Mina bilder och tankar för dagen

Om en donation

Jag blev kontaktad av MOD häromdagen. MOD är en organisation som verkar för mer organdonation. På nåt sätt hade dom lyckats luska sig fram till mig och ville ha min berättelse....

Jag gav bort min högra njure i maj 2007.

Njurtransplantationen gjordes på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Hur förberedd och undersökt jag än var så hade jag inte riktigt kunnat föreställa mig känslan av att en tidig morgon och fullt frisk rullas in en operationssal och efter sex timmar väckas upp med ett drygt 20 cm operationsärr på min högra buksida och rejält knockad. Jag vore falsk om jag inte skrev som det var. Det var tufft helt enkelt och det gjorde ont, riktigt ont.

Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag transporterades till salen där vi låg, men jag minns hur M. – som alltså fått min högra njure inopererad skrek av glädje inifrån toaletten – ”Per-Erik, jag kissar massor och det luktar karl!”.

Men andra dagen – i morfindimma, stod jag på benen, en sköterska tog en bild  och efter ytterligare några dagar var jag hemma i Stockholm. Sedan följde några veckors sjukskrivning och vila med böcker och kortare hundpromenader innan det mesta återgick till det vanliga, jobbet, familjen och vardagens bestyr. Innan jag lämnade Sahlgrenska fick jag också en liten kavajnål som tack. Den bär jag med stolthet vid festligare tillfällen. Alla levande manliga njurdonatorer får en sådan som ett tapperhetstecken och ett minne.

Bakgrunden till min njurdonation har naturligtvis många bottnar. I korthet är den att M. är en kvinna i min egen ålder. Vi känner varandra sedan tonåren på 60-talet då vi umgicks i samma kamratgäng i den lilla staden Härnösand. Jag flyttade så småningom till Stockholm, men till och från hade M. och jag ändå kontakt, mest genom gemensamma bekanta. Jag, som alltid – peppar peppar, varit fullt frisk kastade mig in i yrkeslivet, gifte mig, fick en son, skiljde mig, gifte om mig, fick en dotter vars mamma avled i en drunkningsolycka på 90-talet och med turen på min sida träffade jag med tiden en ny kvinna med vilken jag har ytterligare har en son. Jag brukar skämta och säga att jag har gett mina tre barn det bästa ett barn kan få; en egen mamma.

Jag visste att M. som när hon som barn hade felbehandlats av en läkare, drabbats av livslång njursvikt, men jag tänkte inte särskilt över det tills M. blev så pass sjuk att en transplantation var oundviklig. Jag sa då – utan att tänka närmare efter, att ”du kan väl ta en av mina.”…. Det var lätt sagt efter ett par glas vin, men jag menade det verkligen. Och jag menade det efteråt också. Vet inte riktigt varför men jag tänkte nog bara att om inte jag, vem då?

Därefter blev det många och långa förberedelser och med journalistiskt nit gjorde jag en grundlig research. Hur många levande njurdonatorer hade fått egna allvarliga skador eller avlidit efter en njurdonation i Sverige? Ingen, visade det sig och det kändes betryggande. Hur går en njurdonation till? Jo, det är ett rejält bukingrepp, särskilt när det gäller den högra njuren som sitter längre bak mot ryggen (därav mitt långa operationsärr). Vad händer med den njure som lämnas kvar i kroppen? Den föryngras! När jag fick detta klart för mig var det som grädde på moset och jag åkte med spänd förväntan tillsammans med M. ner till Sahlgrenska i Göteborg. Inte minst viktigt i sammanhanget var att min fru gav sin välsignelse till äventyret.

Under ett halvår efter donationen märkte jag av en kroppslig förändring, jag blev lite allmänt tröttare än vad jag känt mig innan, men det gick långsamt över och idag – nästan 10 år senare, finns ingenting kvar av detta.

Många vänner och bekanta tycker naturligtvis att det var hjältemodigt att donera sin ena levande njure till en människa utanför familjekretsen. Det tycker inte jag även om jag kan känna en hemlig stolthet inför mig själv. Jag gjorde, med duktiga kirurgers hjälp, faktiskt så att en annan människa fick tillbaka ett liv värt att leva. Det kostade mig inte särskilt mycket, lite operationssmärta, lite vila och sen var allting som vanligt igen. Inte så mycket att orda om.

För M. däremot blev det något helt annat, visserligen måste hon äta några tabletter om dagen resten av livet, men hon har ett hyfsat friskt liv. Det är nu en gång så att en ”levande” njure rent medicinskt är att föredra jämfört med organ från avlidna och vad jag vet har så kissar hon fortfarande som en hel karl.

En sak till, och det är jag mycket tacksam för. Varje år får jag gratis en rejäl hälsokontroll och jag antar att jag efter min egen död kommer att vara en pinne i en större medicinsk undersökning. Men den undersökningen kvittar mig lika inför det faktum att jag varje morgon kan se mig i badrumsspegeln och säga ”God morgon, din gamla rackare. Det var viktiga dagar i maj 2008, både för dig och för en medmänniska. Du gjorde någonting bra. Det kan ingen någonsin ta ifrån dig.”

Det är i sanning en mycket fin känsla att kunna plocka fram i den grå vardagen.

Så till dig som funderar över att donera en njure medan du är i livet – Gör det. Du kan till och med donera anonymt. Oavsett hur – jag lovar, du kommer inte att ångra dig.

Inlagt 2016-11-27 05:08 | Läst 2489 ggr. | Permalink
Jag kan bara gratulera till ditt beslut, som var helt riktigt gjort. Allt du beskriver är allmängiltigt riktigt, även medicinskt angående njurdonation. Utom att i dag görs operationen annorlunda, och är inte på långa vägar så kännbar.
Du är en beundransvärd människa.
Svar från per-erik åström 2016-11-27 09:38
Tack Stefan, det är som sagt snart tio å sedan men då var det så att den vänstra njuren kunde man operera ut med s k titthålskirurgi medan den högra krävde err längre snitt (i mitt fall ca 20-24 cm). Smärta är också rätt så individuellt, men naturligtvis var den uthärdlig och som jag minns snabbt övergående. Jag skrev det här inägget eftersom behovet av organ, från levande och döda, ständigt är mer eller mindre akut och att jag tycker att de flesta kan bidra. Det minsta man kan göra är att gå in i donationsregistret och fylla i sina uppgifter. Alla religiösa invändningar har jag f ö ingen som helst respekt för, de är skrock och dumheter. Det finns ytterligare en dimension i detta; För en gångs skull i livet kan man uträtta något som är genuint ärligt och oegennyttigt. Det har varit bra för mig och min arma själ.
Hatten av för din fina insats och uppoffring för en medmänniska!

F
Svar från per-erik åström 2016-11-27 17:57
Tack ska du ha!
Med vänlig hälsning,/per-erik
Jag blev rätt tagen av din berättelse. Den helt givna frågan blir: Skulle jag göra på samma sätt? Skulle jag ha empati och kraft för att klara det? Jag hoppas det.
Innehållet i din vänskapsgärning skiljer sig så radikalt från mycket av vad vi ser i dag. Egoism och egocentrering. Gränslös godhet med andras pengar, och andras väl och ve som insats. Stolta utfästelser när det inte kostar något. Berömvärda ställningstaganden och handlingar när man inte behöver ta konsekvenserna - eftersom dom dyker upp först efter lång tid, och man vet att man då har hunnit smita undan – och så vidare.
Hatten av – och njut av din moraliska seger!
Svar från per-erik åström 2016-11-27 17:59
Kloka ord. Lite så är det med donation. Man tar ställning för en annan människas överlevnad. Och man gör det i åraktiken. Faktiskt en befriande känsla att leva med efteråt.
Med vänlig hälsning,/per-erik
Jag bugar mig. Blev helt tagen av din historia. Vilken gåva till en annan. Vilken kompisgärning.
Svar från per-erik åström 2016-11-27 18:00
Inte behöver du buga dig. Det är en enkel sak att göra.
Med vänlig hälsning,/per-erik
Starkt!
/MA
Svar från per-erik åström 2016-11-27 18:01
Jovars, lite i alla fall....
Med vänlig hälsning,/per-erik
Fint skrivet och framförallt beundransvärt. Modigt! Jag hade aldrig vågat.
Bengt
Svar från per-erik åström 2016-11-27 18:05
Hej Bengt. Så här är det; Man får en liten medicinskt coctail innan operationen. Den bästa mixen jag testat någonsin. Den kallas för "slapp och go". Efter tio minuter blir man så där lullig och färdig att ropa "Skär upp mig bara!". Sen slocknar lyset direkt på operationsbordet och efter 6 timmar känns det vad man varit med om..... Men jag säger: Mod broder mod!
Med vänlig hälsning,/per-erik
Fint att du ställde upp för M. och att du berättade om det. Min bror ställde upp för mig och räddade mitt liv. Donatorer borde uppmärksammas mer och naturligtvis få ekonomisk ersättning av samhället. Sjukvården sparar massor av miljoner och de sjuka blir friska.
Svar från per-erik åström 2016-11-29 11:14
Så är det. En frisk människa i arbete betalar skatt osv. Det skulle kunna vara ett incitament för någon form av ersättning till levande donatorer. Men det finns också nackdelar med ett "betalsystem". I t ex Pakistan är njurdonationer ett rent geschäft och en utväg för fattiga att betala skulder. Jag tycker nog att det räcker med att som levande donator får en årlig gratis hälsokontroll. Plus kavajnålen...
Med vänlig hälsning/per-erik
Stark läsning och starkt gjort! Hoppas o tror att jag är kapabel till detsamma om det skulle behövas, det jag har funderat över är hur nära en människa man måste stå för att göra det, skulle jag göra det för en hygglig granne som jag tycker verkar vara trevlig osv. Bara funderingar, att man gör det för sina barn är ju självklart. Må gott, o med gott samvete, LO
Svar från per-erik åström 2016-11-29 11:24
Tack Lars Olov. Att donera till nära anhöriga är nog självklart för många. Att donera till "andra" är kanske mest en fråga om relationer utöver familj och släkt. I mitt fall fann jag det naturligt och okomplicerat. I slutändan är det naturligtvis upp till var och en. Jag känner f ö en person som valde att donera en njure anonymt. I den personens fall handlade det snarast om en existentiell grundfråga och att sona ett begånget brott som aldrig ledde fram till rättslig prövning. Ett sätt att "betala tillbaka" helt enkelt. Själva brottet var i laglig mening försumbart men personen plågades av minnet och ville rensa ut det ur sin själ. Tokigt kan tyckas, men vi är alla olika. Och lika....

Med vänlig hälsning/per-erik
Det är den starkaste och mest mänskliga historien Jag har läst här på bloggen.
Hatten av och tummen upp för det.
Många vänliga hälsningar från Erik / DK
Svar från per-erik åström 2016-11-29 11:25
Tack för de orden. De gläder mig.
Med vänlig hälsning/per-erik
Mycket fin berättelse! Även jag ställer mig frågan om jag skulle göra samma sak för någon utanför familjekretsen. Hoppas det. Berättelsen illustrerad med en härlig bild dessutom; "här står jag, ganska lummig men jävligt stolt".
Svar från per-erik åström 2016-11-29 11:26
Tack Ragnar. Jodå, jag var rätt så väck när bilden togs...
Med vänlig hälsning/per-erik
Verkligen tufft och fint gjort.
Skulle gärna ha gjort detsamma om min hälsa vore litet bättre -
inget allvarligt men tillräckligt för ett betänkande.

Men nu låter vi detta bli en allmänt spridd personlig tjänst för förbättring av världen
i vår moderna tids kamp mot medfödda och förvärvade / drabbande
orättvisor.