Mäster Anders

Han har jobbat i över hundra länder, ofta tillsammans med de stora pennorna i svensk journalistik. Han började som springpojke i Klara-kvarteren, blev pressfotograf, lärare, frilansare och bildredaktör på Dagens Nyheter.

Anders Engman är en levande fotograf-legend och att lyssna till honom är som att sitta på första parkett och få stora delar av den svenska fotohistorien från 50-talet och framåt serverad på silverfat.

Otaliga är de ”klassiker” han levererat under alla år. Oavsett om han använde en Speed Graphic eller en Leica. Bilden var alltid det som gällde. Allt annat var underordnat.

Nu är han till åren kommen men hans minne är klart som kristall.

Jag kände en stor ödmjukhet när jag träffade honom för ett tag sedan, lyssnade till alla kloka ord och slutligen tog den här bilden.

./.

Barn och barnbarn

Det här är Siri, min dotter.

Hennes mamma omkom i en drunkningsolycka mitt i sommaren precis innan Siri skulle börja andra klass.

Det blev ett hemsk sommarlov. Ett svart hål.

Och naturligtvis kände jag en stor oro under hennes uppväxt över hur detta skulle komma att påverka hennes liv som vuxen.

Men det blev inte som jag befarade. Hon blev en fantastiskt tjej, tidigt nyfiken på världen. Åkte till öknen i New Mexico efter gymnasiet för att jobba med vargar i ett sanctuary, liftade runt i Sydostasien och jobbade som volontär i Grekland för att bistå flyktingarna från Syrien.

Mellan varven skaffade hon sig också en universitetsutbildning i etnologi och HR. Hon har idag ett bra jobb på Stockholms universitet.

Siri blev en klok, erfaren människa med en hel del skinn på näsan. Självständig och med hjärtat på rätt ställe.

För tre år sedan träffade hon Khasha, bördig från Iran, som kom som treåring med sina föräldrar till Sverige på flykt undan Khomeinis och mullornas diktatur.

För snart ett år sedan begåvade de världen med Noor, mitt barnbarn.

Hon kommer säkert att gå i sin mammas fotspår och det gör mig så där barnsligt glad.

Noor betyder för övrigt ”ljus” på farsi, men det visste du säkert redan.

./.

En reflektion på Fars dag

Jag ser på en av de få bilder jag har av min pappa. Han är tre år och kisar mot kameran.

Jag tänker på mina första minnen från 1954, året då jag också precis hade fyllt tre.

1954 var också det år då min pappa hastigt avled.

Som litet barn är sorg och saknad inget som har ord, inget som går att tala om. Men nog minns jag hur det kändes.

Men andra minnen tränger sig också på från det som blev min barndom där uppe i det norrländska kustlandskapet. I landet mellan fabrikerna och havet.

Starkast är minnena från tiden hos farmor och farfar

Jag kan ännu känna smaken av hemkokt saft på svarta vinbär och hur farfar hade en speciell doft när han kom hem från skiftet på fabriken.

Jag minns också lukten från den bruna påsen med snus köpt på lösvikt och ljudet från ett dragspel som hette Curtini.

Jag kan också fortfarande känna farmors varma händer och hur vi brukade plocka hjortron ute på myren.

Och visst saknade jag min pappa men fick alltid höra att ”en dag ska vi alla träffas i himlen”.  En klen tröst som jag aldrig förstod.

På väggen hängde några tryck av Dardel och en klocka som aldrig verkade stanna.

Och så den där mjölkpallen vid landsvägen där jag satt uppkrupen och skrev upp bilnummer.

En landsväg som jag undrade var den började eller vart den slutade.

Jag minns allt detta denna dag som kallas Fars dag.

Jag tänker att, trots allt, kunde jag haft en mycket sämre barndom där uppe där det stora havet alltid var så nära.

Jag tänker också att det måste ha påverkat mitt seende och mina bilder.

Eftersom jag nu tar upp bloggandet på Fotosidan efter två års uppehåll får vi se vart det tar vägen.

./.

Ny kamera

Har bytt kamera. Var aldrig riktigt nöjd med min Fuji X100F när det kom till närbilder på full glugg.

Den femte (X100V) versionen lovade såväl vädertätning som nykonstruerad optik med bättre egenskaper på nära håll. Och jag gillar att gå tätt inpå dem jag fotograferar. Det får gärna vara på "ta-avstånd".

Så jag bytte upp mig och, förutom att den lilla kameran grävde ett stort hål i börsen, verkar den hålla vad den lovar. I alla fall verkar det så.

Eller så är det favoritmotivet vars blick alltid får mig att tappa omdömet...

Handkolorering och Dokumentärfotosalongen

I Coronakarantänens tid, får jag en stund över för att stilla handkolorera några svartvita printar  Tekniken med att färglägga svartvita kopior med tunna lager retuschfärg lärde jag mig att hjälpligt behärska för länge sedan. Det är en långsam teknik, men den brukar ge en speciell karaktär som jag gillar.

Och eftersom temat för höstens Dokumentärfotosalong på Arbetets Museum i Norrköping är ”Kaos” skickade jag in dom här.
Vi får se om bilderna kommer med.

mer av mina bilder: www.fyrafotografer.se