, barnens utsatthet…. Det vanliga politikerhyckleriet alltså.

Jag ser återigen på Lotta Härdelins bild av lille Mohammed Skråmo, ett barn som aldrig bad om att bli född av svenska IS-terrorister utan bara blev till, fullständigt oskyldig men likväl född med svenskt medborgarskap.

Jag tänker i mitt stilla och hoppas att Stefan Löfvén, Margot Wallström och Mikael Damberg, ansvariga ministrar, också slår upp DN idag och ser bilden på omslaget. Jag hoppas att de också har ryggrad nog att se till att lösa situationen. Inte imorgon måndag utan IDAG.

I Erbil, några mil från Al_Hol-lägret finns en internationell flygplats. Den ligger fem timmar från Arlanda…..

Mohammed Skråmo väntar.

./.

Mer av mina bilder: www.fyrafotografer.se

Södermalm - från fattigdom till trend

Jag har bott nästan hela mitt vuxna liv på Södermalm i Stockholm. Läser i Dagens Nyheter att min stadsdel numera är en av de trendigaste stadsdelarna i Europa. Under de senaste femton åren har t ex beståndet av hyresrätter halverats och omvandlats till bostadsrätter. Numera är det därför ett lattefik i nästan varje gathörn och det var länge sedan man såg "ej Södermalm" i bytesannonserna.

Jag minns min första egna lägenhet på Yttersta Tvärgränd vid Zinkensdamm, ett rivningskontrakt på 18 kvadrat. Kallhyran var 128 kronor i kvartalet. Utedass på gården var den enda bekvämligheten förutom en kallvattenkran och jag brukade tjyvkoppla elmätaren för att slippa uppvärmningskostnaden. I kåken bodde elever från Konstakademien, amerikanska Vietnam-vägrare, en och annan gammal Söderalkis och ett flummigt proggband. Jag stormtrivdes och minns med värme alla galna fester och upptåg. 

Efter att ha läst DN-artikeln kommer jag också ihåg det lilla källarlabbet där jag satt på nätterna och gjorde mina första lärospån under den rödgula mörkrumslampans sken. Det låg på en bakgata vid Mariatorget. Minns att jag brukade avsluta nätterna med en tidig morgonkaffe på ett närbeläget ölkafé som öppnade vid femtiden på mornarna. Det var där jag tog bilden på den gamle mannen med protesen. Själva kaféet är sedan länge ombyggt till en hipp kvarterskrog och mannen i fråga finns garanterat inte längre kvar i livet. Han brukade tala om hur han förlorat handen i ett sågverk i Norrland i sin ungdom. På en närliggande gård brukade också en äldre gårdsmusikant väcka de boende med dragspelsmusik. Hellre än bra som jag minns det.

Jag ser bland de gamla negativarken att jag tog en hel del bilder de där tidiga mornarna. Kanske skulle jag ställa samman dem till en mindre utställning .... om inte annat för att påminna om Södermalms historia och om de människor som en gång bodde och levde här. Innan det blev trendigt.

./.

Mera av mina bilder: www.fyrafotografer.se

Broken promises in a promised land

Idag tisdag 2019-04-09 går Israel till val.

Jag tog bilden en sen kväll vid Damaskusporten i Jerusalem/Al Quds. Tänkte en sekund på en boktitel - "Broken promises in a promised land". 

Om skärpa och dess ringa betydelse

Jag tittar på en av mina gamla bilder, grynig och oskarp, tagen med en analog halvformatskamera och Tri-X. Rent tekniskt är det en bild som lämnar en hel del övrigt att önska. Men det är en bild som krävde ett visst mod för att ta. Alla varnade mig nämligen för att ensam bege mig till den där nattklubben i Soweto utanför Johannesburg i Sydafrika i slutet av 80-talet. Det var en farlig plats. Alltså gick jag dit och tog bilden, om inte annat för att påminna mig själv om att jag en gång varit där.
Det var beckmörkt och hade jag haft en modern digital kompaktkamera hade naturligtvis bilden sett helt annorlunda ut, mycket bättre vad gäller skärpa, dynamiskt omfång, teckning i lågdagrarna osv. Men där och då var det den teknik som jag hade; En Canon Dial och en rulle Tri-X som jag senare tokpressade lite på måfå i framkallningen. 

Läser på några bloggar här på Fotosidan om skärpa. Som om att det skulle vara ett avgörande kriterium på fotografisk kvalitet. Jag menar att det är ett mycket tveksamt resonemang och kommer att tänka på Josef Koudelkas kameror. Uppvuxen som han var bakom ”järnridån” fanns inte Nikon och Leicas smidiga kameror och skarpa objektiv att tillgå. Istället använde han en otymplig Exaktakamera med ett 25 mm Flektogonobjektiv för att dokumentera romernas situation i Rumänien och Sovjets invasion av Prag i Tjeckoslovakien 1968. Tri-X fanns heller inte i det gamla östblocket utan han var hänvisad till att ladda kameran med en östtysk kinofilm och han framkallade den så gott det gick. Likväl är bilderna enastående.

Senare, när han kom med i Magnum och i huvudsak levde i Frankrike, förutom när han inte luffade runt i Europa, använde han en Leica och Tri-X. För att han trivdes med den kameran och hade tillgång till just den tekniken.
Han fick dessutom senare Leitz att ”göra om” den digitala  S2-modellen till en panoramakamera för sin dokumentation av ”the Wall”, muren mellan Israel och Palestina, bilder av yppersta teknisk kvalitet.
I intervjuer hyllar han numera sina digitala kameror och på nätet det finns flera bilder av honom med en liten Fuji X100-kamera runt halsen.
Diskussionen om skärpa är därför lätt absurd tycker jag. En modern digitalkamera är ju i tekniskt avseende helt suverän gentemot en analogkamera. Att ”framkalla” en rawfil i dator är överlägset det traditionella mörkrummet i så motto att det ger helt andra möjligheter att kontrollera färg, densitet och detaljer än vad som var möjligt att göra med ett filmnegativ under en opallampa.

Grejen är därför för mig enkel. Man får anpassa sin utrustning, digital eller analog skit samma, till sina ambitioner och till sin plånbok. I slutändan är ändå bara bilderna som räknas. Och det är långt ifrån givet att det ena är bättre än det andra.  Det går bra att fotografera med en iPhone, bara man är medveten om de tekniska begränsningar det innebär jämfört med ett modernt digitalt DSLR-monster. Det viktiga är att du vet vad du gör i tagningsögonblicket. Lite som Koudelka alltså. Om hundra år kommer få att undra över vilken utrustning han använde. Men många kommer fortfarande häpna över bildernas slagkraft och visuella kvalitet.