Långt om länge sedan

Jag skrev tidigare i bloggen om ett antal rullar med halvformatsnegativ från en längre resa i Sydafrika 1988, negativ som jag trodde var försvunna men som jag återfann efter 28 år längst ner i en kartong i källaren.

Jag arbetade som redaktör på LO vid den tiden och med på resan var också fotografen Pelle Bergström. Jag skrev artiklar och gjorde utbildningsmaterial som Pelle illustrerade. Hans bilder var fantastiska och unika. Jag minns hur vi kröp i mörka gruvgångar långt under jord och hur vi drack öl på små hak i Soweto. Pelle plåtade allt och tog risker. Fortfarande rådde Apartheid med sin underrättelsetjänst och polisövervakning av allt och alla. Det var en våldsam och nojig period och det skulle dröja ytterligare en tid innan Nelson Mandel släpptes fri och Sydafrika kunde hålla sitt första demokratiska val.

Jag fotograferade inte särskilt medvetet, tänkte att bilderna kanske skulle funka som dagboksanteckningar och själva kameran (en Canon Dial som läckte ljus) lämnade också en del övrigt att önska. När jag nu går igenom bilderna ser jag dessutom att var och varannan bild är ljusskadad, därför är det också en teknisk utmaning att få fram bilderna. Det hade varit omöjligt i ett analogt mörkrum men i Photoshop och Lightroom kan man som bekant trolla.

De bilder jag trots de tekniska bristerna lyckats få fram kommer jag att visa på en utställning på Galleri Korn vid Hornstull i Stockholm 17-23 februari nästa år. Utställningen gör jag tillsammans med kompisarna Krister Klereus, Göran Tonström och Alf Johansson. Vi kallar oss lite löst för fyra fotografer - www.fyrafotografer.se och alla är naturligtvis välkomna till vernissagen den 17 februari.

En bild från Sydafrika jag särskilt gillar är den här. Pelle Bergström och jag i en selfie - långt innan begreppet var uppfunnet, tagen nånstans på gränsen mellan Moçambique och Sydafrika. Vi var unga då, lätt övermodiga och i vår krafts dagar. Att vi ser lite svettiga ut berodde på att vi någon timme innan hade stoppats av sydafrikansk polis som noga förhörde oss och undrade vad vi hade i trakterna att göra.... Vi viftade med våra svenska pass och påstod att vi var på en resa för att fotografera vilda djur eller nåt i den stilen...

PS. Pelle Bergström är numera en enastående och etablerad reklamfotograf - kolla gärna in hans hemsida:  http://www.pellebergstrom.com ) DS.

16 december är en speciell dag

Idag, 16 december är Bahrains nationaldag. Den 16 december 1915 publicerade också Albert Einstein den allmänna relativitetsteorin, och samma dag år 1971 förklarade sig också Bangladesh självständigt från Pakistan. Den 16 december 1957 startade även det första svenska musikradioprogrammet för ungdomar i radion. Programmet hette "Spisarparty". Den 16 december är alltså inte vilken dag som helst.

Också värt att notera är att för 66 år sedan föddes också ett litet gossebarn på Örnsköldsviks lasarett. Gossen döptes till Per-Erik Åström och är alltså jag. Det lilla barnet växte upp och tog sig genom ett långt och krokigt liv, är numera pensionär och har äntligen tid att pyssla med fotografi.

Men viktigast av allt - vida mycket viktigare än att jag fyller år idag och att Ludwig van Beethoven också föddes den 16 december 1770, är att det är min bröllopsdag. Vi, min hustru och jag, har denna dag varit gifta i 16 år. Innan desss levde vi i synd en massa år.

Jag måste ha tagit tusentals bilder på Ulrika. Här är en som jag gillar.

Jultomten kom tidigt i år

Fujis kameror är mycket bra och rejäla. Optiken är dessutom helt enastående. De passar mig utmärkt helt enkelt.

Jag har därför oftast en X100T som "vardagskamera", den brukar oftast hänga över axeln eller i rockfickan. Dessutom har jag haft en X-T1 och några fasta gluggar, även den en suverän kamera.

Men så kom det sig i början av december, i julemånden, att jag fick möjlighet att klämma på en Fuji X-T2 och därmed var det kört. Ut med X-T1:an på Blocket och på fotosidans köp&sälj. Den gick förvånansvärt  snabbt att sälja. Dessutom hade jag -  för ovanlighetens skull, en verklig tur; en tre månader gammal X-T2 med batterigrepp dök upp för en mycket överkomlig slant.

"Men det är ju inte kameran som tar bilderna", säger någon. Och det är verkligen sant, det är bara bilderna som räknas och till nöds kan man ta bilder med i stort sett vilken kamera eller mobil som helst.

Men, menar jag,  det betyder också en del för bilden med en bättre sensor (24 visavi 16 megapixel i mitt fall) och en processor som är märkbart snabbare. Kameran, X-T2 alltså, "svarar" på ett sätt som i princip bara min gamla Nikon F gjorde. Den är makalöst blixtsnabb både i uppstarten och i fokuseringen. Se bara på bilden här nedan som  jag tog vid Fridhemsplan i Stockholm idag när tomten var i full färd med att klättra in på balkongen... ;-)

God Jul till mig själv alltså. Because I´m worth it.

Tillfälligt uppehållstillstånd beviljat

2016-11-30

Vännen, flyktingen och konstnären Moustafa Jano beviljades idag tillfälligt uppehållstillstånd i Sverige. Jag har skrivit om honom tidigare, både i min blogg och i den tryckta versionen av Fotosidan.

Moustafa kom som flykting från Aleppo i Syrien i september förra året undan Syrienkrigets fasor. Under tiden som asylsökande har han bott på en flyktingförläggning i Blekinge och gjort sina bilder på en liten laptop som vänliga människor på orten skänkt honom. Hans bilder är av den kalibern att de ställdes ut på Fotografiska i Stockholm tidigare i höstas plus att han nu den 6 december har vernissage på Konsthallen i Karlshamn.

Att få tillfälligt uppehållstillstånd innebär att Moustafa kommer att få de fyra sista siffrorna i sitt personnummer och därmed kan fungera som "en vanlig" person, skaffa bankkonto, teckna telefon osv. Framförallt innebär det att han söka jobb och bostad, läsa svenska på SFI och om han efter 13 månader kan visa att han kan försörja sig även ansöka om permanent uppehållstillstånd och därmed svenskt medborgarskap. Det innebär vidare att han kan ansöka om familjeåterförening. Hans fru och två barn finns i relativ trygghet norra Irak om än under mycket enkla förhållanden

Välkommen till Sverige Moustafa!

Om en donation

Jag blev kontaktad av MOD häromdagen. MOD är en organisation som verkar för mer organdonation. På nåt sätt hade dom lyckats luska sig fram till mig och ville ha min berättelse....

Jag gav bort min högra njure i maj 2007.

Njurtransplantationen gjordes på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Hur förberedd och undersökt jag än var så hade jag inte riktigt kunnat föreställa mig känslan av att en tidig morgon och fullt frisk rullas in en operationssal och efter sex timmar väckas upp med ett drygt 20 cm operationsärr på min högra buksida och rejält knockad. Jag vore falsk om jag inte skrev som det var. Det var tufft helt enkelt och det gjorde ont, riktigt ont.

Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag transporterades till salen där vi låg, men jag minns hur M. – som alltså fått min högra njure inopererad skrek av glädje inifrån toaletten – ”Per-Erik, jag kissar massor och det luktar karl!”.

Men andra dagen – i morfindimma, stod jag på benen, en sköterska tog en bild  och efter ytterligare några dagar var jag hemma i Stockholm. Sedan följde några veckors sjukskrivning och vila med böcker och kortare hundpromenader innan det mesta återgick till det vanliga, jobbet, familjen och vardagens bestyr. Innan jag lämnade Sahlgrenska fick jag också en liten kavajnål som tack. Den bär jag med stolthet vid festligare tillfällen. Alla levande manliga njurdonatorer får en sådan som ett tapperhetstecken och ett minne.

Bakgrunden till min njurdonation har naturligtvis många bottnar. I korthet är den att M. är en kvinna i min egen ålder. Vi känner varandra sedan tonåren på 60-talet då vi umgicks i samma kamratgäng i den lilla staden Härnösand. Jag flyttade så småningom till Stockholm, men till och från hade M. och jag ändå kontakt, mest genom gemensamma bekanta. Jag, som alltid – peppar peppar, varit fullt frisk kastade mig in i yrkeslivet, gifte mig, fick en son, skiljde mig, gifte om mig, fick en dotter vars mamma avled i en drunkningsolycka på 90-talet och med turen på min sida träffade jag med tiden en ny kvinna med vilken jag har ytterligare har en son. Jag brukar skämta och säga att jag har gett mina tre barn det bästa ett barn kan få; en egen mamma.

Jag visste att M. som när hon som barn hade felbehandlats av en läkare, drabbats av livslång njursvikt, men jag tänkte inte särskilt över det tills M. blev så pass sjuk att en transplantation var oundviklig. Jag sa då – utan att tänka närmare efter, att ”du kan väl ta en av mina.”…. Det var lätt sagt efter ett par glas vin, men jag menade det verkligen. Och jag menade det efteråt också. Vet inte riktigt varför men jag tänkte nog bara att om inte jag, vem då?

Därefter blev det många och långa förberedelser och med journalistiskt nit gjorde jag en grundlig research. Hur många levande njurdonatorer hade fått egna allvarliga skador eller avlidit efter en njurdonation i Sverige? Ingen, visade det sig och det kändes betryggande. Hur går en njurdonation till? Jo, det är ett rejält bukingrepp, särskilt när det gäller den högra njuren som sitter längre bak mot ryggen (därav mitt långa operationsärr). Vad händer med den njure som lämnas kvar i kroppen? Den föryngras! När jag fick detta klart för mig var det som grädde på moset och jag åkte med spänd förväntan tillsammans med M. ner till Sahlgrenska i Göteborg. Inte minst viktigt i sammanhanget var att min fru gav sin välsignelse till äventyret.

Under ett halvår efter donationen märkte jag av en kroppslig förändring, jag blev lite allmänt tröttare än vad jag känt mig innan, men det gick långsamt över och idag – nästan 10 år senare, finns ingenting kvar av detta.

Många vänner och bekanta tycker naturligtvis att det var hjältemodigt att donera sin ena levande njure till en människa utanför familjekretsen. Det tycker inte jag även om jag kan känna en hemlig stolthet inför mig själv. Jag gjorde, med duktiga kirurgers hjälp, faktiskt så att en annan människa fick tillbaka ett liv värt att leva. Det kostade mig inte särskilt mycket, lite operationssmärta, lite vila och sen var allting som vanligt igen. Inte så mycket att orda om.

För M. däremot blev det något helt annat, visserligen måste hon äta några tabletter om dagen resten av livet, men hon har ett hyfsat friskt liv. Det är nu en gång så att en ”levande” njure rent medicinskt är att föredra jämfört med organ från avlidna och vad jag vet har så kissar hon fortfarande som en hel karl.

En sak till, och det är jag mycket tacksam för. Varje år får jag gratis en rejäl hälsokontroll och jag antar att jag efter min egen död kommer att vara en pinne i en större medicinsk undersökning. Men den undersökningen kvittar mig lika inför det faktum att jag varje morgon kan se mig i badrumsspegeln och säga ”God morgon, din gamla rackare. Det var viktiga dagar i maj 2008, både för dig och för en medmänniska. Du gjorde någonting bra. Det kan ingen någonsin ta ifrån dig.”

Det är i sanning en mycket fin känsla att kunna plocka fram i den grå vardagen.

Så till dig som funderar över att donera en njure medan du är i livet – Gör det. Du kan till och med donera anonymt. Oavsett hur – jag lovar, du kommer inte att ångra dig.